En till grej

Just för att vi vet hur jävla mycket mod det kräver att stå upp för sin rätt att våga vara sig själv kan jag tycka att vi borde ha lite överseende med människor som vågar sticka ut hakan, och det är hur dessa människor, som istället skuldbelägger dem som gör så, kanske reflekterat över denna konflikt och ändå väljer att istället kritisera utan att linda in sin kritik överhuvudtaget, som gör mig så jävla irriterande. Som jag sa, självrättfärdigande suggor.

Let me smell your dick

Låt oss prata lite om prostitution. Jag har ju skrivit om detta ämne kanske redan tio gånger men det verkar vara ett ämne som ständigt är på tapeten om man säger så.

Jag såg gårdagens Uppdrag Granskning, men är för att vara helt ärlig, inte särskilt upprörd. Programmet spelade väl hårt på just vanligheten och vardagligheten hos både torskar och sexarbetare, och efter 45 minuter kändes det mest effektsökande. Vad vilar programmet på om man tror att detta kommer chocka oss tittare? Att det är "vanliga" män med fru, barn, hund, bra jobb och fin bil som köper sex? Jo på föreställningen att vi, publiken, tror att torsken inte är just det. Att torsken är sexmissbrukande, socialt handikappad man över 50. Som helt enkelt inte kan få sex på något annat sätt.

Denna föreställning bygger i sin tur på föreställningen att det är ett fåtal män som köper mycket sex, inte ett flertal som gör det lite grann då och då. Varför är det så här? Jo för att det är så vi vill att det ska vara. Vi vill inte gå till sängs på natten intill en man som kanske köpt sex bara timmar tidigare. Inte heller vill vi att killen vi skämtar med i fikarummet på jobbet ska vara någon som betalar 1500 för en avsugning när han stämplat ut. Det passar inte in i vår lilla fluffvärld. Eller UG:s fluffvärld kanske jag ska säga.

För faktum är att de flesta jag känner är ganska medvetna om att sexköp är mycket vanligare än vi tror. Och att det för somliga av oss inte är konstigare än att köpa mat, busskort, eller ett paket cigg. Just den insikten kanske är skrämmande men det betyder inte att vi har rätt att vika undan för den och istället slå på stora
trumman när det visar sig vara så.

Det som retar mig i denna debatt är när det börjar generaliseras. Jag läste en kommentar som på allvar började med "Vi kvinnor skulle aldrig". Jo vi skulle visst. Varje år åker hundratals kvinnor till Västafrika för att i ett par veckor inte göra annat än just köpa sex. Ja men dom köper ju lite sällskap säger någon då. Det må vara hänt, men det gör dem inte desto mindre till sexköpare, och till lika goda kålsupare. Detta är en aspekt jag saknar i debatten, och varför den så sällan tas upp kan man givetvis spekulera i.

Vidare så försvarar man dem som köper sex med att de inte kan få sex någon annanstans. Det är en sanning med modifikation. Dessa människor kan få sex, men bra sex? Eller sex på sina egna villkor? Kanske inte. Så mycket smidigare att köpa någon för att hålla käften än att på vinst och förlust ta hem någon från krogen.

Eller så är det människor som har ett sexlöst förhållande. Och detta verkligen rör mig. Att människor är i förhållande där de inte blir tillfredsställda. Hur mycket handlar det om att man inte kan tillfredsställa sin partner, eller att ens partner helt enkelt inte gillar sex? Eller inte lärt sig gilla sex?

Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på alla de kvinnor som går livet genom utan att någonsin ha utforskat sin sexualitet. Och jag har funderat länge kring vad detta beror på utan att ha blivit särskilt mycket klokare.

För jag tror inte det handlar om att män har en starkare sexlust än kvinnor, jag tror den är högst individuell. Att argumentera för en ändrad sexlagsstiftning med att män är kåtare och behöver få komma till är ihåligt och i mina ögon ganska skrattretande. Det finns massor av andra män och kvinnor som inte heller får sex men som för den skull inte köper det. Och detta illustrerar ju just hur individuell lusten rimligtvis måste vara.

Som jag ser det köper man sex av två anledningar. För njutningens skull, för att få sex. Och för att just köpet i sig är det man går igång på. Maktobalansen, eller i alla fall föreställningen om att det existerar en sådan. För en del hävdar med bestämdhet att det är den prostituerade som har all makt. Den största anledningen är nog för att man kan.

Feminism för mig

Just att feminismen är och kan vara så himla mycket olika saker för olika personer är både underbart, och emellanåt frustrerande. Det finns grupper, rörelser och vissa perspektiv som direkt motarbetar varandra, men jag är glad och tacksam över att det finns en öppning att tolka en ideologi på så många olika sätt, och att människor väljer så olika utgångspunkt, väljer så olika i vad som är viktigt och hur man bäst kan åstadkomma förändring.

