Kroppsnojor

Det här med utseendefixering, kroppsnojor och komplex är långt ifrån okomplicerat. Och det är det som gör frågan så grötig och infekterad. Det tycks vara omöjligt att diskutera på en saklig nivå, just för att den är så personlig, och rör sig över så många olika nivåer och perspektiv.

Även om jag välkomnar Julia Skotts initiativ Kroppsbilder, kan jag till viss del förstå kritiken hon möter. Men den bottnar i en okunskap kring frågan och vad Julia, och andra aktivister är ute efter att åstadkomma.

Det behövs verkligen en diskussion om kroppsideal och utseendefixeringen i media, och det spelar ingen roll hur tjatig diskussionen för somliga tycks bli, den bör vara ständigt aktuell. I det här sammanhanget kanske det är bra att vara lite tjatig, det öppnar upp för en diskussion och en möjlighet att fördjupa den.

Det största problemet som jag ser det är att det är svårt att dra en helt tydlig gräns mellan det privata och det offentliga. Vems fel är det att jag inte känner att jag duger som jag är? Är det min uppväxt? Att jag varit omgiven av vuxna som sedan jag var sex år gammal pratat om att jag borde vara försiktig med hur mycket jag äter? Att jag omgett mig med kvinnor som alltid pratat om dieter, kurer, viktväktarna, points och mätt sig? Eller är det medias? Att jag växt upp i en värld där det faktum att kvinnors kroppar ständigt objektifieras blivit en självklarhet? Och att det i sin tur gjort att jag utan att egentligen reflekterar över det också objektifierar alla kvinnor jag möter? Mäter dem med blicken, granskar, kritiserar och bedömer? För att jag inbillar mig att de gör detsamma med mig?

Kan man någonsin vara helt säker på att viljan att förändra sin kropp, oavsett om det är genom träning, kosthållning eller plastikoperationer, inte grundar sig i en dålig självkänsla och inte i en realistisk, förnuftig uppfattning om att man vill gå ner i vikt för att det kommer öka ens välbefinnande? Hur gärna jag än vill så finns det självklart inga som helst garantier, och det är just detta som gör frågan så problematisk. Det är så lätt att det hela går till överdrift.

Personligen tycker jag att det viktigaste är att man mår bra. För mig betyder det att vara vältränad. Tränar gör jag inte för att bli smal. Om jag blir smal av att träna är det rätt stort plus i kanten, men jag har förlikat mig med min kroppsform och min kroppssammansättning. Någonstans längs vägen har min kropp bestämt sig för att den just nu mår bäst av att väga lite över 90 kilo. Jag skulle kunna kämpa mig ner till 65, vilket de flesta läkare kanske skulle rekommendera mig, men med min erfarenhet av viktminskning vet jag att det skulle väldigt stor ansträngning från min sida. Och när jag når dit skulle jag vara tvungen att anstränga mig ännu hårdare för att lyckas hålla den vikten, och det priset är jag inte beredd att betala.

Faktum är att det är farligare för hjärtat att pendla fem till tio kilo i vikt även om man som lägst håller sig på en ideal BMI, än att väga 15 kilo för mycket. Också något som få vet, och få läkare ens vågar nämna.

Bara för att man är fet, vilken typ av värdering man nu lägger i det begreppet, betyder det inte att man inte är vältränad och vid god hälsa. Jag tränar i stort sett varje dag och är starkare än på länge, men okunskap gör det svårt för somliga att inse att man kan vara både överviktig och vältränad. Denna typ av trångsynthet är ett enormt problem, och debatten kring ideal kanske kan hjälpa till att jaga iväg den.

Glass i stora lass

Slutade med socker och annat onyttigt första april. Innan dess tröståt jag rätt kraftigt hela mars av anledningar jag inte vill gå in på. Först hade jag ont i huvudet och svalget men nu är jag mer eller mindre back to normal, om man bortser från lite hosta. De som säger att sockerberoende bara är en myt kan gå och fetdö någonstans.

Det är dock en sak med de fysiska symptomen. Så här två veckor efteråt så kommer drömmarna. Alla som sett Dr Drew på tv vet att drömmarna är ett allvarligt tecken på abstinens. Visserligen ett tecken på tillfrisknande också, men fan vad sugen jag är kladdkaka efter nattens dröm.

Först satt jag i en limousine med Lady GaGa ( ja, jag vet!). Hon hade på sig den vita bodyn hon har i videon till Love Game och i limon, som såg mer ut som en pundarkvart än en limo, fanns det en riktigt sunkig äcklig soffa. Under den hade vår chaufför gömt en massa minikladdkakor, såna man kan köpa på ICA och Daglivs för 28 kronor. Där fanns kanske ett trettiotal såna, så det enda jag och Lady GaGa gjorde var att trycka i oss såna, en efter en. Hennes vita body var inte fullt så vit, kan jag säga.

Sen kom det fram att jag och kille skulle få frossa så vi fick beställa in precis vad vi ville och det gjorde vi också. Mer eller mindre allt i godis och glassväg som jag tycker om beställde vi in och åt.

Nu skulle ju det här kunna betyda att jag är trött på glass, godis och kakor, men faktum är att jag bara är ännu mer sugen på allt detta. Blä! Ännu mer irriterad blir jag när jag tänker på att jag ska på dejt idag och hade förhandlat med mig själv om att få pröva den nya Magnumglassen. För såna här drömmar kan man liksom inte leka med. Fett irriterande. Fett!

Kuhmitza stylin

Gick till gymmet i alla fall, eftersom det visade sig att jag missar skivstångspasset på fredag. Det gick bra men var inte vidare kul. Fanns inte så mycket att titta på, bara en kille i fula shorts som trodde jag kollade in honom. Men träna inte rakt framför mig, så ska vi se om jag söker ögonkontakt? Sen var det en annan kille, han var nog det blekaste jag skådat i år. Hans insida lår var vältränat men också blekt nog för att skrämma vem som helst.

I alla fall. Imorgon blir det så äntligen cirkelträning och lite cardio på det.

