Utvik hit och utvik dit

Ingen har väl kunnat undgå att Veckorevyns redaktion beslutat kasta kläderna i en gemensam insats mot skeva skönhetsideal, något som dom kritiserats för. Nu tvingas redaktionen försvara beslutet att göra detta, och jag har bland annat följt Hanna Arnhögs twitter om "utviket".

Tidigare idag skrev hon bland annat att hon står för utviket, oavsett hur mycket kritik det får, för att hon vet att fyller sitt syfte. Men frågan är väl om syftet verkligen är så tydligt som VR vill låta påskina.

Oavsett hur mycket redaktionen går ut och förklarar varför dom gör det här, så är det som om man inte ser skogen för alla träden. Det enda man ser är ett gäng tjejer som ut som vilka andra utvikningstjejer som helst. Det är fortfarande sexigt, förföriskt och estetiskt tilltalande. Jag tvivlar på att det inte någon gång på idéstadiet inte slog någon på redaktionen vilken genomslagskraft en sån här grej skulle få. Vilken snackis det skulle bli? Dessvärre får man nu bära frukterna av den förhoppningen, i form av all kritik.

Man kan förklä ett utvik till att vara en idealistisk programförklaring mot skeva skönhetsideal, men att då göra det på precis de villkor man påstår sig vilja motverka, det klingar väldigt falskt i mina ögon. Hade man verkligen velat det hade man skippat den smickrande belysningen, de sexiga underkläderna och det klämkäcka leenden, som tagna från vilket Slitz-omslag som helst.

Nej, det här är inte ett försök att väcka debatt om skeva skönhetsideal. Det här är ett försök att locka till sig uppmärksamhet och ytterligare objektifiera kvinnokroppen.

....

En annan anledning till att jag varit så frånvarande här är att jag fastnat framför twitter. Fullkomligt beroendeframkallande. Borde vetat bättre. Iaf. Vill man följa mig så heter jag kuhmitzastylin. Jag tänker inte berätta varför.

I brist på annat

Jag är helt sönderstressad för att jag ska till Norrland på dop har tusen grejer att fixa innan det. Köpa dopgåva, skriva kontrakt på nya lägenheten, säga upp kontraktet på nuvarande lägenheten, packa, se till att äta upp all mat som kommer bli gammal, bara för att nämna något, så blogga finns inte på kartan. Lämnar er därför i stället med denna. Jag låg dubbelvikt av skratt första gången. That cat is a real dog! Seriöst. Det finns fan inget han inte gjort sig skyldig till. Lovar katten guld och gröna skogar och sedan bedrar han henne med första bästa slampa. Hur det kan gå!

Jennifer you are fabolous - Yeah I know

Fyfan vad glad jag är att jag inte bantar i offentligheten. Okej, jag kan säga här och nu inför er läsare att min inte så digitala personvåg imorse visade 86,5, och ni kan välja att göra precis vad som helst med den informationen. Jag kan lägga ut bilder på mig själv och nästa månad och nästa och så kan ni sitta där och fundera på om det är någon skillnad. Men det är just för att slippa pressen som kommer av att någon annan ser, någon annan vet, som jag inte gör det. Jag vill föra den här kampen för mig själv, inte inför någon som står vid sidan om och tittar på.

Men ändå finns det folk som gör det. Jag tänker på Jennifer Hudson. När hon slog igenom såg hon ut som förmodligen ganska många vanliga afroamerikanska kvinnor som gillar mat. Hon hade några kilo för mycket, men det var den där runda, tjocka, feta, stora Jennifer Hudson som alla fick lära känna.

Nu har hon fått rollen som Winnie Mandela och dessutom inlett ett samarbete med Viktväktarna. Inte bara har hon gått ner allt hon la på sig under sin graviditet, hon har dessutom gått ner väldigt mycket mer. Jag vill inte säga att hon gått och blivit för smal, men jag känner inte igen den här kvinnan, för den Jennifer jag lärt känna ser inte ut så där. Den Jennifer jag känner är den där sjukt kaxiga tjejen i den där videon som bevisar att man med självförtroende och självsäkerhet kan få vem som helst, och att det inte handlar om vad man har runt midjan, utan vad man har bakom pannbenet.