För mig handlar feminism om självförverkligande. Jag vill inte bli dömd, skuld- eller skambelagd för vad jag gör. Jag vill inte bli recenserad, kritiserad eller objektifierad bara för att jag är kvinna. Jag vill ha friheten att vara sexuellt utlevande, och utelämnande utan att för den skull bli dömd.

Mycket i min personliga gärning som feminist är kanske för många extremt motsägelsefullt. Hur kan jag ena stunden utan problem sjunga med i kvinnoförnedrande dancehalltexter för att i nästa rabiat ondgöra mig mot poledancing och kvinnlig intimhygien? Well, jag låter inte vad någon annan tycker och tänker begränsa mig. För mig är ingenting varken mer rätt eller fel, det bara är. Det är mitt sätt att vara feminist på och det är för mig väldigt personligt. Jag behöver inte rättfärdiga det för någon annan än mig själv.

Därmed inte sagt att något av detta är helt oproblematiskt. Och det är väl kanske det som är hela poängen. Det handlar väldigt lite om renlevnad enligt vissa förutbestämda regler för vad som är att betrakta som en god feminist, utan snarare om vardagspragmatism, där jag tar mig tid att faktiskt fundera kring vad som känns rätt för mig. Utan att för den delen döma någon som tycker annorlunda. I denna problematisering bor det också en ständig duell mellan olika sidor, som handlar om att kunna försöka se hur och varför andra kanske tänker annorlunda, eller tillåter sig själva att leva annorlunda. Detta ger mig utrymme att ständigt ändra åsikt och utgångspunkt. Det kanske kan uppfattas som hycklande eller som falskt av vissa, men återigen. Varför ska jag stå till svars för någon annan ? I synnerhet mot någon som inte har något helst annat intresse än att försöka undergräva mitt förtroendekapital som feminist i ett försök att oskadliggöra mig?

Var kommer det här behovet av att utmåla mig, eller andra kvinnor och män, som dåliga feminister? Välvilja? En kompromisslös statisk värld, som andas trygghet och förutsägbarhet? En sådan värld gör säkert mycket väldigt mycket enklare, men begränsar handlingsutrymmet.

Som feminist uppfattas jag som motsägelsefull, och jag är mycket medveten om detta. Jag vägrar falla in i fällan att generalisera kring kön, och det bottnar i att generaliseringar föder fördomar och misstro, och jag har svårt att tro eller ens se hur vi faktiskt ska kunna förändra något om vi inte kan lyfta oss bortom sådant. Med utgångspunkt i misstron mot människor åstadkommer man ingenting, faktum är att man bara riskerar skrämma bort folk.

Problemet är många gånger att feminist så snabbt blir en identitet för många. Man blir feminist och det är det enda man tillåts vara eller uttala sig som. Och som ett led i detta blir allt man säger hundraprocentigt allvar och representativt för hela rörelsen. Inte heller det är särskilt konstruktivt eller givande. Där finns inte utrymme för någon som helst självdistans eller självkritik, om man ständigt ska gå omkring och oroa sig för hur vad man säger kommer tolkas eller uppfattas. Det finns alltid utrymme för att utveckla olika resonemang, men kritikerna är ofta oförmögna eller ointresserad av att fördjupa diskussionen vidare.

Jag betraktar mig själv som vardagsaktivist. Jag har ingen hjärtefråga, men feminismen i mig lever varje dag, i beslut jag tar, i saker jag gör, hur jag väljer att göra dem. Vissa kanske inte bryr sig ett dugg, andra kanske ser mig och tycker jag är provocerande. Egentligen har det mindre betydelse för mig, jag gör det bara för att jag önskar att det hade funnits någon där som jag hade kunnat se upp till när jag var femton och kände mig missförstådd och ensam och utanför, bara för att jag vill bli tagen på allvar och inte bli objektifierad eller hånad.

Bara att vara jag är en aktion i sig. För mig. Kanske inte får någon annan än mig, men det räcker. Jag behöver det för att stärka mig själv. Bara modet att vara jag ger mig ytterligare kraft att orka.

Det är just hur politiken smyger sig in i det privata och ytterst personliga som gör det så svårt att vara helt rätt jämt. För mig är det intressant för att jag ständigt tvingas fråga mig själv hur mycket jag är beredd att kompromissa och med vad. Vilka fajter är jag beredd att ta och till vilket pris?

Jag kan tycka att det finns en vits med ett tydligt personligt politiskt ställningstagande, även om det är en ständig upprepning av samma sak, just för att det för varje gång man säger det kanske finns ytterligare ett par öron som lyssnar, ytterligare ett par ögon som läser. Ytterligare en hjärna som tar till sig av det man säger, som inser värdet i att vara flera, som inser att hon inte är ensam om att tycka att världen i vissa avseenden är helt upp och nedvänd, och att det faktiskt finns fler där ute som vill förändra på detta. Oavsett om det handlar om sexuellt våld eller könshår.

