Kuhmitza stylin

"Hope is the thing with feathers, that perches in the soul, and sings the tune without the words, and never stops at all."

Nu är det tänkt att jag ska gå ner så mycket som bara fysiskt möjligt till den nionde maj. Som av en slump bara råkade den klänning jag tänkte ha på mig just den nionde maj precis bli utsåld på HM:s usla hemsida, så jag har att välja mellan att gå ner till en 38:a eller försöka hitta någon annan trasa att ha på mig då. Har i nuläget ingen som helst backupplan, i synnerhet inte eftersom Maggan Ribbing i DN låter meddela att det ska vara minst knälångt till dop, och jag inte äger något som går till knäet.

Så jag masade mig till gymmet igår. Först stod jag i över 40 minuter på den där tingesten som kallas crosstrainer. Enligt den ska jag ha brännt 515 kcal men jag väljer att ta det med en väldigt stor skopa salt.

Medan jag stod där och trampade och trampade utan att egentligen komma någonstans, spanade jag ut över gymmet nedanför och kunde då beskåda ett gammalt ragg. Ett gammalt ragg som haft mage att kalla mig big mama, och fått det att låta som om det vore en komplimang, och inte en förolämpning. Den här killen är en riktig pajas. Till att börja med gör han precis som alla andra killar i hans ålder, med undantag för en på tjugo, nämligen bara tränar överkropp. Han har en söt, liten rumpa men hans ben är mer eller mindre nonexisting. Det kan jag tycka är ganska underhållande. I synnerhet hur det inte tycks bekymra honom det minsta. Men sen så blir han fasligt desperat på fyllan. Han gjorde misstaget att avvisa mig för lite mer än ett halvår sen, och sen dess undviker jag honom i mesta möjliga mån. Ändå kommer han fram och sluddrar ur sig något om efterfest så gott som varje gång han ser mig ute. Alltid under eller efter stängning.

Efter att jag trampat vatten i närmare trekvart gick jag på ett skivstångspass. Jag gick för att jag kände att även om just den tränaren inte var min kopp te kunde det inte skada. Men jag tänker nog försöka passa på den här tränaren i fortsättningen för han har så jäkla bråttom. Det är en sak att Friskis ska vara så övermåttan käckt hela tiden, det kan jag ta i lagom små doser. Men när man kombinerar det med något lite lätt stressat så blir helhetsintrycket en upptrissad Duracellkanin. Den här killen har egentligen ingen som helst anledning att stressa, han måste bara se över sitt upplägg och vara en smula smartare. Men istället går det ut över oss i salen som inte hinner ta av vikter, eller inte hänger med för fem öre varken på hur man gör övningen eller att man gör den. Väldigt synd!

Matmässigt är jag inte den som tänker svälta mig själv. Fast det kan ju ni få avgöra. Jag tänkte äta mellan 1800 - 1600 kcal om dagen, fördelat på 40 procent kolhydrater och protein och 20 procent fett. Igår åt jag exempelvis

Frukost: en och halv portion havregrynsgröt, 3 dl mjölk, en halva rågkuse, en burk makrill i tomatsås, 2 omegatretabletter

Middag: en avokado, 100 gram svarta oliver, 3 löskokta ägg, 150 gram fullkornspasta

Egentligen var gårdagen ett dåligt exempel för jag var för trött för att orka laga mat. Så idag blir det nästan samma sak minus brödbiten, lite av pastan, avokadon fast plus 200 kyckling och 300 gram morötter. Jag känner mig inte grinig än, mest för att jag faktiskt äter sånt jag skulle äta oavsett om jag bantade eller inte. Framförallt tror jag det gör mycket för humöret att man festar till det lite med oliver. Det är verkligen en synnerligen underskattad råvara. God och mycket mycket nyttig. Keso skulle jag också äta i massor om det inte vore för att jag vill äta just så mycket att jag inte riktigt känner att jag har råd med den mängd jag vill ha, och därför hellre låter bli.

Idag ska jag träna cirkelträning och så blir det ytterligare ett varv på ct:n. Imorgon är det vilodag så jag hoppas jag kan pressa mig själv till det yttersta ikväll och vara ledig med gott samvete.