Klart hon måste få göra vad fasen hon vill med sin kropp, och jag tvivlar inte ens sekund på att hon gör något hon inte vill göra. Men när jag ser hur skvallerpressen å ena sidan berömmer hennes viktnedgång, som om hon inte riktigt dög innan, men sen i nästa konstaterar att hon nog hunnit gå upp lite för att hennes lår ser så tjocka ut i det där tajtsen. Hur orkar dom? Kan dom inte börja med att rannsaka sig själva?

Allt är polisens fel

Precis när man inte trodde Aftonbladet inte kunde sjunka lägre, så insinuerar reportern Mattias Carlsson att det är polisens fel att en överförfriskad 19-åring frusit ihjäl, detta eftersom polisen uttrymt festen 19-åringen bevistade.

Jag orkar inte ens bli arg, irriterad eller ens det minsta provocerad. Jag blir bara trött. Polisföraktet i vårt land är rätt högt. Vi har en fd polischef som sålt småbrudar, poliser som kallar folk för apor, och säkert en massa jävla rötägg som förmodligen aldrig kommer åka fast för att de missbrukar sin makt. Och nu, poliser som, i alla fall i mina ögon, förmodligen bara gör sitt jobb, men som när dom gör det, lastas när en yngling inte har vett att till att börja med klä sig ordentligt, men dessutom tycks vara så jävla blåst att han inte håller ihop med sina vänner, eller ringer sina föräldrar. Hur fan är det polisens fel att han, full och dum, trillar ner i en snödriva och inte känner för att resa på sig igen? Om någon vet får de gärna meddela mig.

Favoriter

Jag skäms över hur dålig jag är på att blogga. Jag skulle aldrig kunna bli rik på att blogga, om det inte var så att jag inget annat gjorde förutom att blogga. Dessvärre är jag inte där än, och frågan är väl om jag någonsin kommer vara där, och måste därför jobba för brödfödan. Efter jobb, träning och sömn kommer vänner, förströelse och mat före bloggen, hör och häpna.

Men. Förströelse. Det är andra bloggar det. Jag ger er mina favoriter.

Majja Star. En fantastisk kvinna. That´s all im gonna say.

Madame Börje. Representin Farsta.

Linus Fremin. När jag lider av aktivistsjukan läser jag Linus blogg och det går över.

Anna Felicia. Hennes Dagens är så bra! Avsett en kvart och insup visdomen.

Dominikanska Diktaturen. Vass som attan!

Oavsett vad dessa bloggare skriver om lyckas de alltid väcka tankar, associationer, inspirera mig, och berika mitt liv på ett eller annat sätt.

Den svenska godtrogenheten

Svenskar är ett så gulligt och naivt folk kan jag känna emellanåt. Som det här att somliga polisanmäler fejkade Facebookgrupper. Ledsen, men vad exakt är det ni tror att polisen kommer kunna åstadkomma? Vad? Och tycker ni inte, om ni tänker efter lite grann, att polisens resurser borde gå till att lösa rån, misshandelsfall, våldtäkter och inbrott istället? Inser ni inte hur lyckligt jävla lottade ni är när ni kan gå till polisen och högt prata om hur kränkta ni känner er av att helt plötsligt vara medlemmar i gruppen "Vi som vill ha sex med våra barn"?

Någonstans har någonting gått väldigt snett, när folk på djupaste jävla allvar tror att polisen kan göra något åt det här.

Själv tycker jag att det hela är ganska underhållande. Jag föreställer mig att tankebanorna i dessa arma människors huvuden går något så här. "Oh, dom skänker pengar om jag går med i gruppen, ja men då går jag med i gruppen istället för att själv skänka pengar för jag är en snål jävel. Meh, nu bytte dom namn på gruppen, så nu kommer de där två kronorna som jag trodde skulle skänkas bort för att jag gick med i gruppen inte komma fram. Det är så jobbigt att jag måste gå till polisen."

