Hemligheter

Vi kan väl börja med låten. Till att börja med är jag så ovan vid att höra Lady Saw sjunga att jag knappt tror att det är hon. Hennes sångröst skiljer sig väldigt mycket åt från hennes toaströst. Men sen är det sättet hon sjunger på. Det där raspiga och oslipade som finns när hon toastar är som borta och det låter så himla fint. Men det kan ju ha lika mycket att göra med låten och låttexten.

Jag kan utan att skämmas säga att jag varit med killar som varit upptagna. Vissa gånger då jag varit mycket väl medveten om det, andra gånger då jag fått reda på det först efteråt. En del har till och med försökt lura i mig det för att bli av med mig ( ja helt sann historia). Men oavsett hur attraherad jag varit av dem, har jag varit smart nog att rädda mig själv och inte gjort det som Lady Saw gör i låten, nämligen intalat mig att det egentligen är mig han vill ha. Att han dessutom bedrar sin flickvän med mig, brukar inte vara så där väldigt tilltalande.

Det är just därför jag inte förstår hur de tjejer som resonerar Lady Saw tänker. Jag vet att man inte är notoriskt otrogen bara för att man råkar vara det en gång, och jag förstår att man kan bli kär i någon och inte hjälpa hur man känner. Men ändå. Jag försöker om och om igen föreställa mig exakt hur kär, attraherad och helt galen man måste vara i en person för att gå med på att vara den andra kvinnan, och gå och vänta på att den andra ska lämna sin partner. Och hur jag än gör så går det inte.

För jag sätter alltid mig själv i första rummet. Nu kommer jag säkert provocera skiten ur en del av er för ni tänker att det är just det man gör när man låter sig själv bli åsidosatt hela tiden, för att man tycker att kärleken är värd den uppoffringen. Och så kan det mycket väl vara. Men man måste känna sig själv och sin älskare väldigt bra för att verkligen känna att det är genuin kärlek beredd att slåss för och smyga med för att det ska vara värt det. För annars är det inte något annat än ren och skär självdestruktivitet. Tycker jag.

Visst. Man kan alltid chansa, för man kan inte gå igenom livet och misstro alla människor man möter. Men varje gång jag ser de där killarna jag varit med tillsammans med sina flickvänner, för konstigt nog hänger flera av dem fortfarande ihop med sina tjejer, kan jag inte låta bli att undra om deras tjejer vet men också tycker att det är värt det, och undrar för mig själv om det också är en typ av självdestruktivitet, och om det lika gärna inte skulle kunna vara jag som stod där och var helt ovetande om var min kille varit och vilka han lärt känna.

Jag säger inte att det är fel att stanna hos någon som bedragit en, tvärtom. Det finns dom som vet men aldrig konfronterar för att de är för stolta och aldrig skulle tillåta sig själva att se sanningen för vad den egentligen är. Och så finns det dom som ser igenom fingrarna med det så länge de får veta om det så att det aldrig kommer som någon överraskning. De där tjejerna som kanske inte alltid glömmer men som är stora nog att förlåta. För det är dom. I kärlekens namn förlåter dom sina partners och bannar kanske sig själva i det dolda för att deras partners inte har lika mycket respekt för deras förhållande som dom har. Jag kan respektera dem för det, men vet också att jag själv aldrig skulle göra detsamma.