"Nu kan jag äntligen ha bikini"

Sorry bruden, men vad är det som hindrat dig tidigare? Inte fan är det dom där 16 kilona du kånkat runt på, det är din taskiga självbild och självkänsla. Kan jag som närmar mig 95 pannor bära upp en bikini med självaktning, borde det inte finnas något som kan stoppa dig heller.

Om jag skulle få för mig att äta en semla idag, då jag ju redan ätit 1000 kcal, får jag inte äta något mer på hela dagen. Och med tanke på hur omätt man blir på en semla, all grädde till trots, är det inget alternativ. Det blir helt enkelt 400 kcal från morötter, ägg och kanske en gröttallrik istället. Kanske inte fullt lika gott, men fan så mycket nyttigare!

Eaches own

Katrin har börjat banta igen, och har precis som alla tidigare gånger fått mig sig några ur sin läsarskara på bantningståget. Inget fel med det. Men när jag läser Katrins frågor och svar till dessa läsare blir jag en aning oroad. Till att börja med ligger Katrin gissningsvis på 1000 kcal om dagen. Det är alldeles för lite, oavsett om man tränar eller ej. Det finns ingen vettig diet som rekommenderar att man ligger under 1200 om dagen, möjligtvis då under en dag eller två men inte under någon längre period. 1200 kcal om dagen är absolut minimum för en vuxen kvinna, och det man går ner är oftast vatten eller muskler. Men om det nu är så att Katrin vill gå ner muskler, fine by me. Vidare försvarar Katrin svullande efter dieten med att man då kan äta gott, tillåta sig gå upp och sedan börja på en ny diet. Och detta är det alltså läsare som köper? Borde inte dessa människor istället ta itu med sitt, vad jag anser, problematiska förhållande till mat och ätande? Hon skriver att det är skittråkigt att äta hälsosamt hela tiden, men anledningen till att man gör det är ju för att man vill slippa ångesten av att gå från en ytterlighet till en annan. Ingen tillfällig diet hjälper, och det just på grund av att man späker sig själv så till den vida grad att man sedan när dieten är avslutad äter ikapp. Vilket förstör ens ämneomsättning helt och hållet, och gör att allt ställs på huvet. Det går att äta hälsosamt och njuta, det förutsätter bara att man tränar bra samtidigt. Men jag antar att det handlar om prioriteringar.

Ta dig ett nyp

En annan sak jag är mer eller mindre hooked på är osötad nyponsoppa! Till en början tyckte jag att det var rätt äckligt, men nu har jag vant mig. Jag skulle ljuga om jag sa att det var supergott, men det är väldigt vitaminrikt och mycket kalorisnålt, och därför helt idealt som mellanmål. Själv äter jag inte socker(50 dagar idag!) och har därför utvecklat en extrem känslighet för sötma. Vissa frukter går helt enkelt inte ner för dom är för söta och sliskiga. Å andra sidan känner jag nästan på en gång om bröd eller dressing innehåller socker, vilket kan ge mig kväljningar. På personalfesten smakade jag en salsa, eller något jag trodde var salsa, men som visade sig vara barbequessås, och den smakade ketchup. Ketchup är, tillsammans med korv, rena rama styggelsen. Det är fan inte bra grejer. Undvik! Jag gör det, mest för att jag vet att knarkaren i mig kommer ta över och jag efter första bästa smakprov kommer sitta och skeda i mig. Det är sant, jag har faktiskt gjort det. Det är inget jag är särskilt stolt över, men det är den bistra sanningen.

Tillbaka till nyponsoppan. Eftersom jag inte äter socker så har jag med tiden vant mig vid smaken och jämför inte längre den osötade med den vanliga, och hur jag föreställer mig att den skulle smaka. Nyponsoppa för mig har blivit den osötade varianten, och det är väl förmodligen så den ska smaka, om inte hela världens befolkning var såna gottegrisar. Jag brukar som omväxling bryta ner knäckebröd, men man kan ju välja att bryta ner vad som helst. Som liten åt jag och min barndomskompis Stina bisvkiver, men vi åt också bara biskvierna, och då hela påsen för dom var så sjukt goda, så det gäller att passa sig. Jag kan tänka mig att det säkert är gott med Digestive i nyponsoppan, och det finns ju någon slags fibervariant av det, så varför inte prova? Lätt värt ett försök.

Om ändå fler kunde lyssna på den här kvinnan! Det är så skönt att höra henne säga att man måste räkna kalorier. Det finns helt enkelt inte några genvägar. Man måste! Jag skulle vilja påstå att dom försöker sig på genvägar inte är seriösa. Då kan dom försöka övertyga mig om att de minsann försöker gå ner i vikt. Förena ord och handling, hur svårt kan det vara liksom?

Har du gått ner i vikt?

I början hade jag ingen jäkla aning vad man svarade på det, jag tyckte hela situationen mest var pinsam och sa ja, och hoppades att personen som frågade skulle låta nöja sig. Men med tiden har jag vant mig, och har idag inte några egentliga problem med att folk frågar. Jag bara frågar mig varför dom frågar.

För svaret är, i alla fall i mina ögon, ganska självklart. Om personen som frågar upplever att jag gått ner i vikt, så har jag förmodligen gjort det. Det finns dom som kan se en viktminskning på ett kilo, och gör en poäng av att påpeka ens den minsta skillnad hos någon i sin omgivning, och så finns det dom som understryker det uppenbara och ställer någon som mist tio kilo mot väggen.

