Feminism för mig

Just att feminismen är och kan vara så himla mycket olika saker för olika personer är både underbart, och emellanåt frustrerande. Det finns grupper, rörelser och vissa perspektiv som direkt motarbetar varandra, men jag är glad och tacksam över att det finns en öppning att tolka en ideologi på så många olika sätt, och att människor väljer så olika utgångspunkt, väljer så olika i vad som är viktigt och hur man bäst kan åstadkomma förändring.

För mig handlar feminism om självförverkligande. Jag vill inte bli dömd, skuld- eller skambelagd för vad jag gör. Jag vill inte bli recenserad, kritiserad eller objektifierad bara för att jag är kvinna. Jag vill ha friheten att vara sexuellt utlevande, och utelämnande utan att för den skull bli dömd.

Mycket i min personliga gärning som feminist är kanske för många extremt motsägelsefullt. Hur kan jag ena stunden utan problem sjunga med i kvinnoförnedrande dancehalltexter för att i nästa rabiat ondgöra mig mot poledancing och kvinnlig intimhygien? Well, jag låter inte vad någon annan tycker och tänker begränsa mig. För mig är ingenting varken mer rätt eller fel, det bara är. Det är mitt sätt att vara feminist på och det är för mig väldigt personligt. Jag behöver inte rättfärdiga det för någon annan än mig själv.

Därmed inte sagt att något av detta är helt oproblematiskt. Och det är väl kanske det som är hela poängen. Det handlar väldigt lite om renlevnad enligt vissa förutbestämda regler för vad som är att betrakta som en god feminist, utan snarare om vardagspragmatism, där jag tar mig tid att faktiskt fundera kring vad som känns rätt för mig. Utan att för den delen döma någon som tycker annorlunda. I denna problematisering bor det också en ständig duell mellan olika sidor, som handlar om att kunna försöka se hur och varför andra kanske tänker annorlunda, eller tillåter sig själva att leva annorlunda. Detta ger mig utrymme att ständigt ändra åsikt och utgångspunkt. Det kanske kan uppfattas som hycklande eller som falskt av vissa, men återigen. Varför ska jag stå till svars för någon annan ? I synnerhet mot någon som inte har något helst annat intresse än att försöka undergräva mitt förtroendekapital som feminist i ett försök att oskadliggöra mig?

Var kommer det här behovet av att utmåla mig, eller andra kvinnor och män, som dåliga feminister? Välvilja? En kompromisslös statisk värld, som andas trygghet och förutsägbarhet? En sådan värld gör säkert mycket väldigt mycket enklare, men begränsar handlingsutrymmet.

Som feminist uppfattas jag som motsägelsefull, och jag är mycket medveten om detta. Jag vägrar falla in i fällan att generalisera kring kön, och det bottnar i att generaliseringar föder fördomar och misstro, och jag har svårt att tro eller ens se hur vi faktiskt ska kunna förändra något om vi inte kan lyfta oss bortom sådant. Med utgångspunkt i misstron mot människor åstadkommer man ingenting, faktum är att man bara riskerar skrämma bort folk.

Problemet är många gånger att feminist så snabbt blir en identitet för många. Man blir feminist och det är det enda man tillåts vara eller uttala sig som. Och som ett led i detta blir allt man säger hundraprocentigt allvar och representativt för hela rörelsen. Inte heller det är särskilt konstruktivt eller givande. Där finns inte utrymme för någon som helst självdistans eller självkritik, om man ständigt ska gå omkring och oroa sig för hur vad man säger kommer tolkas eller uppfattas. Det finns alltid utrymme för att utveckla olika resonemang, men kritikerna är ofta oförmögna eller ointresserad av att fördjupa diskussionen vidare.

Jag betraktar mig själv som vardagsaktivist. Jag har ingen hjärtefråga, men feminismen i mig lever varje dag, i beslut jag tar, i saker jag gör, hur jag väljer att göra dem. Vissa kanske inte bryr sig ett dugg, andra kanske ser mig och tycker jag är provocerande. Egentligen har det mindre betydelse för mig, jag gör det bara för att jag önskar att det hade funnits någon där som jag hade kunnat se upp till när jag var femton och kände mig missförstådd och ensam och utanför, bara för att jag vill bli tagen på allvar och inte bli objektifierad eller hånad.

Bara att vara jag är en aktion i sig. För mig. Kanske inte får någon annan än mig, men det räcker. Jag behöver det för att stärka mig själv. Bara modet att vara jag ger mig ytterligare kraft att orka.

Det är just hur politiken smyger sig in i det privata och ytterst personliga som gör det så svårt att vara helt rätt jämt. För mig är det intressant för att jag ständigt tvingas fråga mig själv hur mycket jag är beredd att kompromissa och med vad. Vilka fajter är jag beredd att ta och till vilket pris?

Jag kan tycka att det finns en vits med ett tydligt personligt politiskt ställningstagande, även om det är en ständig upprepning av samma sak, just för att det för varje gång man säger det kanske finns ytterligare ett par öron som lyssnar, ytterligare ett par ögon som läser. Ytterligare en hjärna som tar till sig av det man säger, som inser värdet i att vara flera, som inser att hon inte är ensam om att tycka att världen i vissa avseenden är helt upp och nedvänd, och att det faktiskt finns fler där ute som vill förändra på detta. Oavsett om det handlar om sexuellt våld eller könshår.

Du får raka dig precis hur mycket du vill, men jag kan tycka att det finns en poäng med att först reflektera över och rättfärdiga varför man gör det för sig själv. Inte för någon annan. Då kanske vissa hävdar att jag kräver att folk ska göra det mot bättre vetande, och ja, det tycker jag. Att oreflekterat göra något är självdestruktivt. Det är först när man vet varför man gör det, och att man gör det trots att man egentligen inte vill, som man faktiskt kan göra det med gott samvete. Gör det du mår dåligt av, men vet varför du gör det och att det är dåligt.
Att bara göra saker av ohejdad vana kommer aldrig ta oss någonstans, det kommer aldrig föra utvecklingen framåt. Om vi inte ifrågasätter, även om det i slutändan blir så att vi rättfärdigar vårt beteende, kommer vi aldrig komma framåt. Just ifrågasättandet är viktigt för att det ger oss möjlighet att se mekanismerna bakom vårt beteende vilket har ett värde i sig.