Idag har jag ätit

Frukost: 1 portion havregrynsgröt, 2 dl lättmjölk, 3 ägg

Mellanmål: 3 koppar kaffe, 4dl laktosfri standarmjölk, apelsinjuice från 4 apelsiner

Middag: 150 gram pasta ( cirka 300 gram kokt) 350 gram kyckling

Kuhmitza stylin

Det blev inte cirkelträning, det blev ytterligare ett skivstångspass. Ledaren var väl okej även om jag har litet förtroende för 50+ tanter med kulmage som ska försöka få mig i form. Jag kom dessutom in sist så jag fick tränga in mig längst in vid väggen och råkade dessutom spilla ut halva min vattenflaska, sannerligen lyckat.

Efter passet var det ju tänkt att jag skulle ta mig an ct:n och stå och trampa på den i 45 minuter. Tyvärr var den med som inte har tidsbegränsning upptagen så jag kunde hålla på mer än tjugo minuter. Sen ytterligare tio på trappmaskinen, som väl ändå måste vara den konstigaste maskinen i hela gymmet?

Det finns många söta saker på mitt gym, och jag inbillar mig att jag är ganska lyckligt lottad i det avseendet. Men problemet är att de jag tycker ser bra ut eller har fin utstrålning alltid är de som inte tränar underkropparna. Om ni sett hur The Situation i Jersey Shore ser ut, så är det på ett ungefär så mina ögongodis ser ut. Och det går liksom inte. De får vara fina att titta på men om de börjar prata med mig så får jag nog ge dem nobben. Jag kan inte vara ihop eller ens dejta en kille med vader smalare än mina underarmar.

Så maten då

Frukost: 1,5 portion havregrynsgröt, 3 dl lättmjölk, 2 löskokta ägg, 1 burk makrill

Mellis: 100 gram morötter

Lunch: 100 gram fullkornspasta, 300 gram kyckling, 1 avokado

Kvällsfika: 1 löskokt ägg, 100 gram svarta oliver, 300 gram morötter

Kuhmitza stylin

"Hope is the thing with feathers, that perches in the soul, and sings the tune without the words, and never stops at all."

Nu är det tänkt att jag ska gå ner så mycket som bara fysiskt möjligt till den nionde maj. Som av en slump bara råkade den klänning jag tänkte ha på mig just den nionde maj precis bli utsåld på HM:s usla hemsida, så jag har att välja mellan att gå ner till en 38:a eller försöka hitta någon annan trasa att ha på mig då. Har i nuläget ingen som helst backupplan, i synnerhet inte eftersom Maggan Ribbing i DN låter meddela att det ska vara minst knälångt till dop, och jag inte äger något som går till knäet.

Så jag masade mig till gymmet igår. Först stod jag i över 40 minuter på den där tingesten som kallas crosstrainer. Enligt den ska jag ha brännt 515 kcal men jag väljer att ta det med en väldigt stor skopa salt.

Medan jag stod där och trampade och trampade utan att egentligen komma någonstans, spanade jag ut över gymmet nedanför och kunde då beskåda ett gammalt ragg. Ett gammalt ragg som haft mage att kalla mig big mama, och fått det att låta som om det vore en komplimang, och inte en förolämpning. Den här killen är en riktig pajas. Till att börja med gör han precis som alla andra killar i hans ålder, med undantag för en på tjugo, nämligen bara tränar överkropp. Han har en söt, liten rumpa men hans ben är mer eller mindre nonexisting. Det kan jag tycka är ganska underhållande. I synnerhet hur det inte tycks bekymra honom det minsta. Men sen så blir han fasligt desperat på fyllan. Han gjorde misstaget att avvisa mig för lite mer än ett halvår sen, och sen dess undviker jag honom i mesta möjliga mån. Ändå kommer han fram och sluddrar ur sig något om efterfest så gott som varje gång han ser mig ute. Alltid under eller efter stängning.

Efter att jag trampat vatten i närmare trekvart gick jag på ett skivstångspass. Jag gick för att jag kände att även om just den tränaren inte var min kopp te kunde det inte skada. Men jag tänker nog försöka passa på den här tränaren i fortsättningen för han har så jäkla bråttom. Det är en sak att Friskis ska vara så övermåttan käckt hela tiden, det kan jag ta i lagom små doser. Men när man kombinerar det med något lite lätt stressat så blir helhetsintrycket en upptrissad Duracellkanin. Den här killen har egentligen ingen som helst anledning att stressa, han måste bara se över sitt upplägg och vara en smula smartare. Men istället går det ut över oss i salen som inte hinner ta av vikter, eller inte hänger med för fem öre varken på hur man gör övningen eller att man gör den. Väldigt synd!

Matmässigt är jag inte den som tänker svälta mig själv. Fast det kan ju ni få avgöra. Jag tänkte äta mellan 1800 - 1600 kcal om dagen, fördelat på 40 procent kolhydrater och protein och 20 procent fett. Igår åt jag exempelvis

Frukost: en och halv portion havregrynsgröt, 3 dl mjölk, en halva rågkuse, en burk makrill i tomatsås, 2 omegatretabletter

Middag: en avokado, 100 gram svarta oliver, 3 löskokta ägg, 150 gram fullkornspasta

Egentligen var gårdagen ett dåligt exempel för jag var för trött för att orka laga mat. Så idag blir det nästan samma sak minus brödbiten, lite av pastan, avokadon fast plus 200 kyckling och 300 gram morötter. Jag känner mig inte grinig än, mest för att jag faktiskt äter sånt jag skulle äta oavsett om jag bantade eller inte. Framförallt tror jag det gör mycket för humöret att man festar till det lite med oliver. Det är verkligen en synnerligen underskattad råvara. God och mycket mycket nyttig. Keso skulle jag också äta i massor om det inte vore för att jag vill äta just så mycket att jag inte riktigt känner att jag har råd med den mängd jag vill ha, och därför hellre låter bli.

Idag ska jag träna cirkelträning och så blir det ytterligare ett varv på ct:n. Imorgon är det vilodag så jag hoppas jag kan pressa mig själv till det yttersta ikväll och vara ledig med gott samvete.