Du får raka dig precis hur mycket du vill, men jag kan tycka att det finns en poäng med att först reflektera över och rättfärdiga varför man gör det för sig själv. Inte för någon annan. Då kanske vissa hävdar att jag kräver att folk ska göra det mot bättre vetande, och ja, det tycker jag. Att oreflekterat göra något är självdestruktivt. Det är först när man vet varför man gör det, och att man gör det trots att man egentligen inte vill, som man faktiskt kan göra det med gott samvete. Gör det du mår dåligt av, men vet varför du gör det och att det är dåligt.
Att bara göra saker av ohejdad vana kommer aldrig ta oss någonstans, det kommer aldrig föra utvecklingen framåt. Om vi inte ifrågasätter, även om det i slutändan blir så att vi rättfärdigar vårt beteende, kommer vi aldrig komma framåt. Just ifrågasättandet är viktigt för att det ger oss möjlighet att se mekanismerna bakom vårt beteende vilket har ett värde i sig.

Vara rätt

Kristian von Seth och Nicole Rosvall har undersökt varför folk letar sig till Stureplan för att där få köa i timtals, bli dåligt bemött och dessutom tvingas betala absurda summor för det.

Jag är inte ett dugg förvånad över deras slutsats, nämligen att människor går till Stureplan just för möjligheten att bli utvald, av förhoppningen att kanske kännas uppmärksammad och bekräftad. Men det är bara så sorgligt.

Jag vill gärna skylla på jantelagen. Hur utseendefixeringen, konsumtionshetsen och jantelagen tillsammans skapat ett monster och försatt oss alla i en galen grupppsykos som tycks vara omöjlig att bryta. Att människor för det första ens överväger tanken att gå till ett ställe där inte säkert kommer komma in, där urvalsprocessen för om de får göra det är godtycklig och mer eller mindre fascistisk, men sen när de kommer in går igång på att det står kvar minst 100 pers utanför de där repen som aldrig får komma in i värmen. Det är inte bara djupt olyckligt, det är väldigt skrämmande och närmast frånstötande att tänka på. Vad är det för typ av samhälle vi har skapat om människor går ut och roar sig och roas av att andra inte får roa sig? Som njuter av det? Där en del av nöjet är just den insikten.

Någonstans längs vägen krockar ju jante med en extremt överdriven fixering vid jaget. En självupptagenhet som bottnar i en känsla av mindrevärde, där man inte är om man inte syns, bekräftas och uppmärksammas, och det av helt rätt anledningar. Genom att vara snygg, ha rätt kläder, stil och sätt. Vara rätt. I och med det får man en bekräftelse på att man har rätt att existera, ett existensberättigande, man får också ett godkännande som handlar om att man hör hemma. Man har rätt att finnas för att man är rätt.

Maxtaxa schmaxtaxa

Idag skriver Fridah Jönsson i sin krönika Metro om hur dyrt det är att ta studenten, som om det undgått någon. Och som en lösning på detta vill hon införa en regel för hur mycket sudenten ska få kosta, precis som med skolresor och utflykter.

Om det är något som retar mig är det välmenande skit som det här. Ja, det finns vissa grejer med studenten som är ofrånkomliga. Som klänning, bal, flak, skiva och mottagning. Men. Valet ligger ändå i sista hand på personen. Att reglera hur mycket det får kosta blir därför fullkomligt absurt. Det kostar aldrig mer än vad man tillåter det. Ingen tvingar Frida att gå på varenda skiva, varenda mottagning, köpa tio klänningar, eller ens en särskilt dyr enda sådan. Hon har fortfarande valmöjligheten att välja bort en herrans massa saker, och att då istället föreslå en regel för att slippa, det är bara så urbota fånigt.

Regler gör det så väldigt mycket enklare för folk att säga nej, avböja, och det är patetiskt. Hur är det ens möjligt att en vuxen människa måste ha en regel att luta sig emot för att inte föras med i yran? Hur? Det är som om vi alla blivit barn och stat och kommun blivit våra överbeskyddande föräldrar. Istället för att ta mod till sig att våga säga ifrån och inte vara en del av köphetsen kring studenten ropar man på en regel, vilket bara skulle betyda att ännu fler blev lidande. Hur mycket man väljer att lägga på studenten borde vara helt upp till var och en. Ingen står med en skarpladdad pistol och tvingar Frida, eller någon annan student för den delen, att haka på shoppingtåget. Frida har misstagit stressen för ett osynligt tvång, och istället för att gå sin egen väg, förväntar hon sig att någon annan ska trampa upp den åt henne.

