En potatiskällare i ett hus någonstans vid finskryska gränsen

Jag lever efter devisen att man aldrig kan ha för mycket potatis hemma. Jag tror det bottnar i en djup avundsjuka emot min farmor och farfar som i sitt hus hemma i Finland hade inte bara en matkällare utan i denna matkällare en potatiskällare.

Och jag fick aldrig komma ens i närheten av dessa potatisar. Så här brukade det nämligen gå till. Matkällaren hade en liten farstu med ett par trappsteg ner, och sen följde ett stort gapande svart hål dit man endast kunde komma genom att klättra ner på en stege. I farstutrappan ställde farmor oftast rester som inte fick plats i kylskåpet och som inte skulle fram med jämna mellanrum, det vill säga inte mjölk, ost eller sådant utan snarare middagsmat. Det var snarare att betrakta mer som en sval än ett kylskåp. Och jag fick på min höjd stå på ingången till matkällaren, aldrig närmare. Jag fick stå där och se farmor kliva ner steg för steg på den där stegen samtidigt som hon kastade ett öga åt mig och min lillebror för att kolla så vi inte kom för nära. Hon var förmodligen livrädd för att vi skulle ramla ner.

Senare gick jag ner, och med ålderns rätt insåg jag att allt det där mörka som jag varit lite rädd för men också enormt nyfiken på inte var annat än ett mycket mörkt hörn av matkällaren. Varken mer eller mindre. Innan det hade min kusin, tre år äldre redan gått ner säkert flera gånger och jag hade varit så avundsjuk. Han gjorde detta trots att han inte fick, och sedan för att han fick i uppdrag att göra det. Men jag, jag fick fortfarande stå vid sidan av och kolla på. Jag kunde bli så sur på farmor som inte lät mig pröva mig fram, för i den åldern har man inte lärt sig känna igen överbeskyddande. För det var väl det hon var. Det hon alltid var.