Kroppsnojor

Det här med utseendefixering, kroppsnojor och komplex är långt ifrån okomplicerat. Och det är det som gör frågan så grötig och infekterad. Det tycks vara omöjligt att diskutera på en saklig nivå, just för att den är så personlig, och rör sig över så många olika nivåer och perspektiv.

Även om jag välkomnar Julia Skotts initiativ Kroppsbilder, kan jag till viss del förstå kritiken hon möter. Men den bottnar i en okunskap kring frågan och vad Julia, och andra aktivister är ute efter att åstadkomma.

Det behövs verkligen en diskussion om kroppsideal och utseendefixeringen i media, och det spelar ingen roll hur tjatig diskussionen för somliga tycks bli, den bör vara ständigt aktuell. I det här sammanhanget kanske det är bra att vara lite tjatig, det öppnar upp för en diskussion och en möjlighet att fördjupa den.

Det största problemet som jag ser det är att det är svårt att dra en helt tydlig gräns mellan det privata och det offentliga. Vems fel är det att jag inte känner att jag duger som jag är? Är det min uppväxt? Att jag varit omgiven av vuxna som sedan jag var sex år gammal pratat om att jag borde vara försiktig med hur mycket jag äter? Att jag omgett mig med kvinnor som alltid pratat om dieter, kurer, viktväktarna, points och mätt sig? Eller är det medias? Att jag växt upp i en värld där det faktum att kvinnors kroppar ständigt objektifieras blivit en självklarhet? Och att det i sin tur gjort att jag utan att egentligen reflekterar över det också objektifierar alla kvinnor jag möter? Mäter dem med blicken, granskar, kritiserar och bedömer? För att jag inbillar mig att de gör detsamma med mig?

Kan man någonsin vara helt säker på att viljan att förändra sin kropp, oavsett om det är genom träning, kosthållning eller plastikoperationer, inte grundar sig i en dålig självkänsla och inte i en realistisk, förnuftig uppfattning om att man vill gå ner i vikt för att det kommer öka ens välbefinnande? Hur gärna jag än vill så finns det självklart inga som helst garantier, och det är just detta som gör frågan så problematisk. Det är så lätt att det hela går till överdrift.

Personligen tycker jag att det viktigaste är att man mår bra. För mig betyder det att vara vältränad. Tränar gör jag inte för att bli smal. Om jag blir smal av att träna är det rätt stort plus i kanten, men jag har förlikat mig med min kroppsform och min kroppssammansättning. Någonstans längs vägen har min kropp bestämt sig för att den just nu mår bäst av att väga lite över 90 kilo. Jag skulle kunna kämpa mig ner till 65, vilket de flesta läkare kanske skulle rekommendera mig, men med min erfarenhet av viktminskning vet jag att det skulle väldigt stor ansträngning från min sida. Och när jag når dit skulle jag vara tvungen att anstränga mig ännu hårdare för att lyckas hålla den vikten, och det priset är jag inte beredd att betala.

Faktum är att det är farligare för hjärtat att pendla fem till tio kilo i vikt även om man som lägst håller sig på en ideal BMI, än att väga 15 kilo för mycket. Också något som få vet, och få läkare ens vågar nämna.

Bara för att man är fet, vilken typ av värdering man nu lägger i det begreppet, betyder det inte att man inte är vältränad och vid god hälsa. Jag tränar i stort sett varje dag och är starkare än på länge, men okunskap gör det svårt för somliga att inse att man kan vara både överviktig och vältränad. Denna typ av trångsynthet är ett enormt problem, och debatten kring ideal kanske kan hjälpa till att jaga iväg den.