Om sexköpande män

Metro har granskat 70 sexköpare i Göteborg och konstaterar i dagens upplaga att det är "helt vanliga" svenska män med fru och barn. Sorry men det här är ingen nyhet. Var åttonde svensk man har köpt sex, och att var åttonde svensk man skulle vara socialt utstött, sexgalen känslolös individ känns rätt orealistiskt. Det är klart att man inte vill tro något sånt om sin partner, och problemet är väl att man inte ens vågar tänka tanken. Man vill inbilla sig att man känner sin partner så väl, att någon på vägen misstagit sig och allt bara är på låtsas.

Själv är jag alldeles för cynisk för att inbilla mig något sådant. Just för att det är så vanligt så ser jag ingen anledning till att jag inte skulle ha någon som faktiskt köpt sex i min närhet. Att den personen sen förmodligen aldrig skulle erkänna det, eller att det skulle sitta väldigt långt inne, är en helt annan fråga, men jag brukar bara av ren och skär jävlighet faktiskt fråga de killar jag dejtar om de varit på strippklubb eller om de skulle kunna tänka sig köpa sex. Vissa blir grovt förolämpade men det flesta bara extremt överraskade över att jag är så rättfram. Motfrågan brukar vara om jag skulle kunna tänka mig sälja sex. Och jag kan omöjligt svara på den frågan. Jag kan omöjligt svara på hur mitt liv kommer se ut de närmaste femtio åren. Det är ganska skrämmande, men de är för svara med att besvara den frågan är i mina ögon ganska fega människor som, och det må väl vara en älskvärd egenskap, inte vill föreställa sig att de någonsin kommer försättas i en situation där de tvingas ta ett sådant beslut. Men lustigt nog är det oftast samma personer som är väldigt snabba att döma dem som tagit just det steget. De har förmågan att föreställa sig hur desperat man måste vara för att göra så, men dömer dem ändå. Fullkomligt obegripligt för mig.

Fuck you!

Nationaldemorkaterna har tapetserat min och alla andra portar på min gata med sin äckliga jävla propaganda så jag fick inleda min promenad till Vällingby med att ringa värden för att någon, mer än jag, ska försöka få bort eländet. Jag tog den som satt på min dörr bara för att blotta tanken på den där förbannade klisterlappen gjorde mig så upprörd att jag inte kunde låta bli. Men nu när ilskan lagt sig funderar jag som bäst på någon typ av smart och rolig motaktion av något slag. För "vi" får ju inte ta till samma medel som dem. Inte hemfalla till smutskastning och förolämpningar, eller förlöljliganden. Som den där gruppen Inga invandrare på Facebook. Jag tycker den är gullig. Jag är inte med för jag vet inte om jag vill bli betraktad som "den andra". Nu pratas det om att alla invandrare borde sluta jobba fem minuter. Jag vet inte vad det skulle åstadkomma. Haters gonna hate. Tyvärr. Det måste till något mycket mer drastiskt. Och vi måste tillåta oss själva att vara arga och ta till de där elaka förolämpningarna, bara för en stund, tills ilskan lagt sig.

Tolerans schmolerans

Okej. Jag har inte brytt mig om att kommentera den inställda Beenie man konserten fram till nu för att jag inte haft tid att sätta mig in i det hela, men också känt att historien återupprepat sig. Men när jag nu läser om hur vissa reggaeivrare verkligen gör sitt absolut yttersta för att rättfärdiga Beenie mans låtar med hans kultur, vilket jag till viss del kan köpa, samt också hör hur de kommer dragande med att han själv sagt att han inte alls hatar homosexuella och inte vill döda dem, känner jag att det finns vissa brister i debatten jag vill belysa.

Om han nu inte hatar homosexuella, utan som han själv säger, vill leva och låta leva, varför framför han då låtarna live när han spelar i länder där homosexualitet som på Jamaica är förbjudet? När han var i Uganda spelade han några av sina mest homofoba låtar live. Och ja, jag kan köpa att han är en publikfriare, men nog fan måste det ta emot att framföra en låt som man inte kan stå för? Om det nu är som han säger, att han ju inte längre hatar bögar. För mig är detta mer eller mindre obegripligt. Om det inte vore för att han försöker göra sig vän med bägge läger. Ni vet, så där som man gjorde när man fortfarande gick på lågstadiet. Sa till ena kompisen att man hatade den andra och sa till den andra att man hatade den ena. Bara för att få leka med bägge två, men för att bägge skulle kunna leva i god tro om de hade ens fulla lojalitet.

Jag kan inte tolka Beenie Mans uttalande som något annat än ren och skär pr. Han har insett hur mycket han har att förlora på att göra sig osams med hela sin europeiska publik, och när den är värd så mycket som 100 000 kronor per spelning vore han väl bara rejält korkad om han inte gjorde offentlig avbön. Jag köper det bara inte. För någonstans är det just ett sånt där uttalande i kombination med att han ändå framför låtarna som gör att hans trovärdighet sjunker som en sten.