Mer om latmaskarna

Mna kan tycka att de som gör en gastric bypass är latam, korkade människor. Men det jag främst vänder mig emot, det är att dessa människor tycks ha så liten inblick i sitt ätande. Man blir inte så tjock som dessa människor bara så där, utan någon som helst rimlig förklaring. Oftast finns det psykologiska förklaringar, men det är dessa människor för fega för att våga möta, eller erkänna för sig själva. Det är därför jag har sån liten tilltro till att gastric bypass verkligen kommer göra någon skillnad. Det kanske behandlar symptomen men inte själva orsakerna till sjukdomen. Jag säger inte att alla som genomgår en operation kommer gå upp i vikt, men jag är övertygad om att de kommer ha ett problematiskt förhållande till mat och ätande, så länge de inte söker hjälp av terapueter eller psykologer.

Eaches own

Katrin har börjat banta igen, och har precis som alla tidigare gånger fått mig sig några ur sin läsarskara på bantningståget. Inget fel med det. Men när jag läser Katrins frågor och svar till dessa läsare blir jag en aning oroad. Till att börja med ligger Katrin gissningsvis på 1000 kcal om dagen. Det är alldeles för lite, oavsett om man tränar eller ej. Det finns ingen vettig diet som rekommenderar att man ligger under 1200 om dagen, möjligtvis då under en dag eller två men inte under någon längre period. 1200 kcal om dagen är absolut minimum för en vuxen kvinna, och det man går ner är oftast vatten eller muskler. Men om det nu är så att Katrin vill gå ner muskler, fine by me. Vidare försvarar Katrin svullande efter dieten med att man då kan äta gott, tillåta sig gå upp och sedan börja på en ny diet. Och detta är det alltså läsare som köper? Borde inte dessa människor istället ta itu med sitt, vad jag anser, problematiska förhållande till mat och ätande? Hon skriver att det är skittråkigt att äta hälsosamt hela tiden, men anledningen till att man gör det är ju för att man vill slippa ångesten av att gå från en ytterlighet till en annan. Ingen tillfällig diet hjälper, och det just på grund av att man späker sig själv så till den vida grad att man sedan när dieten är avslutad äter ikapp. Vilket förstör ens ämneomsättning helt och hållet, och gör att allt ställs på huvet. Det går att äta hälsosamt och njuta, det förutsätter bara att man tränar bra samtidigt. Men jag antar att det handlar om prioriteringar.

Om ändå fler kunde lyssna på den här kvinnan! Det är så skönt att höra henne säga att man måste räkna kalorier. Det finns helt enkelt inte några genvägar. Man måste! Jag skulle vilja påstå att dom försöker sig på genvägar inte är seriösa. Då kan dom försöka övertyga mig om att de minsann försöker gå ner i vikt. Förena ord och handling, hur svårt kan det vara liksom?

Billigt att banta?

Metoder, dieter och mirakelmetoder retar mig inte bara för att jag vägrar tro att dom faktiskt fungerar, utan också för att folk är beredda att betala för att få ta del av dem. Att lägga flera hundra i månaden på något man enkelt kan läsa sig till genom att låna en bok på närmaste bibliotek är så dumt att det närmast övergår mitt förstånd. Jag säger inte att alla som hoppar på Viktväktarna och betalar för att få väga sig i grupp (vilket låter en smula perverst),är korkde, men jag kan inte låta bli att fråga mig varför. För själv känner jag att i och med att man betalar för en tjänst av slaget Viktklubb, lägger man också ansvaret för sin viktnedgång på någon annan. Sen när resultaten av olika anledningar uteblir, blir det väldigt enkelt att skylla ifrån sig.

Vissa använder till och med sin dåliga ekonomi som ett skäl att inte kunna gå ner i vikt, och då har det gått alldeles för långt. Att man är tjock är aldrig någon annans fel än ens eget, och ingen utom än själv kan lösa det problemet. Jag kan medge att det kostar på att äta bra, men de som skyller på att de inte har råd har förmodligen inte tagit sig tid att räkna ut exakt hur mycket pengar dom lägger på skitkäk varje vecka. Står man i valet och kvalet mellan att lägga pengarna på en överbetald viktcoach, eller köpa nyttig, men kanske något dyrare mat, är valet i alla fall enligt ganska enkelt.

För jag tror att om man inte redan innan har motivationen och viljan att förändra sitt liv, och det förmodligen för all evig framtid, så spelar det ingen roll hur mycket man än betalar för att få hjälp att gå ner i vikt. Och vilja är inget man kan köpa för pengar. Endera har man det, eller så inte. Det är väldigt viktigt att man frågar sig för vems skull man går ner. Om man anmäler sig till någon typ av tjänst, kommer bantningen kännas som ett krav utifrån, från omgivningen, och om man då går på diet för att tillfredställa andra, eller få andra människors bekfräftelse, uppskattning, eller möta deras avund, är man väldigt fel ute.

Jag tycker att de som överväger att lägga flera hundra kronor i månaden på någon av det vikttjänster som finns att välja mellan verkligen ska fråga sig om det är värt det. Fråga sig vad det är man betalar för, om man kommer vara behjälpt av det som dessa sajter sig kunna erbjuda, eller om inte denna hjälp finns närmare, och billigare, till hands.

Sluta hetsa!

En sak jag tycker gick förlorad i den debatt kring vikthetsen som ägde runt för några veckor sedan, är det faktum att det finns väldigt många unga, främst tjejer, som bara bryr sig om vad dom äter och inte äter, hur mycket dom tränar, och hur mycket kalorier dom förbränner, bara för att dom tror att det är vad som förväntas av dem. Det gör mig väldigt, väldigt ledsen. Det borde verkligen inte vara så här. Och ännu sorgligare är det inte tycks finnas något mellanläge. Det finns ingen som inte bara kan vara, som kan vara totalt jäkla obrydd om sin kropp utan att göra en poäng av hur obrydd hon eller han är. Eller gör det till ett politiskt korrekt uppdrag att jobba för att motverka ätstörningar, och gör en enda stor gigantisk pr-cirkus av det hela. Hur är det möjligt? Finns det någon kvinnlig förebild som är "lagom" och som inte tvingas försvara det, eller förklara hur härligt det är?