Jag tror nämligen inte att den som frågar frågar för att egentligen få svar. Jag tror dom frågar bara för att se vilket svar dom kommer få. Att gå ner i vikt är fortfarande väldigt skämmigt och pinsamt, och något de flesta har svårt för att stå för att dom aktivt försöker göra. Detta har dessa människor sedan länge sedan förstått, och försöker med sin nyfikenhet konfrontera en. För mig handlar det inte om frågan i sig, för mellan raderna upplever jag att det handlar om att dessa personer ertappat mig med att jag hatar min kropp och hur jag ser ut. Vilket jag kanske gör, och vilket dom i vissa fall mycket nöjsamt också vill påpeka. Och andra gånger handlar det om att dom inte håller med, inte förstår varför man någonsin kände att man behövde gå ner i vikt, hur nu dom kan veta något sådant, och då vill skrubba in sina egna förutfattade meningar i ansiktet på en.

Kontentan är att det frågorna om ens vikt, hur konstigt det än må låta, förmodligen bara kommer bli fler i takt med att antalen kilon minskar. Och att då rannsaka sig själv för att hitta vettiga svar på de frågor man om möjligt kan tänkas få, och rättfärdiga sin viktnedgång, inte inför andra, utan för sig själv, kan hjälpa en på traven. Det är synd att man överhuvudtaget ska behöva försvara sin viktminskning, det borde man inte behöva, men jag upplever för egen del att om man inte har svar på de där nyfikna frågorna, försvinner också en del av den glädje man känner över att ha gått ner i vikt. Den solkas av att någon kommer och påpekar att man kanske inte behövde gå ner i vikt från första början. Då kan man lika gärna förekomma dem, och ta upp sin viktminskning innan dom gör det, och då utstråla hur lycklig man är över hur mycket man har gått ner. Det brukar vanligtvis få tyst på dem.

Billigt att banta?

Metoder, dieter och mirakelmetoder retar mig inte bara för att jag vägrar tro att dom faktiskt fungerar, utan också för att folk är beredda att betala för att få ta del av dem. Att lägga flera hundra i månaden på något man enkelt kan läsa sig till genom att låna en bok på närmaste bibliotek är så dumt att det närmast övergår mitt förstånd. Jag säger inte att alla som hoppar på Viktväktarna och betalar för att få väga sig i grupp (vilket låter en smula perverst),är korkde, men jag kan inte låta bli att fråga mig varför. För själv känner jag att i och med att man betalar för en tjänst av slaget Viktklubb, lägger man också ansvaret för sin viktnedgång på någon annan. Sen när resultaten av olika anledningar uteblir, blir det väldigt enkelt att skylla ifrån sig.

Vissa använder till och med sin dåliga ekonomi som ett skäl att inte kunna gå ner i vikt, och då har det gått alldeles för långt. Att man är tjock är aldrig någon annans fel än ens eget, och ingen utom än själv kan lösa det problemet. Jag kan medge att det kostar på att äta bra, men de som skyller på att de inte har råd har förmodligen inte tagit sig tid att räkna ut exakt hur mycket pengar dom lägger på skitkäk varje vecka. Står man i valet och kvalet mellan att lägga pengarna på en överbetald viktcoach, eller köpa nyttig, men kanske något dyrare mat, är valet i alla fall enligt ganska enkelt.

För jag tror att om man inte redan innan har motivationen och viljan att förändra sitt liv, och det förmodligen för all evig framtid, så spelar det ingen roll hur mycket man än betalar för att få hjälp att gå ner i vikt. Och vilja är inget man kan köpa för pengar. Endera har man det, eller så inte. Det är väldigt viktigt att man frågar sig för vems skull man går ner. Om man anmäler sig till någon typ av tjänst, kommer bantningen kännas som ett krav utifrån, från omgivningen, och om man då går på diet för att tillfredställa andra, eller få andra människors bekfräftelse, uppskattning, eller möta deras avund, är man väldigt fel ute.

Jag tycker att de som överväger att lägga flera hundra kronor i månaden på någon av det vikttjänster som finns att välja mellan verkligen ska fråga sig om det är värt det. Fråga sig vad det är man betalar för, om man kommer vara behjälpt av det som dessa sajter sig kunna erbjuda, eller om inte denna hjälp finns närmare, och billigare, till hands.

Sluta hetsa!

En sak jag tycker gick förlorad i den debatt kring vikthetsen som ägde runt för några veckor sedan, är det faktum att det finns väldigt många unga, främst tjejer, som bara bryr sig om vad dom äter och inte äter, hur mycket dom tränar, och hur mycket kalorier dom förbränner, bara för att dom tror att det är vad som förväntas av dem. Det gör mig väldigt, väldigt ledsen. Det borde verkligen inte vara så här. Och ännu sorgligare är det inte tycks finnas något mellanläge. Det finns ingen som inte bara kan vara, som kan vara totalt jäkla obrydd om sin kropp utan att göra en poäng av hur obrydd hon eller han är. Eller gör det till ett politiskt korrekt uppdrag att jobba för att motverka ätstörningar, och gör en enda stor gigantisk pr-cirkus av det hela. Hur är det möjligt? Finns det någon kvinnlig förebild som är "lagom" och som inte tvingas försvara det, eller förklara hur härligt det är?

Unga tjejer som är normalviktiga borde tänka på tusen andra saker. Det sista de borde bry sig om är att hålla reda på hur många kalorier det är i bullen dom fick hos bästisen i eftermiddags, eller bekymra sig över att dom bara tränat en gång veckan som gått. Men så länge normalviktiga kvinnor inte gör annat än obsessar kring just sina kroppar, sina matvanor och liknande, kommer många många fler följa i deras spår. Men gör inte det. Njut istället. Att det ska vara så svårt!