Det snackas mycket om att det faktum att Beenie Man inte får spela inte går att tolka på något annat sätt en censur. Men vad som hänt är att en lokalägare valt att inte vilja tillhandahålla sina lokaler till en arrangör. För en arrangör är det då rimligen bara att leta vidare efter en lokal. Och att då börja grina om censur är bara så fasligt fjantigt. Censur är det när polisen eller staten på annat sätt förbjuder artisten från att uppträda, och så har ännu inte hänt.

Jag kan tycka att det finns en mycket mycket liten poäng i att ändå låta honom få uppträda och sedan anmäla honom om han ändå uppmanar till brott, men det förutsätter att representanter från RFSL finns på plats och också är väl insatta i hans låtmaterial och därmed kan identifiera de låtar som är av tveksam karaktär, och den kompetensen är jag tveksam på om den finns. Jag skulle själv inte vilja bevista en konsert där artisten framför låtar om hur han tycker att alla ska bege sig ut och våldta sverigefinska kvinnor i åldrarna 20-50 för att vi är en samhällets cancersvulst, om så bara för att kunna bevittna det. Jag stod på Berns och såg TOK framföra delar av Chi Chi man och även om det slog mig att jag kunde och borde anmäla dem gjorde jag ingenting.

När nu Marimba Rooney startat Facebookgruppen Tolerans, som går ut på att välkomna böghatande artister, och som handlar om att vi måste ha överseende med att dessa individer växt upp i en kultur där sånt inte är accepterat kan jag inte låta bli att skratta lite för mig själv, för nu har det ju gått varvet runt. Vi ska ha tolerans med att dom inte har tolerans. Verkligen verkligen underbart.

Aktivistsjukan

Såg en ny musikvideo och fick en plötslig släng av aktivistsjukan. Videon som jag inte ens orkar klistra in gick ut på att en tjej lät hela världen veta hur bra hon var i sängen. Detta samtidigt som hon vred kroppen på de mest innovativa sätt.

Videon kan man tycka vad som helst om. Men när jag ser kommentarerna till videon om hur snygg och sexig hon är, och det från andra tjejer, blir jag uppriktigt jävla ledsen. För just att de som håller med säger det, men dom som inte gör det håller käften, får mig att känna mig så ensam. Som om kvinnans frigörelse och frihetskamp bara ligger på mina axlar, och ingen annans. Som om det inte finns någon annan som håller med mig om att det är helt sjukt att objektifieringen i vårt samhälle gått så långt att alla, kvinnor, barn, unga som gamla, antagit rollen som förtryckare, och alla sitter med den manliga blicken som glasögon på sig. Det känns som jag är den enda som inte tycker det är okej, och den känslan mer än videon i sig är vad som gör mig så sänkt.

För om det bara är jag. Om det bara är mig det hänger på. Så vet jag också att vi inte kommer komma någonstans. Det gör vi bara om vi är många många många som enas och som med en röst säger emot. Det är bara så jävla tyst.

Litet utbrott

I de allra flesta fall görs covers på låtar som redan varit hits, det är lite hela poängen att köra på ett vinnande koncept. Därmed inte sagt att låten man gör om är bra,men i de allra flesta fall så. Sen finns de låtar som bygger på att de blir framgångsrika för att de är så oväntade covers. Jag tror att det är det herrn här ovan vill försöka åstadkomma. Men då tycks han ha bortsett från att låten inte var bra i originaltappningen heller, och att hans cover, om än lite originell, inte är särskilt iöronfallande. Utan väldigt intetsägande, och väldigt mycket sämre än originalet. Sånt här funkar när det är Travis som gör om Britney Spears, men det tangerar alltid på gränsen.

Sen blir det ju inte bättre av att videon suger den fetaste äckligaste ballen jag kan tänka mig. Hur i hela världen pitchade man den här idéen? Jomen, vi har den här killen som sitter och plinkar på sin gitarr och så dansar en tjej vi sprayat i guld i bara bikini. Och sen kommer alla hennes kompisar också och dom blir bara fler och fler och sen anfaller dom honom och då börjar det komma ut honung ur munnen på honom. Jag tycker den är direkt motbjudande. Det enda tilltalande med videon är tjejens lugg. Sån lugg ska jag också har när jag sparat ut mitt hår.

I övrigt är jag så fruktansvärt less på överexploateringen av hud i musikvideos, eller inom populärkultur i allra största allmänhet. Det tycks aldrig finnas där för sin egen jäkla skull, utan allt beskådas med en manlig blick, till och med som kvinna har man fått eller tillskansat sig en manlig blick, och det äcklar mig å det grövsta. Det började med Ciaras LoveSexyMagic video, som följdes av nakenbilderna på Rihanna och Cassie. Nu känner jag att det börjar stå mig upp i halsen. I synnerhet eftersom jag läser blogg efter blogg som går ut på att man snackar om hur "heta" de här tjejerna är. Hur sexighet är det man tycks eftersträva i allt man gör. Att det gäller att vara "katt" framför allt annat. Jag vill inte vara katt, jag vill inte vara het. Jag vill framförallt få bestämma när och hur jag är sexig, inte behöva hämta en bruksanvisning på Youtube genom att kolla på Ciaras video. Lägg ner!

