...

Jag hatar generaliseringar. När jag sitter och snackar med mina kompisar händer det rätt ofta att vi, men inte jag, konstaterar att killar är så konstiga. Det är dom som är klängiga, efterhängsna, kontrollerande, manipulativa, skuldbeläggande och undanhåller sanningen.

Problemet här är ju till att börja med att umgänget är så homogent. Jag har killkompisar men det är sällan jag umgås i ett gäng där könsfördelningen är precis 50/50. Och i de situationerna är det sällan man börjar prata om relationsproblem. Och just att vi inte gör det blir ytterligare vatten på kvarnen. För jag föreställer mig att om vi pratade med varandra och delade erfarenheter så skulle vi inte falla i fällan av att komma med den där typen av generaliseringar jag just drog upp.

Men sen är problemet att i alla fall jag, och många andra, inte är tillräckligt självrannsakande. Visst jag kan slippa ur mig att han är en idiot för att han aldrig hör av sig, men innan det har jag glömt nämna att han är det för att jag varit en sjuk subba som krävt att han ska umgås med mig 24/7. Det är klart att jag vet att jag är precis lika jäkla kontrollerande jag med, men jag vågar inte riktigt erkänna det för mig, eller för någon annan. Jag menar, det skulle kanske, ve och fasa, för oss närmare varandra?