Havregryn

Hur är det möjligt att en dl havregryn kan innehålla allt från 110 till 140 kcal? Hur? Jag frågar mig det. Hur? I synnerhet då den mer kaloririka är fiberberikad. I min värld talar det mot all logik att den med mer fibrer innehåller mer kalorier?

Ännu jobbigare är att jag ätit den fiberberikade, kaloririkare gröten i tron att den innehåller lika många kalorier som Ica:s egna. Det innebär att jag fått i mig 30 kcal extra per varje gång jag ätit den under senaste veckan. Och det är inget shorter then a scandal.

Och jo, jag förstår att jag håller på att gränsa till galet träningsfreak, tack så jättemycket.

Skinnyjeans

I min iver över hur smal jag blivit i ansiktet, har jag ägnat bara liiite för mycket tid för vad som kan vara nyttigt framför spegeln granskandes mina höfter och midja för att se om jag blivit smalare även där. Men det tycks som om vikten förvinner uppifrån och ner. För midjemåttet är det samma. Inte för att jag någonsin förstått var man ska mäta det, och om det finns någon sportslig chans att man faktiskt kan lyckas mäta på samma ställe mer än en gång. Jag tycker mig inte se någon skillnad, även om den ju rimligt sett, av vågen att döma finns där. Om det inte vore för att jag är fullt medveten om hur galet det är att obsessa som jag gör, så skulle jag lätt fastna framför spegeln och inte göra något annat än granska mig själv uppifrån och ner timme efter timme. Istället har jag hämtat upp smaljeansen från förrådet i källaren! Det var minst sagt spännande. I synnerhet eftersom jag gick ner med dem runt nyår eftersom att jag inte trodde mig få användning av dem än på ett tag.

Mina smaljeans köpte jag sommaren 2002. Under våren samma år hade jag gått ner 20 kilo och tyckte att ett par nya jeans i tusenkronorsklassen var utmärkt belöning. Och sen började jag så klart äta igen, eftersom jag inbillade mig att jag kunde hantera mitt sockerberoende. Och vips så kunde jag inte få på mig dem längre. Jag skämtar inte när jag säger att jag hann ha dem kanske på sin höjd fem gånger. Och även om dom säkert kommer sitta som ett smäck i början på juni, är modellen så ful att jag bara kan ha dem i valfri sunkig Stockholmsförort utan att senare vilja begå harakiri.

Så jag har hämtat upp dem. Jag prövade dem strax innan jul då jag städade garderoben och då kunde jag inte få igen dem. De satt också tajt som fan över lår och rumpa. Men idag! De gled med lätthet på mig. Jag får fortfarande inte igen dem men över rumpa och lår är dom precis så sagolika som jag föreställt mig. Det var precis det här jag behövde för att jaga iväg den där suggan som oroar sig så över hängande hud. Hade byxorna fortfarande inte passat hade hon muttrat något om att det inte var någon idé och försökt övertyga mig om att köpa en daimtårta. Men den daimtårtan får vänta.

Fegisen in me

Att ligga förkyld en vecka med halsont och feber works wonder för vikten. Jag har haft noll och ingen aptit överhuvudtaget, och har ytterst motvilligt tvingat i mig de 1200 kcal per dag som är mitt absoluta minimum. Istället har jag druckit kopiösa mängder te, säkert en sex liter om dagen. Allt medan jag läst min bibel "Att leva i ljuset", och legat och tyckt förskräckligt synd om mig själv som inte fått träna.

Iaf. Den här ickedieten av te, gröt och potatissoppa som jag levt på har börjat ge resultat. Kanske lite väl snabba och tydliga resultat. För när jag såg mig själv i spegeln i fredags kände jag inte riktigt igen mig själv. Det var som om stora klumpar av min hals hux flux försvunnit. Borta! Jaha tänkte jag. Och sen när jag var där igen en stund senare såg jag det igen och igen och igen. Och började sakta undra om jag verkligen såg ut så där. Här någonstans började jag bli lite rädd. Okej att jag vill gå ner i vikt men det skulle ju inte skada om det gick i en takt som inte chockskadar mig.

För det är när det går så här fort som mitt psyke blir helt förtvivlat. Skriker rakt ut i förfäran och börja hetsäta bara för att. Jag har nu redan lovat mig själv att inte låta det hända den här gången, men ibland låter jag den här virrpannan få the best of mig. Vi talar alltså om den delen av mig som trivs som fasen med att vara go och glad. Hon är just nu helt livrädd för vad en viktminskning kan komma att innebära. Det känns så nytt och främmande, och just därför också så skrämmande. Så hon börjar smida lite planer. Får för sig att klyftpotatis är det bästa som finns och att vi (mina jag och mig själv då alltså) nog borde leva på det en vecka eller två. Men sen när inte det funkar blir hon helt besatt av att påpeka att jag nog kommer få massa hänghud when allt this is over. Jepp. Hon ser redan en liten rynka en bit nedanför naveln, är det inte redan på väg att hända? (Nej det är bara ett avtryck från byxskärpet din förbannade jäkla idiot). Då kan det väl ändå inte vara någon vits? Varför lägga ner tid och ork på att bli smalare då enda tacken man får är en massa hud man inte vet vad man ska göra av?