Det här är roligt för att de som råkar bli medlemmar i fejkgrupper helt tycks sakna sinne för humor. De som skapar dessa fejkgrupper är i mina ögon ute efter att uppmärksamma något ganska viktigt, nämligen att få verkligen ifrågasätter någonting överhuvudtaget. Och det går inte att vinna mot dessa människor. Så fort du går med i gruppen är du en loser. När du polisanmäler gruppen är du en loser. Hur du då står där och är helt förfärad, det blir bara ytterligare vatten på deras kvarn, och de njuter verkligen av det. Att folk inte fattar det, är helt beyond me.

Om man liksom jag fascineras oerhört av dem som tar skönhet på dödligt jävla allvar, och som ler inombords när de hör människor prata om foundations, serum, mineralbaserade grejer och liknande som om det vore en vetenskap, då bara måste man genast gå in på DN och kolla in webb-tvklippen med allas vår Jean-Pierre Barda. När bitterheten över att någon så snygg och sexig som Barda bara måste gå omkring och vara bög lagt sig (eller är det för att han är bög han är snygg), lovar jag att man kommer bli helt hänförd med vilken andaktig stämma han förklarar hur man bäst får till det sotade ögat, eller fixar ögonbrynen, för den delen.

Jag gillar ändå Barda, för man märker, i alla fall i mina ögon, att killen har lite självdistans. Annat är det med vissa andra skönhetspredikanter där ute, som är så gruvligt duktiga på att mässa om vad som är rätt och fel, och hur fel man är om man gör fel.

Taylor Swifts paybackrap

En gång i tiden respekterade jag Kanye. Hell, jag skrev till och med en uppsats om honom, där jag analyserade hans texter och kategoriserade honom som politisk och samhällskritisk. Det var någon gång mellan första och andra skivan. Texterna till All falls down, Jesus Walks och Family Buisness hamnade under min lupp, och jag kom fram till att West genom sin kritiska röst gick att placera i kategorin "critical organic catalyst", en term myntad av Cornel West.

Och även om han till viss del fortfarande säkert är samhällskritisk och politisk, så hamnar allt det i skymundan för att allt annat han gör är så genomuselt, korkat eller bara rent och skärt pinsamt. Och nej, jag hör inte till skaran som tycker att han i alla fall är äkta, för äkta skulle han i mina ögon vara om han höll sig kvar på jorden, visade lite ödmjukhet, och inte bara flög iväg i ett gigantiskt moln av storhetsvansinne, där han på största allvar tycks tro att han får göra precis vad som faller honom in, och det utan att någon kommer våga ifrågasätta honom. Säger han det alla tänker? Kanske, men betyder det att han måste bete sig som vilken bakåtsträvande jävla gubbe som helst? Och sen alla ryggdunkningar för att han inte bryr sig. Någonstans måste man väl ändå ta i beaktande att det man gör kommer få konsekvenser, och även om han kan prata vitt och brett om hur han inte bryr sig, så nog fan får hans publicist jobba arslet av sig för att minimera skadan. Pinsamt. Verkligen pinsamt.

Spela roll om Beyonce förtjänade att vinna. Vad har Kanye med det att göra? Varför måste han då agera dålig förlorare? För mig fullkomligt obegripligt. Och så tror ni att Beyonce kom på idén att dra fram Taylor för att hon skulle få tacka helt själv? Det var väl lika iscensatt som vissa påstår att Kanyes attack var.

H&M:s hemsida suger

and this is why

Till att börja med så sparas den önskelista man gör endast på den dator man för tillfället sitter på. Vilket innebär att om jag sitter på en dator på jobbet och fyller i min önskelista, och sen åker hem till min egen dator och ska köpa alla grejer jag just skrivit upp på önskelistan så måste jag göra om allting. Härliga grejer! Är det en gåva för att jag ska öva mig i tålamod? Jag trodde mitt jobb i växeln var en gåva för att jag ska öva mig i tålamod? Jag trodde min vistelse på studentkorridoren med grannar som inte delar mina vanor eller sedvänjor var en gåva för att jag ska öva mig i tålamod? När är denna prövning över? När har jag fått tillräckligt med övning i tålamod? När? Men okej. Jag ska börja se så på saken, det kommer nog kännas mycket bättre då.