Unga tjejer som är normalviktiga borde tänka på tusen andra saker. Det sista de borde bry sig om är att hålla reda på hur många kalorier det är i bullen dom fick hos bästisen i eftermiddags, eller bekymra sig över att dom bara tränat en gång veckan som gått. Men så länge normalviktiga kvinnor inte gör annat än obsessar kring just sina kroppar, sina matvanor och liknande, kommer många många fler följa i deras spår. Men gör inte det. Njut istället. Att det ska vara så svårt!

Tjockisar

Tjockhet gör inte en människa per automatik ful. Ändå tycks många tror det. Är man tjock är man ful. Men då är det väl tjockheten i sig man finner oattraktiv? Hur svårt kan det då vara att faktiskt säga som det är? Det är det här jag inte förstår. Genom att häva ur sig en sak som att tjocka är fula gör man det ju så väldigt enkelt för sig. Jag förstår bara inte vad den här typen av grova generaliseringar ska vara bra för. Och om de verkligen är till någon som helst nytta.

Som jag ser det är alla människor väldigt mångfacetterade, och innehar både bra och dåliga egenskaper. Men att då bara för att någon råkar vara tjock bestämma sig för att den människan inte är vacker, nog har dåligt självförtroende, och säkert är djupt olycklig, gagnar ingen. Jag förstår verkligen inte den här typen av trångsynthet.

Jag önskar att lika mångfacetterad som jag är som människa, lika mångfacetterad skulle bilden av tjocka människor vara. För som det är nu slits tjocka människor mellan två ytterligheter. Å ena sidan den djupt olyckliga, på gränsen till deprimerade tjockisen som inget annat vill än gå ner i vikt, men som inte orkar ta sig ur sin fetma. Å andra sidan den glada tjockisen som omfamnat sin tjockhet, är go och glad, och njuter av livet. Den goa, glada tjockisen man oftast ser på film och tv, då som exempelvis Sookie i GG, får aldrig vara annat än go och glad. Men tjocka människor är inte bara goa och glada, eller deppiga och självömkande. Det är ovidkommande huruvida dessa människor skulle bli lyckligare av att gå ner i vikt, oftast skulle dom säkert de men det är ett beslut de måste få fatta själva, de måste än bedömas som vilka människor som helst utan att behöva släpa på omgivningens förutfattade meningar om överviktiga. Tjocka är också människor!

Jävla tjockis!

De senaste dagarna har jag mött ett mycket illa dolt förakt för tjocka människor, och detta från alla möjliga håll och kanter. Det har gjort mig ganska ledsen, men framförallt väldigt väldigt arg.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag respekterar tjocka människor. Jag föraktar och ser ner på dem precis lika mycket som vem som helst, det sticker jag inte på något sätt under stolen med. För mig förmedlar övervikt lathet, bristande karaktär och självdisciplin, och en enorm offermentalitet. Att det är de egenskaper jag ogillar allra mest hos mig själv jag ser hos alla tjocka människor jag möter kommer inte direkt som någon överraskning. Att jag ogillar tjocka människor som en typ av försvarsmekanism är jag sedan länge införstådd med. Jag gör det för att hindra mig själv från att själv bli en av dem jag föraktar, och motivera mig själv till att aldrig sluta kämpa för att komma ifrån tjockisträsket. Det här låter säkert jättecyniskt för vissa, men jag tvivlar på att jag är den enda som resonerar så här. Jag säger inte att det på något sätt ursäktar att jag resonerar som jag gör, men det kan fungera som en möjlig förklaring.

Men hur mycket jag än själv ser ner på feta människor, kan jag inte låta bli att faktiskt gå in i en diskussion med personer som fäller dumma, korkade kommentarer om feta människor. Det för att jag delvis känner mig träffad, men också för jag upplever att personen sällan vet vad hen säger. Få tjocka människor orka ta den här debatten för då är det allt som oftast så uppenbart att dom gör det för att de känner sig träffade, och just för att de är tjocka inte heller att de kan bemöta kritiken, då de är tjocka. Hur överbevisar man en idiot? Och varför i hela friden ska man ge sig i lag att göra det?

Kommentarerna jag retat mig på bygger i alla fall på väldigt fördumsfulla uppfattningar om tjocka människor. Tjocka tjejer ska inte ha bra självförtroende, de förutsätts helt enkelt inte kunna ha det, och har dom de är det helt oförtjänt. De får inte heller ha för bra självförtroende. Vanliga dödliga kanske får det, men inte tjocka brudar. Har dom de är dom automatiskt jobbiga. Tjocka tjejer är också fula per automatik. Och kan heller inte dansa.

Jag har, till ingen som helst nytta, försökt få de människor som på allvar tänker så här, att förstå hur i grunden fascistiskt det är att bedöma en människa på grundval av kroppsform. Men tjocka människor upplevs som lite jobbigare än alla andra här i världen, bara för att dom är tjocka, och det tycks vara något man stilla och tyst ska acceptera. Jaha, men om vi byter ut tjocka mot kvinnor? Mörkhyade? Handikappade? Är det fortfarande okej? Trodde inte det.

Självbedrägeri

Jag tror att det här med unnandet jag tog upp igår provocerar mig, och många med mig, för att jag inte ser det som något annat än brist på karaktär, viljestyrka och disciplin. Jag väljer alltså att tolka viljan att belöna sig själv, sin goda kosthållning, och idoga träning, som ett sätt att ge efter för ett begär. När det i själva verket kan vara så att man faktiskt kan hantera ätande, och har all rätt i världen att belöna sig själv med vad det nu vara månde.

Jag vill bara inte tro att det faktiskt kan vara så. För om man överhuvudtaget ens tänker tanken att belöna sig själv med mat, har man redan från början laddat mat med känslor. Något som i de allra flesta fall är en vana sedan lång tid tillbaka. Jag vet av erfarenhet att jag blivit så väl belönad som bestraffad med mat, och jag tror många överviktiga delar den här problematiken med mig.

