Monster

Det börjar så sakta gå upp för mig att det aldrig är en slump att två människor, två vänner, glider ifrån varandra. Från något endera håll är det fullkomligt medvetet. Ett val man gör. Man kanske vill intala sig själv att det är en slump, men det är inget annat än en skön omskrivning.

Jag är i den processen nu där jag känner att delar av mitt umgänge och jag inte har fullt så mycket gemensamt. Faktum är att umgänget för min del bara är förenat med en massa negativ energi. Varje tanke på att umgås med denna person gör mig nedstämd och ger mig ångest.

Samtidigt kämpar jag med ångesten över hur personen kommer reagera om jag faktiskt säger att jag inte ser något värde i vår relation längre. Rädd för att personen inte kommer kunna omfamna detta, utan stället gå ut något personangrepp, oförmögen att ta till sig vad jag säger.

Visst, det är kanske lika mycket mitt fel, vad vet jag. Jag har försökt rannsaka mig själv och även om jag kanske är väl snäll mot mig själv, och överdriver min egen förträfflighet går det inte att komma ifrån att det med denna person kommer ett helt åskmoln av dysterhet.

Jag har också försökt hitta en lösning, grävt efter hur vi skulle kunna vända detta till något positivt. Men sen insåg jag att det där mörka som alltid lagt sordi på vårt umgänge alltid funnits där, redan när vi började umgås. Och att det inte kommer spela någon som helst roll hur mycket jag än försöker för problemet är inte jag, och det är därför inte heller jag som kan lösa det.

Visst känner jag mig hemsk, jag borde finnas där för och stötta denna person istället, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det och samtidigt se till mina egna behov. För det är där det slutar. Jag kan vara okej med detta men bara till en viss gräns. Det kan inte alltid handla om det andra personen, om att finnas där, ha överseende med denna så att man nästan utlånar sig själv i samma veva. Om det sen gör mig till en dålig vän, ja då får så vara fallet, huvudsaken är att jag vet att det inte är så.

I denna process har den där självcentrerade, självupptagna sidan hos mig verkligen visat upp sitt allra äckligaste tryne. Jag har kommit på mig själv med att undra varför hon inte kämpar emot mer. Att hennes likgiltighet är ett hån mot vår relation. Den delen av mig törstar efter uppmärksamhet och vill att människan nästan gråtande ska böna och be mig om att återuppta vår relation. Det kan jag erkänna är helt upp åt väggarna. Närmast sociopatiskt. Men självinsikt. Det är ju alltid något.

Och det faktum att människan inte gör det är ju om något ett bevis på att det inte kanske fanns så mycket att hämta i vår relation till att börja med.