Men det hindrar inte att jag retar mig oerhört på det. I synnerhet eftersom jag tycks glömma bort va det var jag ville köpa, vilket ju är lite poängen med att skriva en önskelista. För att man inte ska behöva komma ihåg. Lever H&M i villfarelsen att dagens kvinnor bara har en dator, och en dator allena. Bara har tillgång till en dator? Nu är det ju så att det finns dem som inte ens har en dator, men till och med dessa kvinnor har tillgång till så många fler.

Vidare kan man inte betygsätta kläderna. Det kan man på både Ellos och Haléns hemsida. Vilket i och för sig leder till att sidorna emellanåt kan vara lite tunga att ladda, men å andra sidan gör att man blir varsamt vägledd av sina medkonsumenter. Kommentarer och betyg man å andra sidan emellanåt tvingas ta med en mycket stor skopa salt, men likväl något.

Men sen är det detta med färger och nyanser. Något förmodligen alla postorderföretag lider av. En tröja är en färg i tidningen men på nätet en annan. Vilket ju i och för sig är bra, bättre att man inser det då, än när plagget dimper ner i brevlådan tre veckor senare och man då blir sjuuuukt besviken över att plagget man trodde var blodrött i själva verket är hallonrött. Hur nu ett plagg kan skifta så enormt i färg!

Men inget ont som inte för något gott med sig. I och med att sidan suger så fundamentalt handlar jag ju desto mindre. Orka sitta och jämföra mina bockar från katalogen med vad jag från minnet lyckats komma ihåg att jag ville ha? Det blir istället ljuv impulsshopping för min del. Och det aldrig för mer än ett par hundra. Det drabbar med andra ord ingen fattig.

....

Klart som fan han saknar tjejen han har, någon som ställer upp på strypsex kan vara svår att hitta, så när man väl gör det håller man(haha) hårt i henne.

Man kan tycka vad man vill om strypsex, så länge man är medveten om vilka risker det medför får väl folk göra vad de vill. Men jag tycker ändå det är intressant hur många av dessa rnbkillar som är riktigt down and dirty, när deras image utåt är så helylle. Eller är det bara jag som fått det om bakfoten? Jag kan tycka det är lite skrämmande, och avtändande.

Skandal!

Kolla in rubrikerna! Någon på redaktionen måste ha haft en fieldday. "Regeringen vill inskränka aborträtten för PUNDARE"!!! "Okej att NEKA CP på krogen"!!! Seriöst, har dessa människor ingen yrkesheder? Själv känner jag att det är just sånt här som gör jobbet så utmanande, att hitta alternativa formuleringar bortom de mest givna, och det tycker jag alla som kallar sig journalister borde försöka göra.

Säljer sex?

Sex säljer inte längre. Eller stora tuttar. Detta trumpetar Sonja Schwarzenberger ut på Newsmill idag. Och jag håller inte alls med henne. Kanske är det så att det blivit lite sunkigt att sälja med sex, men det är inget som alla tycks ta hänsyn till. Många av Stockholms nattklubbar sprider sina flyers med lättklädda damer vind för våg. Flyers som lika gärna skulle kunna tas för flyers för vilken strippklubb som helst. Jag tror att det har blivit en fråga om vem man vill sälja något till. Att sälja en bikini har slutat handla om att på köpet ge männen i tunnelbanan något att kolla på, utan att ge kvinnorna ett uppnåeligt ideal. Ett för somliga men inte alla uppnåeligt ideal, bör tilläggas. Men sen finns det produkter som fortfarnande säljs med tuttar och rumpa, detta trots att det handlar om produkter eller tjänster som är ämnade för så väl kvinnor som män. Men tydligen lockas kvinnor till nattklubbar av bara tanken på att det finns män där. Medan männen behöver lockas av tanken på att det finns halvnakna kvinnor. Är det för att det är så, eller för att de som gör dessa flyers förväntar sig att det är så det ska vara?

...

Så jag hittar ett exs exs Facebook. En sån där då hon håller en unge i famnen. Och jag frågar mig om det möjligtvis kan vara hans unge? För ungen ser inte ut att vara direkt till åren. Faktum är att om fotot är det minsta dagsaktuellt gör det mig till inget mindre än en rebound. Föga fucking smickrande. Sen konstaterar jag att hon inte ens är särskilt snygg. Tjejen alltså. Ungen är adorable. Det talar emot att det skulle vara hans ex. Han skulle kunna få nästan vem som helst, i alla fall tror jag det, why else would he leave me? Well well, man lär så länge man lever.