För om det var så att man hade ett helt oproblematiskt förhållande till mat och ätande, skulle man inte vara tvungen att uppfinna saker som ätardagar eller lördagsgodis. En påse chips skulle kunna ligga öppen och oäten i en dag, en månad, eller ett halvår. Man skulle kunna ta ett chips innan läggdags, och sen somna gott den natten.

För mig är det så självklart att mat som belöning för hur bra man ätit, hur duktig man varit med maten tidigare, faller på sin egen orimlighet. För i samma stund man tillåter sig själv att äta, går all den där träningen till spillo. Man tränade för att man inte ätit ordentligt tidigare, och nu äter man för att man varit så duktig och tränat för att man ätit tidigare. Det bli en ond spiral.

Att belöna sig själv med mat är i mina ögon inget annat än ett mycket väl förtäckt självbedrägeri. Jag skulle önska att dessa personer istället rannsakade sig själva, och gjorde det ordentligt. För med varje gång de unnar sig själv något i matväg tar de tre steg bakåt. Då funkar det inte att senare komma och fråga sig varför viktminskningen går så sakta ( vilket påfallande ofta är fallet). Jag saknar helt enkelt en helt komplett färdplan. Det tycks som om de här människorna inte förstått vidden av vad dom gett sig in på. Att gå ner 30 kilo, mer eller mindre, tar tid och är jobbigt som fasen. Och det spelar ingen roll hur mycket tid eller pengar man är beredd att lägga på att faktiskt gå ner. Att gå ner i vikt handlar inte bara om att träna och äta rätt, det handlar till lika stor del om att utvecklas mentalt. Stålsätta sig mentalt inför de frestelser man kommer mötas av resten av sitt liv. Tvingas konfrontera sina egna brister och svagheter på ett som gör att man känner sig mer sårbar än någonsin tidigare. Gör man inte det kommer man nog aldrig lyckas.

Unna mig hit och unna mig dit

Okej. Så bantarbloggarna jag läser har det gemensamt att dom är bantarbloggar och väger sig varje dag. Ytterligare en sak som förrenar dessa bloggare är fallenheten att unna sig. Det tycks inte spela någon roll om dom räknar points, går på LCHF, Atkins, GI eller stenåldersdiet. Dom bara måste ju få unna sig! Måste! Gud vet varför jag bryr mig men detta upprör mig hursomhaver tillräckligt för att jag ska orka knappa ner ett inlägg.

För så här är det. Att gå ner i vikt kommer aldrig vara lätt. Det kommer aldrig kännas kul, eller heller upplevas som särskilt rättvist att man begåvats med gener som gör att man har taskig ämnesomsättning och inte kan äta som man upplever att "alla andra" kan. För mitt största problemet med det här unnandet är att man gör sig själv till ett sådant offer. Ett offer för omständigheterna. Man tycks inte kunna rå för att man fått de gener man fått. Gener som gjort att man tydligen inte kan hindra handen från att ta en bulle och föra den till munnen. En gen som tydligen gör en okapabel att promenera 30 minuter om dagen. Kort sagt alla dom där hemska generna som lett till att man idag sitter med en övervikt på minst femton kilo som inte vill annat än bli av med. Det tycks liksom aldrig vara ens eget fel att det blivit så här. Det är alltid omgivningens!

Och det är därför man har rätt att unna sig. För nu har man ju trots allt tagit ett steg i rätt riktning. Man arbetar aktivt för att gå ner i vikt, och för det borde man belönas. Man är ju så duktig, tapper, viljestark! Är man duktig i en vecka har man rätt att synda bara lite lite på fredag. Och kanske lite på lördag och söndag också. För det är ju precis vad som händer. När dom här människorna tycks vara övertygade om att de har rätt att belöna sig själva med en hallonmousse för den gågna veckan är det inte dom som talar, det är missbrukaren i dem. Vad dom försöker göra är vinna omgivningens gillande, för att dom innerst inne vet att vad dom håller på med inte är okej. Att tro att man kan unna sig, att man kan hantera socker etc, när man i själva verket är sockerberoende eller matmissbrukare, är ett självbedrägeri som tydligare än något annat illustrerar att man är just beroende.

När man precis kommit till insikt om att man är sockerberoende, och insett att det inte finns någon annan utväg än att faktiskt sluta, klamrar sig pundaren i en sig fast vid varje litet halmstrå. Att då försöka komma alternativ som just det här med att unna sig är inte helt ovanligt. Kom igen säger pundaren, ge mig en dag i veckan, en dag i veckan är allt jag begär. En godispåse, en glass, en tårtbit! Du slipper mig alla andra dagar i veckan om du bara ger mig den där godisklubba här och nu! Men saken är den att pundaren inte nöjer sig med det. Pundaren kommer försöka köpa fler och fler dagar, tills man är tillbaka precis där man började. Och då är det, i alla fall enligt mig, så sjukt mycket bättre att inte ge sig in att förhandla med den där knarkaren. Du kan ju försöka inbilla dig att du har överhanden, men det kommer du aldrig ha.

Sugaraddict

Jag är sockerberoende och har nog varit det en större del av mitt liv. Det gick dock inte riktigt upp för mig förrän jag var närmare tjugo, men det har tagit mig ytterligare några år att acceptera att jag är det, och lärt mig leva med det. För i början gick jag omkring och tänkte att jag nog skulle lära mig hantera mitt sockerberoende. Lära mig att inte vara slav under det. Det gick allt som oftast ut på att jag istället gjorde mitt yttersta för att underhålla mitt begär. Detta genom att äta lite sött varje dag, eller någon gång i veckan. Då gjorde jag mig aldrig riktigt kvitt beroendet, men inbillade mig så klart det. Så var det också under stora delar av grundskolan och gymnasiet. Den enskilt största anledningen till att jag inte gick upp mer i vikt var att jag hittat en lagom nivå, som jag sakta men säkert vant min kropp vid. Trots ett gigantiskt kaloriöverskott höll jag vikten, för att det totala intaget alltid var konsekvent.

