110309

En före detta jobbarkompis till mig har en extremt självömkande och självutlämnande blogg som handlar om hennes depression. Jag läser den till och från, fast jag vet att jag inte borde, och det där självutlämnandet verkligen skvaver.

I synnerhet eftersom det hon skriver dryper av självförakt och självhat, och hon i var och varannan mening skriver om hur hon tror att folk betraktar henne och hur äcklig hon måste framstå i andras ögon. Den där självupptagenheten kan jag inte betrakta som något annat än en självmotsägelse. Å ena sida skriver hon om hur tråkig och obetydlig hon är, i nästa är hon bekymrad över att folk äcklas av henne för att hon är så tjock. Hon skriver också om hur jobbigt det är att alla tycker så synd om henne, om hur hon egentligen inte vill att folk ska veta, men länkar till bloggen på sin Facebook.

Nu kan man ju betrakta det som hennes enda nödutgång. Hon är kanske fullt medveten om hur motsägelsefull hon framstår men det här är det enda sättet hon kan ge en bild av hur hon mår, hennes enda sätt att kanalisera sina känslor på. Jag förstår det bara inte. Eller. Jag förstår inte hur hon kan reflektera över sitt eget beteende med sådan självinsikt, men inte se det mest självklara, det allra mest uppenbara.