Hans snack om Jah och religionen klingar rätt falskt om man tar i beaktande att han närvarade och deltog i en misshandel som slutade med att en miste livet. Ett brott han visserligen har avtjänat, men som han inte direkt tycks ångra eller känna skuld över. Kanske inte så konstigt att han funnit gud, då han ju har lättare att förlåta än andra.

The winner is...

I ett led att marknadsföra Urban Cruise, bestämde sig Yayo Magazine för att lotta ut en natt med en kvinnlig bloggare. I en video med bloggaren förklarades reglerna utförligt. Tävlingen gick ut på att man skulle beskriva vad man ville göra med bloggaren, och hon intygade att man "fick göra vad man ville med henne" förutsatt att man såg till att vinna tävlingen. Det har moraliserats enormt över denna tävling eller utlottning på Nyheter24.se, och i vissa bloggar. Om det inte varit för att Nyheter24 uppmärksammat tävlingen, hade den kunnat gå helt obemärkt förbi, men eftersom de valt att skriva om det hela, har sponsorer blivit upprörda, chockade och hela tävlingen stått på spel! Jag tycker själv att det är osedvanligt ofräscht att lotta ut en natt med en tjej, oavsett hur man väljer att göra det, men är inte förvånad över att någon kommer på idén att göra det, faktum är att de som förfasar sig över detta i mina ögon är minst sagt naiva. Vad är det som är så förvånande med detta? Det dåliga omdömet? Den obefintliga självkritiken?

Nu är tävlingen hur som helst avgjord, och jag kan inte låta bli att fråga mig om beslutet att låta en tjej är en kompromiss från arrangörernas sida. Motiveringen är långt ifrån originell, och nästan skrattretande färglös. Det måste kort sagt ha funnits minst ett tiotal liknande motiveringar med i tävlingen, eller så lät man den enda deltagande tjejen vinna, bara för att. Det är hur som helst mesigt. Man kan tycka vad man vill om tävlingen, och det är väl i och för sig hedervärt att genom detta ändå inte ytterligare provocera, men samtidigt framstår ju arrangörera av tävlingen som bara en aning hycklande. Visst att det förväntade kanske hade varit att låta en hormonstinn tonåring som inte vill göra annat än förverkliga sina fantasier vinna, och att det ur det perspektivet är en aning överraskande att låta en tjej vinna, men arrangerar man en sådan här tävling får man väl ändå stå för det? Eller är det meningen att alla som moraliserat över tävling och gapat om koppleri nu ska stå med lång näsa och skämmas? I don´t get it.

Bara seriösa förhållanden

Hahaha! "Bara seriösa förhållanden". Jaha, där ser man. Det ska liksom garantera att man faktiskt kommer hitta någon, eller att den man hittar faktiskt är intresserad av att inleda något? Jag förstår ingenting. Hur kontrollerar man det? Jo, man tar betalt. Okej att det kanske sållar agnarna från vetet, men folk som bara vill knulla är väl minst lika beredda att betala, som dem som vill ha något mer bestående? Sen kan man ju verkligen ifrågasätta det rimliga att betala för att träffa någon man bara ska knulla, på internet, när man kan lägga de pengarna på att supa någon snygg på valfri sylta en fredagkväll, men det är en helt annan femma.

Men jag måste ändå tillstå att det är rätt smart att prata om seriösa medlemmar och seriösa förhållanden. Vem vill förknippas med Spray, Happy Pancake eller Match.com då? Även om dessa kontaktsajter inte är uttalat oseriösa, så är dom ju inte, då de ju inte framhåller sin seriositet, seriösa nog. Näe, alla seriösa singlar, i verklig jakt på en partner väljer Parship, så är det bara. De skulle aldrig hemfalla åt att söka sig någon annanstans än Parship, det skulle ju vittna om att de var oseriösa, det vill säga bara ute efter att få sitt bekräftelsebehov tillfredsställt, kanske leka lite med icke ont anande medlemmar. Just så.

