Ashley...

Jag ger er Ashley Horner. Hon och alldeles för mycket hjärnspöken var vad om fick mig genom 66 minuter cirkelträning.

Kroppsnojor

Det här med utseendefixering, kroppsnojor och komplex är långt ifrån okomplicerat. Och det är det som gör frågan så grötig och infekterad. Det tycks vara omöjligt att diskutera på en saklig nivå, just för att den är så personlig, och rör sig över så många olika nivåer och perspektiv.

Även om jag välkomnar Julia Skotts initiativ Kroppsbilder, kan jag till viss del förstå kritiken hon möter. Men den bottnar i en okunskap kring frågan och vad Julia, och andra aktivister är ute efter att åstadkomma.

Det behövs verkligen en diskussion om kroppsideal och utseendefixeringen i media, och det spelar ingen roll hur tjatig diskussionen för somliga tycks bli, den bör vara ständigt aktuell. I det här sammanhanget kanske det är bra att vara lite tjatig, det öppnar upp för en diskussion och en möjlighet att fördjupa den.

Det största problemet som jag ser det är att det är svårt att dra en helt tydlig gräns mellan det privata och det offentliga. Vems fel är det att jag inte känner att jag duger som jag är? Är det min uppväxt? Att jag varit omgiven av vuxna som sedan jag var sex år gammal pratat om att jag borde vara försiktig med hur mycket jag äter? Att jag omgett mig med kvinnor som alltid pratat om dieter, kurer, viktväktarna, points och mätt sig? Eller är det medias? Att jag växt upp i en värld där det faktum att kvinnors kroppar ständigt objektifieras blivit en självklarhet? Och att det i sin tur gjort att jag utan att egentligen reflekterar över det också objektifierar alla kvinnor jag möter? Mäter dem med blicken, granskar, kritiserar och bedömer? För att jag inbillar mig att de gör detsamma med mig?

Kan man någonsin vara helt säker på att viljan att förändra sin kropp, oavsett om det är genom träning, kosthållning eller plastikoperationer, inte grundar sig i en dålig självkänsla och inte i en realistisk, förnuftig uppfattning om att man vill gå ner i vikt för att det kommer öka ens välbefinnande? Hur gärna jag än vill så finns det självklart inga som helst garantier, och det är just detta som gör frågan så problematisk. Det är så lätt att det hela går till överdrift.

Personligen tycker jag att det viktigaste är att man mår bra. För mig betyder det att vara vältränad. Tränar gör jag inte för att bli smal. Om jag blir smal av att träna är det rätt stort plus i kanten, men jag har förlikat mig med min kroppsform och min kroppssammansättning. Någonstans längs vägen har min kropp bestämt sig för att den just nu mår bäst av att väga lite över 90 kilo. Jag skulle kunna kämpa mig ner till 65, vilket de flesta läkare kanske skulle rekommendera mig, men med min erfarenhet av viktminskning vet jag att det skulle väldigt stor ansträngning från min sida. Och när jag når dit skulle jag vara tvungen att anstränga mig ännu hårdare för att lyckas hålla den vikten, och det priset är jag inte beredd att betala.

Faktum är att det är farligare för hjärtat att pendla fem till tio kilo i vikt även om man som lägst håller sig på en ideal BMI, än att väga 15 kilo för mycket. Också något som få vet, och få läkare ens vågar nämna.

Bara för att man är fet, vilken typ av värdering man nu lägger i det begreppet, betyder det inte att man inte är vältränad och vid god hälsa. Jag tränar i stort sett varje dag och är starkare än på länge, men okunskap gör det svårt för somliga att inse att man kan vara både överviktig och vältränad. Denna typ av trångsynthet är ett enormt problem, och debatten kring ideal kanske kan hjälpa till att jaga iväg den.

I got it from my mama

Träningen har gjort mig lite småbesatt av min och andras rumpor. Mest för att träningen bester i förvånande mycket lår och rumpa, men också för att Jillian tjatar hål i öronen på en med sitt snack om hamstrings och gluts. Jag tycker det är kul, det funkar på mig, och jag ser resultat. Och jag har någonstans längs med vägen omfamnat min platta men breda rumpa, och det känns rätt befriande.

