Taggad till tusen

De fyra bästa låtarna som spelades igår när jag var ute var

Neva believe you
Let them talk
Feels it knows it
Night shift


Tyvärr hade mannen bakom Mac Ibooken den dåliga smaken att spela sönder Let them talk, och det retade mig enormt, eftersom jag hade min peak just där och då. Det var strax efter Neva believe you. Jag säger inte att kvällen dalade rakt ner efter det, men som roligast var det där och då.

På vägen till tuben träffade jag utanför Garbo två killar som tydligen gjort upp om att börja slåss och stod och väntade in rätt tillfälle. Den ena hade ett kraftigt överläge men jag orkade inte med att se någon börja blöda för en så banal sak som lite stolthet, så jag gick därifrån innan de kommit igång ordentligt. Men jag tycker fenomenet i sig är intressant och mycket, mycket fängslande.

På väg ut träffade jag en annan kille som var taggad till tusen. Han hade precis muckat efter två år för grovt narkotikabrott och undrade om vi kunde börja ses. Alltså. Först säger han att han muckat efter två år inne på förmodligen Hall eller Täby och sen frågar han om vi kan ses. Hmmm. Jag låter er suga på den en sekund eller två. Det var jag som frågade vad han suttit inne för, bara för att jag tyckte det var lika bra att få det ur världen. Jag frågade lika mycket för att jag verkligen ville veta, som för att se om han faktiskt tänkte svara. Han körde först med klassikern att jag inte ville veta, men vad fan skulle jag då fråga för? Och det skulle väl, om jag hade haft det taskiga omdömet att faktiskt gå med på att ses igen, ändå kommit fram vad det lider? Men nu var det faktiskt inte bara hans kriminella förflutna som gjorde att jag tvekade. Han var dimögd, och måste efter två år inlåst vara väldigt sexuellt frustrerad. Jag tänker inte göra min mutta otjänsten att sätta mig en häst som fått stå i sin spilta i två år utan att få beta. Kom tillbaka efter en månad, kanske till och med två. Men jag är allt bra nyfiken på hur mycket han fick för två års sveda och värk. Det här med den undre världen är ju liksom 2000talets porr. Voyerism i sin allra renaste form. Alla vill veta allt, men helst utan att komma den undre världen allt för jäkla nära. I hopp om att förstå, men också förvissa sig om att den undre världen har sina dåliga sidor och att det inte är värt det, gör man vissa närmanden. Men den typen av insikt man verkligen vill få, får man inte av att läsa Liam Norberg, kolla på Snabba cash, hänga i OG-tråden på Flashback eller ladda hem domar på över 300 sidor.

Jag har gått och blivit ond. Jag vet inte hur jag ska bli god igen, eller om jag kan bli det, men jag tycks inte kunna sluta tänka "Tjock och tjockare" varje gång jag ser två feta tjejer ute. Jag vet att det är ett tecken på självförakt, och borde väl glädja mig åt den lilla självinsikten, men näe, det gör jag inte. Överhuvudtaget låter jag allt stiga mig åt huvudet när jag är ute. Jag ser mig omkring och konstaterar snabbt att jag är om inte snyggast så i alla fall sötast och vackrast. Jag har inte Connie Nielsens kropp men jag har mer stil, klass och smak än så gott som alla andra tjejer på stället. Jag var ute så väl i torsdags som i fredags och det fanns kanske på sin höjd två eller tre tjejer som kunde mäta sig med mig i självrespekt och egenvärde. Resten stod i camoleggings ackompanjerade av ett par röda kilklackade espradrillos ( i vilket universum är det snyggt? ) och grindade på kille efter kille, och sen när killarna tagit slut sina tjejkompisar. Jag vet inte vad det har för jäkla betydelse. Livet är inte en tävling där den som fått mest bekräftelse vinner, jag försöker få mig själv att inse det varje gång jag står där och suckar över att killar hellre juckar mot en artonårig tonårsrumpa än ger mig ett försök, men det funkar föga. Höjde av självupptagenhet når jag ändå när jag tänker att de där är killar och inte män som gör så, och att jag är kvinna och för mycket av en utmaning för dem. Jag vet att det bara är en självförsvarsmekanism, men det bottnar ändå i något väldigt verkligt.

Men samtidigt som jag inte vill ha en kille, har jag fått värsta åldersnojan. Jag börjar närma mig trettio och min övre gräns borde väl öka i takt med att jag blir äldre. Men icke. Min gräns kommer fortsätta gå vid fyrtio tills jag själv passerat 35. Det minimerar urvalet ytterligare, för var fan hittar du en man mellan 25 - 40? Var? Som inte känns som en gubbe. Som inte är allvarsam och totalt saknar sinne för humor? Som inte vet hur man stavar till spontanitet? För han jag just rabblade upp fanns i mitt liv tills för en dryg månad sen då jag inte orkade med just med alla de egenskaper jag fann icke önskvärda. Jag vill inte behöva ändra på någon, lika lite som jag vill att någon ska ändra på mig.