Det måste ju vara så att när man matchat ihop två användare på Parship, utvärderar man deras förhållande för att se till att de lever upp till de krav man ställer på seriositet. Så bara måste det vara. En andäktig kontrollant intervjuar bägge parter om hur de inledde sitt förhållande, att de inte förde sex på tal förrän efter minst tre dejter, då de lät undslippa sig en kyss. En kontrollant som ser till att det enda som paren pratade om på sina inledande dejter var familjeförhållanden, barndom och synen på framtid med karriär och barn. Någon som kort sagt säkerhetsställer förhållandet som seriöst, ett sådant förhållande som alla vill ha och drömmer om. Där man är varandras bäst vän, och kan prata om allt.

Någon som jag har alltså inget på Parship att göra. Jag vet inte vad jag vill, eller om jag överhuvudtaget vill ha något. Jag skulle bli utkastad innan jag hunnit fundera klart på om jag ska köra på samma gamla användarnamn som alltid. De där kontrollanterna skulle neka mig tillträde till alla de där tusentals seriösa singlarna med motiveringen att jag inte är tillräckligt seriös.

Give me that funk, that sweet, that nasty, that gooshy stuff

Som jag väntat! Efter att Stureplan ocensurerat las ner, då det som ju kom fram där var lite för obehagligt för vissa inblandade, har jag till och från fått nöja mig med att knarka skvallertråden på Flashback, dock utan att känna mig riktigt tillfredställd. Och jag har ju lovat mig att sluta Perez Hilton, då det snabbt utvecklades till en osund besatthet av att ständigt hålla mig själv uppdaterad.

Därför är det så skönt att det äntligen kommit en lite elakare och så sjukt mycket spydigare svensk motsvarighet till Perez. Vissa säger att människan är en hatare, men jag älskar det.

Och ja, självklart har tanken att själv starta upp något liknande föresvävat mig, men jag har tydligen skrupler och ett samvete. Jag är alldeles för rädd för vad folk ska tänka, jag nöjer mig med att skvallra lite mellan raderna, om jag kan och får chansen.

Om fattigbloggen

Nej jag har inte läst fattigbloggen. Men av vad jag förstått av Lisa Magnussons blogg, är den fylld av indignerade kommentarer om att fattibloggaren, som fått i uppdrag att leva på socialbidrag en månad, att hon köper cigaretter för pengarna, och sen har mage att klaga på att hon knappt har pengar till mat. Och Lisa ondgör sig i sin blogg över kommenterar av det här slaget, och tycker att det visar på en hemskt människoförakt.

Men jag håller med dem som påpekar det absurda i att man prioriterar cigaretter framför mat. Det är ju helt sjukt. Jag säger inte att man förverkat sin rätt att gnälla eller klaga över hur fattig man är, men om man tänker till förstår ju vem som helst att man kanske gör bäst i att låta bli att just gnälla om man kan kosta på sig cigg men inte ett sl-kort. Och förstår också varför den typen av prioriteringar kan provocera somliga människor. Jag säger inte att jag, eller någon annan har rätt att bestämma vad socialbidraget ska gå till, men som privatperson har jag väl ändå rätt att uttrycka min åsikt om hur jävla korkat det är att röka upp pengar man skulle kunna betala räkningar med. Och det utan att riskera att bli kallad fascist?

Varför har jag då inte läst fattigbloggen? För att jag tycker att den är för grund. Den behandlar praktiska detaljer av fattigdom. Den tar inte itu med den stress och psykiska påfrestning det innebär att leva under fattigdomsgränsen. Den tar inte upp eller skildrar inte heller den ångest ekonomisk stress innebär för de drabbade. De flesta kan relatera till hur det är att kanske få en oförutsedd räkning någon gång, men få kan verkligen sätta sig in i den stress som fattiga bidragstagare verkligen lever under. Därför hade det varit så fasligt mycket bättre att ge en "riktig" socialbidragstagare i uppgift att dokumentera sin vardag.

Träffande bildval

Utmärkt val av bild tycker jag, vad tycker ni?