Hon har vunnit alldeles för många gånger för att jag vid det här laget inte ska ha lärt mig att faktiskt ta henne på allvar. Så nu gör jag vad jag kan för att mota henne i dörren. Jag är beredd att lyssna på henne, bara för att inte låta mig luras att göra något jag verkligen inte vill. Jag är beredd att ta mig tid med henne, bara för att sedan inte ta någon som helst hänsyn till vad hon tycker och tänker. Jag gör det bara för att sätta mig in i hur hon tänker, så hon blir lite lättare att göra sig av med.

Tjockisar

Tjockhet gör inte en människa per automatik ful. Ändå tycks många tror det. Är man tjock är man ful. Men då är det väl tjockheten i sig man finner oattraktiv? Hur svårt kan det då vara att faktiskt säga som det är? Det är det här jag inte förstår. Genom att häva ur sig en sak som att tjocka är fula gör man det ju så väldigt enkelt för sig. Jag förstår bara inte vad den här typen av grova generaliseringar ska vara bra för. Och om de verkligen är till någon som helst nytta.

Som jag ser det är alla människor väldigt mångfacetterade, och innehar både bra och dåliga egenskaper. Men att då bara för att någon råkar vara tjock bestämma sig för att den människan inte är vacker, nog har dåligt självförtroende, och säkert är djupt olycklig, gagnar ingen. Jag förstår verkligen inte den här typen av trångsynthet.

Jag önskar att lika mångfacetterad som jag är som människa, lika mångfacetterad skulle bilden av tjocka människor vara. För som det är nu slits tjocka människor mellan två ytterligheter. Å ena sidan den djupt olyckliga, på gränsen till deprimerade tjockisen som inget annat vill än gå ner i vikt, men som inte orkar ta sig ur sin fetma. Å andra sidan den glada tjockisen som omfamnat sin tjockhet, är go och glad, och njuter av livet. Den goa, glada tjockisen man oftast ser på film och tv, då som exempelvis Sookie i GG, får aldrig vara annat än go och glad. Men tjocka människor är inte bara goa och glada, eller deppiga och självömkande. Det är ovidkommande huruvida dessa människor skulle bli lyckligare av att gå ner i vikt, oftast skulle dom säkert de men det är ett beslut de måste få fatta själva, de måste än bedömas som vilka människor som helst utan att behöva släpa på omgivningens förutfattade meningar om överviktiga. Tjocka är också människor!

Jävla tjockis!

De senaste dagarna har jag mött ett mycket illa dolt förakt för tjocka människor, och detta från alla möjliga håll och kanter. Det har gjort mig ganska ledsen, men framförallt väldigt väldigt arg.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag respekterar tjocka människor. Jag föraktar och ser ner på dem precis lika mycket som vem som helst, det sticker jag inte på något sätt under stolen med. För mig förmedlar övervikt lathet, bristande karaktär och självdisciplin, och en enorm offermentalitet. Att det är de egenskaper jag ogillar allra mest hos mig själv jag ser hos alla tjocka människor jag möter kommer inte direkt som någon överraskning. Att jag ogillar tjocka människor som en typ av försvarsmekanism är jag sedan länge införstådd med. Jag gör det för att hindra mig själv från att själv bli en av dem jag föraktar, och motivera mig själv till att aldrig sluta kämpa för att komma ifrån tjockisträsket. Det här låter säkert jättecyniskt för vissa, men jag tvivlar på att jag är den enda som resonerar så här. Jag säger inte att det på något sätt ursäktar att jag resonerar som jag gör, men det kan fungera som en möjlig förklaring.

Men hur mycket jag än själv ser ner på feta människor, kan jag inte låta bli att faktiskt gå in i en diskussion med personer som fäller dumma, korkade kommentarer om feta människor. Det för att jag delvis känner mig träffad, men också för jag upplever att personen sällan vet vad hen säger. Få tjocka människor orka ta den här debatten för då är det allt som oftast så uppenbart att dom gör det för att de känner sig träffade, och just för att de är tjocka inte heller att de kan bemöta kritiken, då de är tjocka. Hur överbevisar man en idiot? Och varför i hela friden ska man ge sig i lag att göra det?

Kommentarerna jag retat mig på bygger i alla fall på väldigt fördumsfulla uppfattningar om tjocka människor. Tjocka tjejer ska inte ha bra självförtroende, de förutsätts helt enkelt inte kunna ha det, och har dom de är det helt oförtjänt. De får inte heller ha för bra självförtroende. Vanliga dödliga kanske får det, men inte tjocka brudar. Har dom de är dom automatiskt jobbiga. Tjocka tjejer är också fula per automatik. Och kan heller inte dansa.

Jag har, till ingen som helst nytta, försökt få de människor som på allvar tänker så här, att förstå hur i grunden fascistiskt det är att bedöma en människa på grundval av kroppsform. Men tjocka människor upplevs som lite jobbigare än alla andra här i världen, bara för att dom är tjocka, och det tycks vara något man stilla och tyst ska acceptera. Jaha, men om vi byter ut tjocka mot kvinnor? Mörkhyade? Handikappade? Är det fortfarande okej? Trodde inte det.

Självbedrägeri

Jag tror att det här med unnandet jag tog upp igår provocerar mig, och många med mig, för att jag inte ser det som något annat än brist på karaktär, viljestyrka och disciplin. Jag väljer alltså att tolka viljan att belöna sig själv, sin goda kosthållning, och idoga träning, som ett sätt att ge efter för ett begär. När det i själva verket kan vara så att man faktiskt kan hantera ätande, och har all rätt i världen att belöna sig själv med vad det nu vara månde.