Ett tag satt jag som klistrad vid muscle.se och stirrade ut fitnessröv efter fitnessröv men insåg att det inte var någon vits för att jag inte har samma förutsättningar som brudarna där. Min röv är platt, och det är något jag får acceptera. Det betyder inte att den inte kan vara stor och fin ändå, faktum är att det är just det jag som bäst jobbar på.

Och jag har faktiskt hittat en,enligt mig, full realistisk förebild. Kanske är jag vrickad men jag föreställer mig att denna tjej, om än tecknad, och jag har samma grundförutsättningar. Hennes är saftig i själva skinkan, inte upp mot ländgryggen som är fallet med fitnessrövarna, och det är min rumpa också. Jag vill bara bli av med sidfläsket, popryggen, ryggbrösten, så kommer min rumpa få leva ut i sin fulla potential. Mel Ramos är för övrigt rätt bra på att göra platta rumpor, även om denna är hans i mitt tycke bästa, så vill man ha lite (th)inspo ska man googla honom.

Salima och hennes mage

Det här är Salima. Det är Jillian Michaels lilla försökskanin i träningsvideon Banish Fat Boost your Metabolism. Hennes mage. Behöver jag säga mer? Jag vill inte bli preciiiiiiis så där hård, men ändå. Att kolla på dvdn och se den här människan utan minsta ansträngning hoppa runt motiverar mig som fan. Och. Då har jag inte ens börjat träna med dem, jag har bara rekat videon två gånger. För just nu håller jag på med The 30 Day shred. 25 minuter cirkelträning i 30 dagar. Är man fet och otränad kan man gå ner tio kilo. Jag, not so much för skogsfinnegenen, eller min mesomorfa kroppstyp om ni så vill, gör att jag bygger muskler på två röda. Så vågen kommer inte röra sig en cm men jag hoppas kunna ha leggings snart utan att behöva skämmas.
Upplägget bygger på att man gör 3 min styrketräning, 2 min kondition, 1 min mage, och varje nivå har tre rundor som man gör två gånger. Man behöver ett liggunderlag och två hantlar, 1,5 eller 2,5 kgs. Styrketräningen bygger på så kallade ihopvävda övningar där man jobbar flera muskelgrupper samtidigt för att bränna så mycket kalorier som möjligt. Och det är tre nivåer och man gör varje nivå i tio dagar för att kroppen inte ska anpassa sig till övningarna.

Jag är på dag 5 av nivå 1. Dag 3 kunde jag inte sätta mig ner utan att ta stöd, hela grejen tycks gå ut på att chocka kroppen grovt. Men det är jävligt kul och passar perfekt för dem som av någon anledning har svårt att komma iväg till gymmet och föredrar att träna hemma.

Ta dig ett nyp

En annan sak jag är mer eller mindre hooked på är osötad nyponsoppa! Till en början tyckte jag att det var rätt äckligt, men nu har jag vant mig. Jag skulle ljuga om jag sa att det var supergott, men det är väldigt vitaminrikt och mycket kalorisnålt, och därför helt idealt som mellanmål. Själv äter jag inte socker(50 dagar idag!) och har därför utvecklat en extrem känslighet för sötma. Vissa frukter går helt enkelt inte ner för dom är för söta och sliskiga. Å andra sidan känner jag nästan på en gång om bröd eller dressing innehåller socker, vilket kan ge mig kväljningar. På personalfesten smakade jag en salsa, eller något jag trodde var salsa, men som visade sig vara barbequessås, och den smakade ketchup. Ketchup är, tillsammans med korv, rena rama styggelsen. Det är fan inte bra grejer. Undvik! Jag gör det, mest för att jag vet att knarkaren i mig kommer ta över och jag efter första bästa smakprov kommer sitta och skeda i mig. Det är sant, jag har faktiskt gjort det. Det är inget jag är särskilt stolt över, men det är den bistra sanningen.

Tillbaka till nyponsoppan. Eftersom jag inte äter socker så har jag med tiden vant mig vid smaken och jämför inte längre den osötade med den vanliga, och hur jag föreställer mig att den skulle smaka. Nyponsoppa för mig har blivit den osötade varianten, och det är väl förmodligen så den ska smaka, om inte hela världens befolkning var såna gottegrisar. Jag brukar som omväxling bryta ner knäckebröd, men man kan ju välja att bryta ner vad som helst. Som liten åt jag och min barndomskompis Stina bisvkiver, men vi åt också bara biskvierna, och då hela påsen för dom var så sjukt goda, så det gäller att passa sig. Jag kan tänka mig att det säkert är gott med Digestive i nyponsoppan, och det finns ju någon slags fibervariant av det, så varför inte prova? Lätt värt ett försök.