Jag insåg till slut att jag aldrig skulle kunna hantera socker, att min aptit på sötsaker var omättlig, och att det enda vettiga vara att införa total nolltolerans vad gällde godsaker. Det fanns inga undantag. Jag fick inte äta mörk choklad, inte dricka ligtläsk eller äta smalgodis. Total nolltolerans var det som gällde. Och gäller än idag. När jag avstår från en tårtbit på jobbet, lite lösgodis hos kompisen en lördagkväll, eller nobbar någon som vill bjuda på tuggummi, får jag alltid frågan om varför. Folk tycks sakna förmåga att föreställa sig att man kan ha en sådan viljestyrka som jag har, som kan avstå socker. Eller så är de bara själva sådana godisråtttor att de inser exakt hur jobbigt det måste vara, och inte fattar hur någon orkar. Men för mig är det inte som att det finns något verkligt val. Eftersom jag inte kan hantera socker är alternativet att leva som slav under beroendet. Det skulle göra mig mycket överviktig och djupt olycklig. Även om jag precis som under högstadiet säkert skulle kunna ligga på ett konsekvent intag, om så ett överskott, så skulle jag aldrig kunna bli kvitt de skuldkänslor jag får av att äta socker. Jag vet helt enkelt att socker är dåligt för mig, och att jag mår dåligt av att äta det. Jag har ett val, men som jag ser det är det inget val.

Förra året lyckades jag låta bli socker i fem och en halv månad. Då åkte jag och min mamma på kryssning och jag hade länge funderat över hur jag skulle hantera all mat ombord. Eftersom jag tyckte att fem månader ändå är en ganska lång period utan socker, tillät jag mig själv att få ett återfall på den här kryssningen. Och under den helgen tog jag igen allt jag tyckte mig ha gott miste om den senaste tiden. Jag frossade verkligen i godis. Men när måndagen kom var det slut på det roliga. Sen lyckades jag hålla mig i tre månader, då jag återföll igen, och denna gång inte för att jag tyckte jag hade rätt till det, utan för att jag helt enkelt mådde så dåligt att det ändå som kunde göra mitt liv lite roligare var en McFlurry, och en gigantisk påse lösviktsgodis från Sleven.

Men i och med mitt senaste återfall, som var planerat och som skedde under jul och nyårshelgen, har jag insett det fullkomligt poänglösa med återfallen. För hur planerade dessa än är går det inte att komma ifrån att det är gottegrisen i mig som vill att jag ska falla ner i dem. Det är gottegrisen som tycker sig ha glömt hur en fiftyfiftyklubba smakade, som bara vagt tycks komma ihåg smaken av en snökula, vill veta om det verkligen är någon skillnad på pepsi och cola. Jag insåg att gottegrisen minns precis hur gott det smakade, men inte minns hur, medan jag redan vid första tuggan kan konstatera att det smakade precis som sist, och hade gjort så oavsett om jag smakat eller ej.

Perfect 10

I takt med att antalet gånger jag försökt gå ner i vikt stilla ökat, har också målen för min bantning kommit att skifta, från en gång till en annan. När jag gick i gymnasiet var målet bara att inte vara lika tjock längre, att hålla vikten, att lyckas gå ner, och sen variera kraftigt kring exakt hur mycket. Riktigt seriös med mål och delmål blev inte jag förrän för två år sedan, under 2007, då jag gick ner 15 kilo. På nyårsdagen vägde jag 96 kilo och ville aldrig mer känna mig så ful, fet och oattraktiv som jag då kände mig. Jag ville gå ner, och jag ville gå ner mycket. Och genom att börja skriva ner allt jag åt och träna regelbundet blev jag fasligt mycket lättare. Jag tror inte att det handlade så mycket om målen i sig, utan om min beslutsamhet. En insikt om att jag stod vid ett vägskäl och inte ville se slutet på den ena vägen, utan såg fram emot slutet på den andra.

Det hindrade dock inte mig från att sätta upp ganska löjliga, och så här i efterhand helt uppenbart, orealistiska mål. Jag har en tendens att, när det kommer till viktminskning, ta min omgivning som gisslan. Vissa hakar på och förebrår mig för allt jag säger, påstår och hävdar att jag ska nå. De är som om dom fungerar som mitt eget dåliga samvete. Genom att bekräfta mina mål för dem blir det ytterligare en eller två personer som blir besviken på mig när jag misslyckas. Och då det inte finns något jag hatar så mycket här i världen som att erkänna inför andra att jag misslyckats, gör jag ju så klart mitt yttersta för att inte göra så. Sen har jag ju en ganska stor käft som går i ett, och även om jag inte ljuger så överdriver jag gärna. Vilket folk så klart tar fasta på.

Jag har till exempel sagt att jag ska komma i en 36:a. När jag sa det fanns det förmodligen inget annat jag hellre ville än faktiskt komma i en 36:a, och även om jag insåg att det var, och fortfarande är, omöjligt, närde jag den drömmen. Tills en kompis faktiskt sa att det inte fanns en chans någonstans att jag skulle komma i en 36:a. Jag lyssnade så klart inte utan tog hennes kommentar som ytterligare vatten på min kvarn, och tänkte att jag skulle visa henne. Vilket ju vore helt i sin ordning, om det vore så att jag faktiskt skulle kunna komma i en 36:a. Men det kan jag inte. Och kommer aldrig kunna.

Nu kanske någon tänker att jag verkar lite väl modfälld, och att jag ju inte kan veta om jag någonsin kommer kunna ha en 36:a. Men jo, det vet jag. Jag vet att jag, även om jag går ner 25 kilo inte kommer kunna ha en 36:a. För med min kroppsform, spelar det nästan ingen roll hur lite man väger, fettet eller musklerna kommer ändå vara placerade så olyckligt, eller strategiskt kanske, att jag inte kommer komma i kläderna. Och det är här vikten av realistiska mål kommer in i bilden.