Pälsdjursallergiker

Bitterfittan har för ett ögonblick tagit över Helt kokko. Bitterfittan är irriterad över bruket av ordet katt/er för att benämna mänskliga varelser av honkön. Bitterfittan är inget pälsdjur, hennes intelligens överstiger vida en katts. Hon är och kommer aldrig vara en katt, och skulle aldrig beskriva någon annan kvinna i sin omgivning som en katt. Och hon vill att alla som gör det omedelbart slutar med det. Tack för att ni tog er tid.

Den där Earth Hour skiten

Jag bojkottade Earth Hour rakt av. Har inte brytt mig om att ta reda på varför man ska haka på det, men känner väl rent spontant att det är ett förbannat hyckleri att det ska till ett jävla jippo för att få folk att förstå att man inte ska lämna datorn/tvn/stereon på standby. Det fick jag lära mig på hemkunskapen nådens år 1995, och har sedan dess bara lämnat nyss nämnda på standby ett fåtal gånger. Så att jag redan dragit mitt förbannande strå till stacken borde vara rätt uppenbart.

För seriöst! Folk borde väl vara smartare än så här? Förstå att om man lämnar något på standby förbrukas fortfarande el? Förstå att de inte bara har miljö, utan också el att spara på att stänga av skiten? Och tycker de att de ändå har rätt att ha den på, har de väl antagligen råd? Vem fan ska då komma och försöka uppmana dem att stänga av? Det blir ju bara så olidligt uppfostrande. På det där sättet som är provocerande, och gör att folk i ren trots inte vill. För behandlar du folk som barn, kommer de att bli barn och reagera som barn.

Om fattigbloggen

Nej jag har inte läst fattigbloggen. Men av vad jag förstått av Lisa Magnussons blogg, är den fylld av indignerade kommentarer om att fattibloggaren, som fått i uppdrag att leva på socialbidrag en månad, att hon köper cigaretter för pengarna, och sen har mage att klaga på att hon knappt har pengar till mat. Och Lisa ondgör sig i sin blogg över kommenterar av det här slaget, och tycker att det visar på en hemskt människoförakt.

Men jag håller med dem som påpekar det absurda i att man prioriterar cigaretter framför mat. Det är ju helt sjukt. Jag säger inte att man förverkat sin rätt att gnälla eller klaga över hur fattig man är, men om man tänker till förstår ju vem som helst att man kanske gör bäst i att låta bli att just gnälla om man kan kosta på sig cigg men inte ett sl-kort. Och förstår också varför den typen av prioriteringar kan provocera somliga människor. Jag säger inte att jag, eller någon annan har rätt att bestämma vad socialbidraget ska gå till, men som privatperson har jag väl ändå rätt att uttrycka min åsikt om hur jävla korkat det är att röka upp pengar man skulle kunna betala räkningar med. Och det utan att riskera att bli kallad fascist?

Varför har jag då inte läst fattigbloggen? För att jag tycker att den är för grund. Den behandlar praktiska detaljer av fattigdom. Den tar inte itu med den stress och psykiska påfrestning det innebär att leva under fattigdomsgränsen. Den tar inte upp eller skildrar inte heller den ångest ekonomisk stress innebär för de drabbade. De flesta kan relatera till hur det är att kanske få en oförutsedd räkning någon gång, men få kan verkligen sätta sig in i den stress som fattiga bidragstagare verkligen lever under. Därför hade det varit så fasligt mycket bättre att ge en "riktig" socialbidragstagare i uppgift att dokumentera sin vardag.

Tingeling igen

Hela den här Tingelingaffären är ju så löjlig att den på sätt och vis blir roligare än själva ursprungssketchen. Lite meta så där. Och sketchen i sig hade väl inte varit fullt lika rolig om det inte varit för det dramatiska efterspelet. Det har, så att säga, gjort sketchen i sig ännu mer underhållande. Typ hur kan dom bli sura för det där, hahahaha!

En sak som jag tycker ganska tydligt illustrerar exakt hur löjliga, eller snarare överkänsliga, ryssarna är, är de reklamfilmer från Telenor som handlar om just kommunikation. Hela den reklamfilmsserien bygger på fördomar och förutfattade meningar. I reklamfilm efter reklam förekommer olika länder, kontinenter och folkslag och man gör sig rolig på inte bara svenskar, utan väldigt många andra folkgruppers bekostnad. Men inte fan har Japans, Saudiarabiens eller Usa:s ambassadörer retat upp sig i onödan för att de porträtteras som mer eller mindre galna.