Jag vill bara inte tro att det faktiskt kan vara så. För om man överhuvudtaget ens tänker tanken att belöna sig själv med mat, har man redan från början laddat mat med känslor. Något som i de allra flesta fall är en vana sedan lång tid tillbaka. Jag vet av erfarenhet att jag blivit så väl belönad som bestraffad med mat, och jag tror många överviktiga delar den här problematiken med mig.

För om det var så att man hade ett helt oproblematiskt förhållande till mat och ätande, skulle man inte vara tvungen att uppfinna saker som ätardagar eller lördagsgodis. En påse chips skulle kunna ligga öppen och oäten i en dag, en månad, eller ett halvår. Man skulle kunna ta ett chips innan läggdags, och sen somna gott den natten.

För mig är det så självklart att mat som belöning för hur bra man ätit, hur duktig man varit med maten tidigare, faller på sin egen orimlighet. För i samma stund man tillåter sig själv att äta, går all den där träningen till spillo. Man tränade för att man inte ätit ordentligt tidigare, och nu äter man för att man varit så duktig och tränat för att man ätit tidigare. Det bli en ond spiral.

Att belöna sig själv med mat är i mina ögon inget annat än ett mycket väl förtäckt självbedrägeri. Jag skulle önska att dessa personer istället rannsakade sig själva, och gjorde det ordentligt. För med varje gång de unnar sig själv något i matväg tar de tre steg bakåt. Då funkar det inte att senare komma och fråga sig varför viktminskningen går så sakta ( vilket påfallande ofta är fallet). Jag saknar helt enkelt en helt komplett färdplan. Det tycks som om de här människorna inte förstått vidden av vad dom gett sig in på. Att gå ner 30 kilo, mer eller mindre, tar tid och är jobbigt som fasen. Och det spelar ingen roll hur mycket tid eller pengar man är beredd att lägga på att faktiskt gå ner. Att gå ner i vikt handlar inte bara om att träna och äta rätt, det handlar till lika stor del om att utvecklas mentalt. Stålsätta sig mentalt inför de frestelser man kommer mötas av resten av sitt liv. Tvingas konfrontera sina egna brister och svagheter på ett som gör att man känner sig mer sårbar än någonsin tidigare. Gör man inte det kommer man nog aldrig lyckas.

Unna mig hit och unna mig dit

Okej. Så bantarbloggarna jag läser har det gemensamt att dom är bantarbloggar och väger sig varje dag. Ytterligare en sak som förrenar dessa bloggare är fallenheten att unna sig. Det tycks inte spela någon roll om dom räknar points, går på LCHF, Atkins, GI eller stenåldersdiet. Dom bara måste ju få unna sig! Måste! Gud vet varför jag bryr mig men detta upprör mig hursomhaver tillräckligt för att jag ska orka knappa ner ett inlägg.

För så här är det. Att gå ner i vikt kommer aldrig vara lätt. Det kommer aldrig kännas kul, eller heller upplevas som särskilt rättvist att man begåvats med gener som gör att man har taskig ämnesomsättning och inte kan äta som man upplever att "alla andra" kan. För mitt största problemet med det här unnandet är att man gör sig själv till ett sådant offer. Ett offer för omständigheterna. Man tycks inte kunna rå för att man fått de gener man fått. Gener som gjort att man tydligen inte kan hindra handen från att ta en bulle och föra den till munnen. En gen som tydligen gör en okapabel att promenera 30 minuter om dagen. Kort sagt alla dom där hemska generna som lett till att man idag sitter med en övervikt på minst femton kilo som inte vill annat än bli av med. Det tycks liksom aldrig vara ens eget fel att det blivit så här. Det är alltid omgivningens!

Och det är därför man har rätt att unna sig. För nu har man ju trots allt tagit ett steg i rätt riktning. Man arbetar aktivt för att gå ner i vikt, och för det borde man belönas. Man är ju så duktig, tapper, viljestark! Är man duktig i en vecka har man rätt att synda bara lite lite på fredag. Och kanske lite på lördag och söndag också. För det är ju precis vad som händer. När dom här människorna tycks vara övertygade om att de har rätt att belöna sig själva med en hallonmousse för den gågna veckan är det inte dom som talar, det är missbrukaren i dem. Vad dom försöker göra är vinna omgivningens gillande, för att dom innerst inne vet att vad dom håller på med inte är okej. Att tro att man kan unna sig, att man kan hantera socker etc, när man i själva verket är sockerberoende eller matmissbrukare, är ett självbedrägeri som tydligare än något annat illustrerar att man är just beroende.

När man precis kommit till insikt om att man är sockerberoende, och insett att det inte finns någon annan utväg än att faktiskt sluta, klamrar sig pundaren i en sig fast vid varje litet halmstrå. Att då försöka komma alternativ som just det här med att unna sig är inte helt ovanligt. Kom igen säger pundaren, ge mig en dag i veckan, en dag i veckan är allt jag begär. En godispåse, en glass, en tårtbit! Du slipper mig alla andra dagar i veckan om du bara ger mig den där godisklubba här och nu! Men saken är den att pundaren inte nöjer sig med det. Pundaren kommer försöka köpa fler och fler dagar, tills man är tillbaka precis där man började. Och då är det, i alla fall enligt mig, så sjukt mycket bättre att inte ge sig in att förhandla med den där knarkaren. Du kan ju försöka inbilla dig att du har överhanden, men det kommer du aldrig ha.