För om du bortser från hur smal, tjock, lång eller kort du är, vad återstår då? Jo, din kroppsform. Hur breda axlar, hur bred rumpa, hur breda höfter, hur långa ben, hur korta ben, hur tjocka vader eller hur stora lår du har kan du inte förändra. Med viss reservation för att man i dessa dagar givetvis kan förstora eller förminska nästan alla kroppsdelar förstås. Men på naturlig väg är det svårt att göra något åt var fettet samlar sig, eller vilka muskler som väljer att växa.

Själv har jag stora bröst, kraftiga lår och tjocka vader. Det har tagit mig 27 år att acceptera detta, och att acceptera att det på grund av detta finns vissa saker som jag nog får avstå från,som stuprörsjeans och halternecklinnen, men jag har köpt det. För livet är inte rättvist. Faktum är att livet är sjukt orättvist och ju förr man inser det, desto bättre.

Att med mina tjocka vader, kraftiga lår och stora rattar sträva efter att komma i en 36:a, är fullkomligt orimligt. Varför ska jag försöka eftersträva ett ideal som inte ens har en kropp som min egen som måttstock? Det är inte mig det är fel på! Det har aldrig varit något fel på min kroppsform, men tanken på att jag hela tiden trott det gör mig väldigt ledsen. I synnerhet eftersom jag kan föreställa mig att det finns tusentals unga tjejer som varje dag prövar plagg efter plagg som inte sitter som det ska, och sen tror att det är dom som måste ändra sig.

Man måste alltså försöka sätta in sina mål i ett vidare perspektiv. Att bara säga att man vill gå ner ett visst antal kilon eller kunna ha en viss klädstorlek är för luddigt. Det finns inget som säger att man faktiskt kan gå ner så mycket som man förväntar sig, och då skapar man en onödig stress som bara kommer försvåra dieten. Och det finns inget som säger att man inte kan nöja sig med att ha en större klädstorlek heller, medveten om att man ändå inte, hur man än försökte, skulle komma i något mindre.

Say it load, heavy and proud!

Det känns verkligen som att vikthetsen är helt felriktad. Eller att det som kallas vikthets verkligen är bara en hets kring mat och vikt, mat och vikt och ingenting jävla annat. Just hetsen borde väl ge en fingervisning om vilket komplicerat förhållande vissa tycks ha till mat och ätande. Och då ska man diskutera det utifrån det. För som det är nu känns det som att man skuldbelägger en hel massa människor som bryr sig om sin hälsa. Och då slår det fel. För de tjejer som är överviktiga, och verkligen vill gå ner i vikt, och skulle må så fasligt mycket bättre av att göra det, blir debatten inget annat än ett slag i ansiktet. Och bara för att man är smal är man inte vältränad. En tjej kan väga 50 kilo och ändå ha en fettprocent som är relativt hög. Det är säkerligen fettet hon vill bli av med men på grund av att hon använder felaktiga metoder blir resultatet att hon går ner, men ändå har en viss fettprocent. Skulle dessa tjejer däremot börja styrketräna skulle fettprocenten gå ner desto snabbare, men då skulle de behöva leva med att väga lite mer. Fast se sjukt mycket tajtare ut.

Jag upplever att en stor del av problemet ligger just vid fixering kring siffrorna. När jag säger till folk att jag väger 80 kilo är det vissa som inte tror mig. Jag förstår inte varför jag skulle ljuga om en sån sak, det är jobbigt nog som det är att väga det, för att inte tala om hur jobbigt det är att erkänna för sig själv så väl som för sin omgivning. Men det folk inte kan förstå hur jag, som kanske inte är så tjock, eller inte ser så tjock ut, kan väga hela 80 kilo! Dom får det helt enkelt inte att gå ihop med hur dom föreställer sig att någon som väger 80 kilo borde se ut. Som om man automatiskt ser ut som en michelingubbe så fort man passerat 75 kilo. Och det här är själva problemet upplever jag. Det finns en ganska stark uppfattning om att en normalviktig kvinna mellan 155-175 ska väga mellan 45 och 70, helst 65 kilo. Väger hon mer än så är hon automatiskt fet, oavsett hur hon ser ut. Spelar ingen roll om hon så tränar varje dag och är starkare än de flesta män. Genom att väga mer än vad man föreställer sig att en kvinna borde väga, blir hon automatiskt stämplad som fet. Vilket väl ganska väl illustrerar hur illa vågen funkar som medel att mäta viktminskning på.

Det känns långt ifrån konstruktivt att använda vågen som ett medel, och så länge folk fortsätter göra det, kommmer vikthetsen bestå. Istället för att fråga sig om man mår bra, känner sig frisk, sund och trivs med sin kropp och hur den ser ut, låter man en våg bestämma om man är tjock eller inte. Man låter helt enkelt en siffra diktera villkoren för om man tycker att man är fet eller inte. Även om man kanske i själva verket är smalare ett muskler tyngre. Det är ju bara korkat. Ja riktigt jäkla korkat faktiskt!

Gnällspikar

Sen finns det dom som gnäller som fasen över hur tjocka dom är. Om hur fula överarmar dom har, om bristningarna på låren, om sin breda jäkla rumpa. Jag vet inte om dom förväntar sig att jag ska säga emot, för allt som oftast har dom ju helt rätt i det dom säger, och att då förvänta sig att jag ska protestera, är ju bara dumt. Inte så att jag är dum nog och säga att jag verkligen håller med, det vore ju att be om stryk. Men några sympatier får dom inte.

Nästefter gnällandet händer nämligen inte så jäkla mycket mer. Faktum är att i proportion till hur mycket det gnälls, görs väldigt väldigt lite för att mota fettet i dörren. Ibland är jag en lika god gnällare som vem som helst. Men jag upplever att gnälla, det får man göra först efter att man faktiskt försökt lösa det aktuella problemet. Inte före eller överhuvudtaget alls, om man nu är så lat att man inte orkar ta tag i saker och ting.