Jag försöker komma fram till varför. Är det för att Telenorfilmerna så tydligt överdriver fördomarna? Eller för att det framgår ännu tydligare att det är just ett skämt, en nidbild av olika människor som målas upp?

I ryssarnas ilska, hur stor roll spelar det att det är Svt som visat Tingelingsketchen? En reklam är harmlös, att ge sig på en mobiloperatör är ganska lönlöst. Men när, vad ryssarna antagligen tolkar som SVENSKA STATEN, under bästa sändningstid hånar Ryssland och därmed alla ryssar, då har det helt plötsligt gått för långt? Jag förstår inte logiken i detta.

Vilka töntar dom här människorna i Det heter negerbolls facebookgruppen är! Dom försvarar sig bland annat med att dom " aldrig" träffat någon mörkhyad person som tagit illa vid sig av att de sagt negerboll. Man häpnar! Snacka om självbedrägeri. För alla orkar, vill, kan ju verkligen säga ifrån så fort de blir kränkta. Och det av någon de kanske känner sig mindrevärdiga inför? Men rannsaka er själva för guds skull! Har ni själva varje gång ni känt er kränkta eller förudmjukade haft ork att säga ifrån? För annars har ni liksom ingenting att komma med.

Förpliktelser

Quetzala Blancos blogginlägg har hängt kvar i mitt medvetande under veckan som gått, och en sak jag kände att hon gick totalt förbi, men som väl egentligen var själva huvudpoängen med hennes inlägg, är hur sjukt det är att det med bekännandet till en ideologi eller religion av något slag, alltid tycks komma en massa förpliktelser och krav. Och ju mer jag funderat kring detta, desto mer upprörd har jag blivit. För jag tycker att alla människor har rätt att sätta upp sina egna krav, sina egna regler de vill leva efter. Det är just det faktum att outa sig som feminist förknippas med att man svär på att aldrig mer raka sig under armarna, som gör att vissa kvinnor, och män, drar sig för att inte heller låta outa sig. Vilket är sjukt sorgligt, och i längden inte heller särskilt fruktsamt.

Och just detta illustrerar rätt väl också det som många kända kvinnor försökt poängtera med f-ordet. Att vad man påstår sig vara inte på långa vägar har lika stor betydelse som det man faktiskt åstadkommer. Jag börjar allt mer rygga för just epitet feminist, inte för att jag inte är det, för Gud vet att om någon är feminist så är det jag, utan för att det för mig har kommit att bli så självklart. Varför måste vi ens prata om huruvida vi är det eller inte? Att vi ens uppehåller oss vid den diskussionen tar bara en massa tid och energi. Tid och energi vi skulle kunna lägga på att handla och agera istället. Och det är dessutom så enkelt att slå sig fri från alla eventuella förpliktelser bara genom att påstå att man faktiskt är feminist. Inte behöva visa i handling, för att man ju bekänt sig till tron genom ord. Som om ord i sig är en tillräckligt tydlig (symbol)handling för att göra alla typer av aktioner mindre viktiga.

Ordet feminist har för mig blivit mindre och mindre intressant i takt med att jag insett att det finns hundratals kvinnor i min närmaste omgivning som förmodligen aldrig tagit sig tid att reflekterat över om dom är det eller inte, men som sina handlingar så gott som dagligen förmodligen gör större skillnad än en helt bunt uttalade feminister.

Så fort något blir det minsta uppfordrande och kräver något av mig i gengäld blir jag misnt sagt skeptisk. Jag vill sätta mina egna spelregler, inte låta någon annan diktera villkoren. Man måste inte alltid vara helt rättrogen. Ingen pallar med att vara det, och det är när man ställer krav just rättrogenhet som en ideologi går från att vara just det till att istället bli total fanatism. Själv vet jag att det finns massor med saker jag gör om säkert för de flesta utomstående ter sig minst sagt motsägelsefulla. Hur kan någon som jag raka mig under armarna, använda brun utan sol, svälja, titta på porr, dansa sexigt? För att jag har rannsakat mig själv hundra och en gånger och kommit till slutsatsen att jag gör allt det där inte för att någon annan än jag själv vill. Lika lite som jag är slav under patriarkatet kommer jag någonsin bli det feminismen.