Sugaraddict

Jag är sockerberoende och har nog varit det en större del av mitt liv. Det gick dock inte riktigt upp för mig förrän jag var närmare tjugo, men det har tagit mig ytterligare några år att acceptera att jag är det, och lärt mig leva med det. För i början gick jag omkring och tänkte att jag nog skulle lära mig hantera mitt sockerberoende. Lära mig att inte vara slav under det. Det gick allt som oftast ut på att jag istället gjorde mitt yttersta för att underhålla mitt begär. Detta genom att äta lite sött varje dag, eller någon gång i veckan. Då gjorde jag mig aldrig riktigt kvitt beroendet, men inbillade mig så klart det. Så var det också under stora delar av grundskolan och gymnasiet. Den enskilt största anledningen till att jag inte gick upp mer i vikt var att jag hittat en lagom nivå, som jag sakta men säkert vant min kropp vid. Trots ett gigantiskt kaloriöverskott höll jag vikten, för att det totala intaget alltid var konsekvent.

Jag insåg till slut att jag aldrig skulle kunna hantera socker, att min aptit på sötsaker var omättlig, och att det enda vettiga vara att införa total nolltolerans vad gällde godsaker. Det fanns inga undantag. Jag fick inte äta mörk choklad, inte dricka ligtläsk eller äta smalgodis. Total nolltolerans var det som gällde. Och gäller än idag. När jag avstår från en tårtbit på jobbet, lite lösgodis hos kompisen en lördagkväll, eller nobbar någon som vill bjuda på tuggummi, får jag alltid frågan om varför. Folk tycks sakna förmåga att föreställa sig att man kan ha en sådan viljestyrka som jag har, som kan avstå socker. Eller så är de bara själva sådana godisråtttor att de inser exakt hur jobbigt det måste vara, och inte fattar hur någon orkar. Men för mig är det inte som att det finns något verkligt val. Eftersom jag inte kan hantera socker är alternativet att leva som slav under beroendet. Det skulle göra mig mycket överviktig och djupt olycklig. Även om jag precis som under högstadiet säkert skulle kunna ligga på ett konsekvent intag, om så ett överskott, så skulle jag aldrig kunna bli kvitt de skuldkänslor jag får av att äta socker. Jag vet helt enkelt att socker är dåligt för mig, och att jag mår dåligt av att äta det. Jag har ett val, men som jag ser det är det inget val.

Förra året lyckades jag låta bli socker i fem och en halv månad. Då åkte jag och min mamma på kryssning och jag hade länge funderat över hur jag skulle hantera all mat ombord. Eftersom jag tyckte att fem månader ändå är en ganska lång period utan socker, tillät jag mig själv att få ett återfall på den här kryssningen. Och under den helgen tog jag igen allt jag tyckte mig ha gott miste om den senaste tiden. Jag frossade verkligen i godis. Men när måndagen kom var det slut på det roliga. Sen lyckades jag hålla mig i tre månader, då jag återföll igen, och denna gång inte för att jag tyckte jag hade rätt till det, utan för att jag helt enkelt mådde så dåligt att det ändå som kunde göra mitt liv lite roligare var en McFlurry, och en gigantisk påse lösviktsgodis från Sleven.

Men i och med mitt senaste återfall, som var planerat och som skedde under jul och nyårshelgen, har jag insett det fullkomligt poänglösa med återfallen. För hur planerade dessa än är går det inte att komma ifrån att det är gottegrisen i mig som vill att jag ska falla ner i dem. Det är gottegrisen som tycker sig ha glömt hur en fiftyfiftyklubba smakade, som bara vagt tycks komma ihåg smaken av en snökula, vill veta om det verkligen är någon skillnad på pepsi och cola. Jag insåg att gottegrisen minns precis hur gott det smakade, men inte minns hur, medan jag redan vid första tuggan kan konstatera att det smakade precis som sist, och hade gjort så oavsett om jag smakat eller ej.

Perfect 10

I takt med att antalet gånger jag försökt gå ner i vikt stilla ökat, har också målen för min bantning kommit att skifta, från en gång till en annan. När jag gick i gymnasiet var målet bara att inte vara lika tjock längre, att hålla vikten, att lyckas gå ner, och sen variera kraftigt kring exakt hur mycket. Riktigt seriös med mål och delmål blev inte jag förrän för två år sedan, under 2007, då jag gick ner 15 kilo. På nyårsdagen vägde jag 96 kilo och ville aldrig mer känna mig så ful, fet och oattraktiv som jag då kände mig. Jag ville gå ner, och jag ville gå ner mycket. Och genom att börja skriva ner allt jag åt och träna regelbundet blev jag fasligt mycket lättare. Jag tror inte att det handlade så mycket om målen i sig, utan om min beslutsamhet. En insikt om att jag stod vid ett vägskäl och inte ville se slutet på den ena vägen, utan såg fram emot slutet på den andra.

Det hindrade dock inte mig från att sätta upp ganska löjliga, och så här i efterhand helt uppenbart, orealistiska mål. Jag har en tendens att, när det kommer till viktminskning, ta min omgivning som gisslan. Vissa hakar på och förebrår mig för allt jag säger, påstår och hävdar att jag ska nå. De är som om dom fungerar som mitt eget dåliga samvete. Genom att bekräfta mina mål för dem blir det ytterligare en eller två personer som blir besviken på mig när jag misslyckas. Och då det inte finns något jag hatar så mycket här i världen som att erkänna inför andra att jag misslyckats, gör jag ju så klart mitt yttersta för att inte göra så. Sen har jag ju en ganska stor käft som går i ett, och även om jag inte ljuger så överdriver jag gärna. Vilket folk så klart tar fasta på.