Om ändå fler kunde lyssna på den här kvinnan! Det är så skönt att höra henne säga att man måste räkna kalorier. Det finns helt enkelt inte några genvägar. Man måste! Jag skulle vilja påstå att dom försöker sig på genvägar inte är seriösa. Då kan dom försöka övertyga mig om att de minsann försöker gå ner i vikt. Förena ord och handling, hur svårt kan det vara liksom?

The bantarblogg is back

Min viktcoach har förbjudit mig att väga mig mer än högst en gång i månaden. Han säger att vågen inte är ett bra verktyg, att det egentligen inte säger någonting om hur man utvecklas, och att man faktiskt kan gå ner ett kilo från ett dygn till ett annat bara genom att bajsa mycket. Med det i åtanke har jag försökt hålla mig från vågen. Men ibland känner jag mig så lätt och behöver en liten pick me up och då är det så förtvivlat lätt att hoppa på vågen och sedan ta ett glädjeskutt av den när jag upptäcker att den står på typ 79, istället 80 som den kommit blängande med nu i flera månader. Inte för att jag faktiskt väntat mig något annat, jag har druckit alldeles för mycket, tränat alldeles för lite och unnat mig saker. Man kan ju verkligen fråga sig vad någon som inte äter socker unnar sig. Jag unnar mig riskakor, youghurt med frysta bär, mackor, ost. Alltid finns det något.

Min viktcoach gör dock motsatt resa. Medan jag kämpar med att gå ner, kämpar han lika hårt med att gå upp. Jag försöker mata honom via msn. Ät mer, ät mer! skanderar jag. Och han äter och äter och äter och ser på sin höjd utveckling från en månad till en annan medan jag hoppas på att gå ner tio pannor bara på två veckor för att jag lyckats sluta med smör i gröten.

När motivationen tryter är det alltid bra att se sig om. Då behöver jag tjocka människor. Kom igen alla tjocka människor kom till mig! Omringa er med ert fett så att jag inte kan annat än ge mig ut på en timme lång joggingtur! Jag vet inte vad jag har gjort men de feta människorna i mitt liv har den senaste tiden lyst med sin frånvaro. Bodybuilding.com får väl fungera som någon slags företrädare. Där är människorna långt ifrån feta längre, men dom var det en gång i tiden, och att se deras förvandling fyller mig med beundran. Här går jag och gnäller över att jag vill gå ner i vikt, kanske femton, tjugo kilo. Men det här är människor som inte bara gjort det, dom har dessutom tränat sig till muskler. Det gör mitt jobb så himla mycket enklare. Kan dom så kan jag, och det jag ska åstadkomma är inte på långt när lika svårt eller jobbigt som det dom gått igenom.

Ibland går jag in på Viktklubb också. Jag skulle för mitt liv aldrig betala 150 spänn för något jag kan få gratis om jag bara väljer att läsa på lite. Men är folk beredda att betala lika mycket i hopp om att träffa någon, så varför inte göra det med löfte om att gå ner i vikt! Vad dom där lättlurade människorna vill ha är någon att stå till svars för, för att dom helt enkelt inte litar på sig själva. Dom vågar heller inte anlita någon i sin närhet som sparringpartner, för det vore förmodligen alldeles för slitsamt. Vilket jag kan förstå. Vad jag inte kan förstå är varför dom gör det så svårt för sig själva. Jag förstår bara inte hur något som är så enkelt, i vissa fall tycks vara så svårt?

Iaf. Viktklubb tyckte att det var rimligt för mig att gå ner 25 kilo till första maj. Så vi provar väl på det. Det är ungefär tre kilo i månaden, vilket i och för sig låter resonabelt. Men då glömmer man att fråga sig om jag överhuvudtaget kan gå ner 25 kilo. Jag vill gärna tro på mirakel men jag är oerhört tveksam. Fast så gillar jag ju också orealistiska mål, så varför inte?