Könshår och porrfilm

Debatten som pågår i Quetzala Blancos blogg är för mig ganska främmande. Framförallt känns den minst sagt förbryllande. För mig är feminism en öppning, en möjlighet till ett liv som mer fri. Det handlar inte, och har aldrig handlat, om att låta någon diktera villkoren för min tillvaro åt mig, utan om att diktera mig egna villkor. Jag skulle aldrig få för mig att sätta mig till doms över folks sexuella preferenser, vad man fantiserar om, ställer upp på, eller dylikt. Jag kan bara tala för mig själv, och hur jag resonerar kring de val jag gör. Och precis som jag ifrågasätter anledningarna till att jag fattar de val jag gör, att gilla eller inte gill olika saker, att ha eller inte ha stringtrosor, tycker jag att alla andra, kvinnor som män, också borde fråga sig detsamma. Varifrån kommer ovilja att raka sig? Lusten att svälja? Lockelsen att vara undergiven? Det finns en poäng med att hävda kvinnans rätt att tända på förnedringssex, det är var och ens rätt att göra så. Men jag tycker man i samtliga fall gör det lite för enkelt för sig själv, om man aldrig rannsakar sig själv ens det minsta.

Själv har jag en mängd guilty pleasures, som jag skämts över och tidigare inte kunnat stå för, allt på grund av att jag inbillat mig att min omgivning haft en massa förväntningar på mig. Det har funnits saker jag smygit för, för att jag upplevt att dessa saker skulle göra annat jag stod för rent ut sagt motsägelsefullt. Jag har dock insett att det den enda jag rimligen behöver stå till svars för är mig själv, och att jag inte heller ska göra saker, välja bort saker, för någon annans skull än min egen. Det kan vara nyttigt att fråga sig för vems skull man dansar utmanande, om det är för sin egen skull man låter bli att raka sig, men har man väl insett att man bara gör det för sin egen skull, om det så indirekt är för någon annans skull, så finns det ingen anledning att skämmas.

Är det inte, oavsett vilken sida man än företräder, djupt ofräscht att kräva total lydnad av sina anhängare? Förvandlar inte det politik och ideologi snarare till fanatism och religion? Är det inte nästan barnsligt, för att inte säga omoget att döma ut och förebrå någon för att dennes poltiska vilja strider mot ens egna uppfattningar om vad man kan förvänta sig av någon som delar en viss poltisk uppfattning?

Man kan kalla sig feminist och gilla förnedringssex, jag förstår inte vad det är som gör en sådan kombination så omöjlig. Och att genast döma ut en kvinna som säger sig tända på att vara undergiven, som lite mindre feminist, än någon som vägrar bära string och inte rakar sig, är ju lika korkat som att genast anta att någon som inte rakar sig, gör det som en följd av sin politiska övertygelse. Ibland är livet både enklare och svårare än vad vi vill föreställa oss.

Det finns en poäng med att likt Blanco påpeka att feminism borde innebära total kvinnlig frigörelse, att göra unga tjejer uppmärksamma på att det ger med möjligheter, rättigheter, och inte skyldigheter. Men genom att så tydligt visa sitt ogillande, och närmast skrika ut att feminism handlar om att man får gilla porrfilm, kan lätt uppfattas som att man ska göra det. Och då blir den typ av liberalfeminism som Blanco förespråkar lika ofri som den feminsim hon kritiserar.

Förskräckliga felstavningar

Träningsverk
Endå
Morderna
Femenint

Är det inte dags att alliansen börjar leva upp till delar av sitt vallöfte, om vård, skola, omsorg, så vi slipper den här typen av illgärningar? Men det förstås, 19-åriga bloggbrudar har ju i de allra flesta fall, om de nu inte verkligen omfamnar sin whitetrashbakgrund och går om sista året på barn och fritid, redan lämnat skolvärlden. Kanske skulle satsa på straffläger hos Svenska Akademien för dem istället?

Act suprised!

Bengt Svensson borde, innan han går ut i tidningarna och säger att han inte tror rasismen bland poliser i Skåne är så utbredd, göra en rundringning bland sina kollegor med " annat etniskt ursprung än svensk" och låta dem ge sin syn på saken. För det spelar ingen roll hur Bengt Svensson tror, eller vill, att ska vara. För mig är det så uppenbart att han inte tycks ha någon som helst verklighetsförankring när han säger att rasismen nog inte är så utbredd. Faktum är att han nästan skjuter sig i foten genom att påstå att han tror något sådant, för vad har han rimligen för inblick i detta? Det är inte som att han kommer medge att han själv, eller någon av hans arbetskamrater använder rasistiska tillmälen ibland när andan faller på. Och det är just därför han uppfattas som så enormt politiskt korrekt. Det här är ingen nyhet, det här är väldigt många människors vardag. Inte bara från polis möter tusentals människor dagligen illa dolt förakt, utan också från sjukvårds och skolpersonal. Varför inte bara säga som det är? Hur svårt kan det va?

Varenda gång jag hör Lady Gagas Pokerface, och då i synnerhet låtraden "Russian roulette is not the same without a gun, and baby when it´s love if it´s not rough isn´t fun" frågar jag mig om alla misshandlade kvinnor här i världen tycker likadant.