Jag har till exempel sagt att jag ska komma i en 36:a. När jag sa det fanns det förmodligen inget annat jag hellre ville än faktiskt komma i en 36:a, och även om jag insåg att det var, och fortfarande är, omöjligt, närde jag den drömmen. Tills en kompis faktiskt sa att det inte fanns en chans någonstans att jag skulle komma i en 36:a. Jag lyssnade så klart inte utan tog hennes kommentar som ytterligare vatten på min kvarn, och tänkte att jag skulle visa henne. Vilket ju vore helt i sin ordning, om det vore så att jag faktiskt skulle kunna komma i en 36:a. Men det kan jag inte. Och kommer aldrig kunna.

Nu kanske någon tänker att jag verkar lite väl modfälld, och att jag ju inte kan veta om jag någonsin kommer kunna ha en 36:a. Men jo, det vet jag. Jag vet att jag, även om jag går ner 25 kilo inte kommer kunna ha en 36:a. För med min kroppsform, spelar det nästan ingen roll hur lite man väger, fettet eller musklerna kommer ändå vara placerade så olyckligt, eller strategiskt kanske, att jag inte kommer komma i kläderna. Och det är här vikten av realistiska mål kommer in i bilden.

För om du bortser från hur smal, tjock, lång eller kort du är, vad återstår då? Jo, din kroppsform. Hur breda axlar, hur bred rumpa, hur breda höfter, hur långa ben, hur korta ben, hur tjocka vader eller hur stora lår du har kan du inte förändra. Med viss reservation för att man i dessa dagar givetvis kan förstora eller förminska nästan alla kroppsdelar förstås. Men på naturlig väg är det svårt att göra något åt var fettet samlar sig, eller vilka muskler som väljer att växa.

Själv har jag stora bröst, kraftiga lår och tjocka vader. Det har tagit mig 27 år att acceptera detta, och att acceptera att det på grund av detta finns vissa saker som jag nog får avstå från,som stuprörsjeans och halternecklinnen, men jag har köpt det. För livet är inte rättvist. Faktum är att livet är sjukt orättvist och ju förr man inser det, desto bättre.

Att med mina tjocka vader, kraftiga lår och stora rattar sträva efter att komma i en 36:a, är fullkomligt orimligt. Varför ska jag försöka eftersträva ett ideal som inte ens har en kropp som min egen som måttstock? Det är inte mig det är fel på! Det har aldrig varit något fel på min kroppsform, men tanken på att jag hela tiden trott det gör mig väldigt ledsen. I synnerhet eftersom jag kan föreställa mig att det finns tusentals unga tjejer som varje dag prövar plagg efter plagg som inte sitter som det ska, och sen tror att det är dom som måste ändra sig.

Man måste alltså försöka sätta in sina mål i ett vidare perspektiv. Att bara säga att man vill gå ner ett visst antal kilon eller kunna ha en viss klädstorlek är för luddigt. Det finns inget som säger att man faktiskt kan gå ner så mycket som man förväntar sig, och då skapar man en onödig stress som bara kommer försvåra dieten. Och det finns inget som säger att man inte kan nöja sig med att ha en större klädstorlek heller, medveten om att man ändå inte, hur man än försökte, skulle komma i något mindre.

Say it load, heavy and proud!

Det känns verkligen som att vikthetsen är helt felriktad. Eller att det som kallas vikthets verkligen är bara en hets kring mat och vikt, mat och vikt och ingenting jävla annat. Just hetsen borde väl ge en fingervisning om vilket komplicerat förhållande vissa tycks ha till mat och ätande. Och då ska man diskutera det utifrån det. För som det är nu känns det som att man skuldbelägger en hel massa människor som bryr sig om sin hälsa. Och då slår det fel. För de tjejer som är överviktiga, och verkligen vill gå ner i vikt, och skulle må så fasligt mycket bättre av att göra det, blir debatten inget annat än ett slag i ansiktet. Och bara för att man är smal är man inte vältränad. En tjej kan väga 50 kilo och ändå ha en fettprocent som är relativt hög. Det är säkerligen fettet hon vill bli av med men på grund av att hon använder felaktiga metoder blir resultatet att hon går ner, men ändå har en viss fettprocent. Skulle dessa tjejer däremot börja styrketräna skulle fettprocenten gå ner desto snabbare, men då skulle de behöva leva med att väga lite mer. Fast se sjukt mycket tajtare ut.

Jag upplever att en stor del av problemet ligger just vid fixering kring siffrorna. När jag säger till folk att jag väger 80 kilo är det vissa som inte tror mig. Jag förstår inte varför jag skulle ljuga om en sån sak, det är jobbigt nog som det är att väga det, för att inte tala om hur jobbigt det är att erkänna för sig själv så väl som för sin omgivning. Men det folk inte kan förstå hur jag, som kanske inte är så tjock, eller inte ser så tjock ut, kan väga hela 80 kilo! Dom får det helt enkelt inte att gå ihop med hur dom föreställer sig att någon som väger 80 kilo borde se ut. Som om man automatiskt ser ut som en michelingubbe så fort man passerat 75 kilo. Och det här är själva problemet upplever jag. Det finns en ganska stark uppfattning om att en normalviktig kvinna mellan 155-175 ska väga mellan 45 och 70, helst 65 kilo. Väger hon mer än så är hon automatiskt fet, oavsett hur hon ser ut. Spelar ingen roll om hon så tränar varje dag och är starkare än de flesta män. Genom att väga mer än vad man föreställer sig att en kvinna borde väga, blir hon automatiskt stämplad som fet. Vilket väl ganska väl illustrerar hur illa vågen funkar som medel att mäta viktminskning på.