För hur jäkla svårt kan det vara? Hört talas om orsak och verkan? Att sitta och i ena stunden beklaga sig över att man inte kan hitta ett par jeans som sitter bra, för att i nästa proppa i sig en gigantisk bit äppelkaka, är minst sagt motsägelsefullt. Framförallt ger det ett ofattbart oseriöst intryck. Bättre då att omfamna sin fetma och säga som det är, att man äter den där kakan på bekostnad av de där jeansen man så gärna vill ha.

Skäms!

Inget tycks vara jobbigare än att erkänna för så väl sig själv och sin omgivning att man faktiskt behöver gå ner i vikt, och att man tagit ett aktivt besluta att försöka göra så. Hur ska man annars tolka det faktum att det finns så många som inte kan stå för att de bantar eller går på diet? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att dom faktiskt skäms. Över vad förstår jag inte. Vad är det att skämmas över? Jag förstår att man skäms över om man är tjock, för det illustrerar i väldigt många människors ögon att man lider av bristande självkontroll. Men att skämmas för att man tagit steget att faktiskt vilja göra något åt det? Helt obegripligt. Jag reserverar mig dock för att det kan vara just att man erkänt för sig själv, och sin omgivning att man inte trivs med sin övervikt, sin kropp, som gör det hela så pinsamt. Att man känner sig tvungen att stå till svars för att man inte trivs med sin kropp, och det inför hela resten av världen. Men hej, jag tror faktiskt inte dom bryr sig! Och om dom gör det, vad har det för betydelse?

Kanske kommer somliga tycka att man är dum i huvudet som inte trivs med sin kropp, som kommer försöka övertala en att man inte alls behöver gå ner i vikt, och att man ser helt sagolik ut som man gör. Dessa människor orkar i alla fall inte jag lyssna på någon längre stund. Dom har nämligen ingen aning om vad jag dagligen tvingas gå igenom på grund av min övervikt. Dom behöver inte stå i provrummet helt andfådd efter ett försök att få på sig de enda snygga jeansen. De behöver inte köpa tröjor som kanske å ena sidan sitter bra över armarna men som en påse över mage och bröst. Såvida man inte lider av en ätstörning och redan är normal eller underviktig, ska man enligt mig aldrig behöva försvara att man vill gå ner i vikt. Aldrig!

Visst, det är asjobbigt att försöka hitta en förklaring, ursäkt, orsak, till att man tackar nej till kakan, tårtan, chipsen och snittarna. Men ju förr man gör det, ju enklare kommer det bli. Att ursäkta sig med att man är allergisk är att ta för mycket hänsyn. Jag har stött på människor som på allvar är rädda för att såra dem de måste neka. Men herregud! Med den graden av jagsvaghet är det kanske inte så konstigt att man aldrig kunnat sätta tillräckliga gränser vad gäller mat heller. Det handlar inte om huruvida du sårar någon eller inte, det handlar om ditt eget välbefinnande. Var inte så sjukt rädd för vad folk kommer tycka och tänka! Det gäller att vänja sig vid tanken på att man faktiskt bantar, för om man hittar på ursäkter som passar andra, så kommer man själv börja köpa de där ursäkterna.

Jag kan känna att dom här människorna glömt göra det allra viktigaste. De har glömt rannsaka sig själva. Glömt fråga sig själva om de verkligen vill gå ner i vikt, och varför. Och glömt fråga sig själva till vilket pris. För att behöva stå till svars för att man vill gå ner i vikt och förändra sin livsstil är långt ifrån det jobbigaste med att gå ner i vikt. Har man inte gjort det, blir allt som komma skall väldigt mycket jobbigare.

Kan vi inte skjuta på saken?

Det finns dom som inte gör något åt sin övervikt, dom som snackar om att göra något åt sin hälsa, och så finns det dom som hela tiden skjuter att göra det på framtiden. Alla är dom mycket provocerande, men skulle jag välja, är nog den sistnämnda gruppen den jag retar mig på allra mest.

De här människorna vill, ska, borde, måste enligt dem själva gå ner i vikt. Efter att erkänt detta kommer ett gigantiskt men. Men i helgen ska dom på middag, nästa vecka är det kalas, sen semla på jobbet, följt av påskgodis, pannkakstårta på landet, mårten gås, julbord, och ett år senare men förmodligen minst fem kilo tyngre står dom där igen med sina måsten och borden.

Saken är den att det alltid kommer finnas en ursäkt för att inte ta itu med övervikt och träning. Det kommer alltid finnas ett kalas, ett dop, ett bröllop, en begravning. Med tårta, glass, chips och popcorn. Livet är och kommer alltid vara fullt av frestelser. Men det är som att dessa personer använder frestelserna som en ursäkt för att slippa. För att de själva vet att de inte kommer kunna motstå dem. Och inte heller vill behöva göra det. Fast dom vet att dom borde.

Eftersom varit precis likadan, och vet på ett ungefär hur dom tänker. Själv tyckte jag till att börja med att det var djupt orättvist att andra kunde äta som grisar medan jag gick upp i vikt bara av att kolla på en semla. Men sen kopplade jag ihop med att njuta av livet. Det kändes som mitt liv blev så sjukt mycket mindre värt om jag inte fick den där kladdkakebiten(snarare hela förbannade kakan), och det livet ville jag inte leva. Och att avstå skulle bli för jäkla jobbigt, så då var det ju ingen som helst vits att ens försöka. Men att hela tiden intala mig själv att jag borde tröstade mig på något sätt. Genom att intala mig själv att jag visste att jag kunde, var det som att jag övertygat mig själv om att jag inte behövde. Det var som ett enda stort fuckyoufinger till hela min omgivning.( Eller snarare mig själv).

Det kommer alltid finnas en ursäkt för att inte börja banta, gå på diet, eller äta sundare, vad man nu vill kalla det. Men just därför är det inte heller någon hållbar ursäkt. Om man inget annat gör än försöker hitta ursäkter för att slippa tänka på vad man äter, och skjuter sitt delmål framför sig för att man vet att det ligger en tjejkväll med vin och snacks runt hörnet, har man nog ett väldigt problematiskt förhållande till mat och ätande, och det är kanske det man borde försöka ta itu med.