Det känns långt ifrån konstruktivt att använda vågen som ett medel, och så länge folk fortsätter göra det, kommmer vikthetsen bestå. Istället för att fråga sig om man mår bra, känner sig frisk, sund och trivs med sin kropp och hur den ser ut, låter man en våg bestämma om man är tjock eller inte. Man låter helt enkelt en siffra diktera villkoren för om man tycker att man är fet eller inte. Även om man kanske i själva verket är smalare ett muskler tyngre. Det är ju bara korkat. Ja riktigt jäkla korkat faktiskt!

Gnällspikar

Sen finns det dom som gnäller som fasen över hur tjocka dom är. Om hur fula överarmar dom har, om bristningarna på låren, om sin breda jäkla rumpa. Jag vet inte om dom förväntar sig att jag ska säga emot, för allt som oftast har dom ju helt rätt i det dom säger, och att då förvänta sig att jag ska protestera, är ju bara dumt. Inte så att jag är dum nog och säga att jag verkligen håller med, det vore ju att be om stryk. Men några sympatier får dom inte.

Nästefter gnällandet händer nämligen inte så jäkla mycket mer. Faktum är att i proportion till hur mycket det gnälls, görs väldigt väldigt lite för att mota fettet i dörren. Ibland är jag en lika god gnällare som vem som helst. Men jag upplever att gnälla, det får man göra först efter att man faktiskt försökt lösa det aktuella problemet. Inte före eller överhuvudtaget alls, om man nu är så lat att man inte orkar ta tag i saker och ting.

För hur jäkla svårt kan det vara? Hört talas om orsak och verkan? Att sitta och i ena stunden beklaga sig över att man inte kan hitta ett par jeans som sitter bra, för att i nästa proppa i sig en gigantisk bit äppelkaka, är minst sagt motsägelsefullt. Framförallt ger det ett ofattbart oseriöst intryck. Bättre då att omfamna sin fetma och säga som det är, att man äter den där kakan på bekostnad av de där jeansen man så gärna vill ha.

Skäms!

Inget tycks vara jobbigare än att erkänna för så väl sig själv och sin omgivning att man faktiskt behöver gå ner i vikt, och att man tagit ett aktivt besluta att försöka göra så. Hur ska man annars tolka det faktum att det finns så många som inte kan stå för att de bantar eller går på diet? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att dom faktiskt skäms. Över vad förstår jag inte. Vad är det att skämmas över? Jag förstår att man skäms över om man är tjock, för det illustrerar i väldigt många människors ögon att man lider av bristande självkontroll. Men att skämmas för att man tagit steget att faktiskt vilja göra något åt det? Helt obegripligt. Jag reserverar mig dock för att det kan vara just att man erkänt för sig själv, och sin omgivning att man inte trivs med sin övervikt, sin kropp, som gör det hela så pinsamt. Att man känner sig tvungen att stå till svars för att man inte trivs med sin kropp, och det inför hela resten av världen. Men hej, jag tror faktiskt inte dom bryr sig! Och om dom gör det, vad har det för betydelse?

Kanske kommer somliga tycka att man är dum i huvudet som inte trivs med sin kropp, som kommer försöka övertala en att man inte alls behöver gå ner i vikt, och att man ser helt sagolik ut som man gör. Dessa människor orkar i alla fall inte jag lyssna på någon längre stund. Dom har nämligen ingen aning om vad jag dagligen tvingas gå igenom på grund av min övervikt. Dom behöver inte stå i provrummet helt andfådd efter ett försök att få på sig de enda snygga jeansen. De behöver inte köpa tröjor som kanske å ena sidan sitter bra över armarna men som en påse över mage och bröst. Såvida man inte lider av en ätstörning och redan är normal eller underviktig, ska man enligt mig aldrig behöva försvara att man vill gå ner i vikt. Aldrig!

Visst, det är asjobbigt att försöka hitta en förklaring, ursäkt, orsak, till att man tackar nej till kakan, tårtan, chipsen och snittarna. Men ju förr man gör det, ju enklare kommer det bli. Att ursäkta sig med att man är allergisk är att ta för mycket hänsyn. Jag har stött på människor som på allvar är rädda för att såra dem de måste neka. Men herregud! Med den graden av jagsvaghet är det kanske inte så konstigt att man aldrig kunnat sätta tillräckliga gränser vad gäller mat heller. Det handlar inte om huruvida du sårar någon eller inte, det handlar om ditt eget välbefinnande. Var inte så sjukt rädd för vad folk kommer tycka och tänka! Det gäller att vänja sig vid tanken på att man faktiskt bantar, för om man hittar på ursäkter som passar andra, så kommer man själv börja köpa de där ursäkterna.

Jag kan känna att dom här människorna glömt göra det allra viktigaste. De har glömt rannsaka sig själva. Glömt fråga sig själva om de verkligen vill gå ner i vikt, och varför. Och glömt fråga sig själva till vilket pris. För att behöva stå till svars för att man vill gå ner i vikt och förändra sin livsstil är långt ifrån det jobbigaste med att gå ner i vikt. Har man inte gjort det, blir allt som komma skall väldigt mycket jobbigare.