Favoriter

Jag skäms över hur dålig jag är på att blogga. Jag skulle aldrig kunna bli rik på att blogga, om det inte var så att jag inget annat gjorde förutom att blogga. Dessvärre är jag inte där än, och frågan är väl om jag någonsin kommer vara där, och måste därför jobba för brödfödan. Efter jobb, träning och sömn kommer vänner, förströelse och mat före bloggen, hör och häpna.

Men. Förströelse. Det är andra bloggar det. Jag ger er mina favoriter.

Majja Star. En fantastisk kvinna. That´s all im gonna say.

Madame Börje. Representin Farsta.

Linus Fremin. När jag lider av aktivistsjukan läser jag Linus blogg och det går över.

Anna Felicia. Hennes Dagens är så bra! Avsett en kvart och insup visdomen.

Dominikanska Diktaturen. Vass som attan!

Oavsett vad dessa bloggare skriver om lyckas de alltid väcka tankar, associationer, inspirera mig, och berika mitt liv på ett eller annat sätt.

Bloggkändisar

Känslan av att känna igen någon, men inte veta från var, för att i nästa stund inse att man vet vem människan är bara för att man läser personen ifrågas blogg, är minst sagt surrealistisk. Jag har kommit på mig själv med att nästan hälsa, så välbekant inbillar jag mig att jag är med de här människorna som jag inte känner, men vars tillvaro jag känner så mycket bättre. Och eftersom de inte är kända på riktigt känns det verkligen löjligt. Så löjligt att jag inte förstår varför jag ens erkänner det. Att riktigt kända människor tvingas hälsa på okända människor dagarna i ände är mer regel än undantag, det är en av följderna av att stå i rampljuset. Men någon som bara skriver en privat blogg? Då har det gått för långt.

Men hursomhelst. Det är alltid lika kul att se dessa människor in the flesh. Med bloggen är de väldigt noggranna med hur de utmålar och framställer sig själva. Sällan får man se dåliga eller mindre lyckade bilder, inte heller berättar de om sina misslyckade försök att ta sig in på klubben genom att komma släpande med namnet på arrangören. På bloggen är ju allting alltid frid och jäkla fröjd. Men i verkligheten. I verkligheten ser jag att så snygg var hon inte, hon blir bara bra på bild, och att hon nog måste dra in magen väldigt mycket på sina bilder för damn vad tjock hon var.

Give me that funk, that sweet, that nasty, that gooshy stuff

Som jag väntat! Efter att Stureplan ocensurerat las ner, då det som ju kom fram där var lite för obehagligt för vissa inblandade, har jag till och från fått nöja mig med att knarka skvallertråden på Flashback, dock utan att känna mig riktigt tillfredställd. Och jag har ju lovat mig att sluta Perez Hilton, då det snabbt utvecklades till en osund besatthet av att ständigt hålla mig själv uppdaterad.

Därför är det så skönt att det äntligen kommit en lite elakare och så sjukt mycket spydigare svensk motsvarighet till Perez. Vissa säger att människan är en hatare, men jag älskar det.

Och ja, självklart har tanken att själv starta upp något liknande föresvävat mig, men jag har tydligen skrupler och ett samvete. Jag är alldeles för rädd för vad folk ska tänka, jag nöjer mig med att skvallra lite mellan raderna, om jag kan och får chansen.

Om fattigbloggen

Nej jag har inte läst fattigbloggen. Men av vad jag förstått av Lisa Magnussons blogg, är den fylld av indignerade kommentarer om att fattibloggaren, som fått i uppdrag att leva på socialbidrag en månad, att hon köper cigaretter för pengarna, och sen har mage att klaga på att hon knappt har pengar till mat. Och Lisa ondgör sig i sin blogg över kommenterar av det här slaget, och tycker att det visar på en hemskt människoförakt.

Men jag håller med dem som påpekar det absurda i att man prioriterar cigaretter framför mat. Det är ju helt sjukt. Jag säger inte att man förverkat sin rätt att gnälla eller klaga över hur fattig man är, men om man tänker till förstår ju vem som helst att man kanske gör bäst i att låta bli att just gnälla om man kan kosta på sig cigg men inte ett sl-kort. Och förstår också varför den typen av prioriteringar kan provocera somliga människor. Jag säger inte att jag, eller någon annan har rätt att bestämma vad socialbidraget ska gå till, men som privatperson har jag väl ändå rätt att uttrycka min åsikt om hur jävla korkat det är att röka upp pengar man skulle kunna betala räkningar med. Och det utan att riskera att bli kallad fascist?

Varför har jag då inte läst fattigbloggen? För att jag tycker att den är för grund. Den behandlar praktiska detaljer av fattigdom. Den tar inte itu med den stress och psykiska påfrestning det innebär att leva under fattigdomsgränsen. Den tar inte upp eller skildrar inte heller den ångest ekonomisk stress innebär för de drabbade. De flesta kan relatera till hur det är att kanske få en oförutsedd räkning någon gång, men få kan verkligen sätta sig in i den stress som fattiga bidragstagare verkligen lever under. Därför hade det varit så fasligt mycket bättre att ge en "riktig" socialbidragstagare i uppgift att dokumentera sin vardag.

En fängelseblogg, finally!

Här har jag gått och trott att svenska fångar glider på en räkmacka inne på kåken. Har tillgång till telefon och dator och sånt där. För det såg jag på någon dokumentär för många många år sedan. Men regeringenreinfeldt kanske sparar genom att dra in datorer och internet. Och utan någon bra fängelseblogg blir jag. Fram tills nu då. Då Sanna Bråding åkt in för att avtjäna de där tre månaderna hon dömts till, för vad det nu var hon åkte dit för. Genom att skriva brev till sin kompis som sedan publicerar det på hennes blogg kan man som läsare ta del av hur tiden i ett fängelse ter sig. Det är sånt här bloggar är bra för, känner jag själv. Bra för att man verkligen lär känna världar, tar del av andra människors levnadsöden, på ett lagomt sätt. Utan att det är någon mellanhand där och tallar på vinkel. Som sätter någon slags roll på personen ifråga. Ingen blir bara offer, ingen blir bara förövare. Visserligen väljer man själv hur man vill framstå, men var och en av oss läsare får själva bestämma vad vill ta för sant och inte. Precis som det ska vara.

"Alla"

Håhåjaja. Jag funderar på hur upprörd jag ska orka vara över det jag nu ska skriva om. Om det har någon som helst betydelse. Eller om det är slöseri med tid och energi. Men jag ger det i alla fall ett försök.

Katrin ( Zytomierska om det nu är någon som undrar) skriver idag på sin blogg att alla vill bli smala. Hon skriver om detta för att hon blivit påhoppad av Blondinbella som i sin tur tycker det är så löjligt att alla håller på och bantar.

Min första invändning är användandet av ordet alla. Vilka är alla? Är det alla som Katrin känner? Alla som Blondinbella känner? Alla som är någonting? Alla som betyder någonting? I och med att jag vet i alla fall en eller två eller kanske till och med tre som inte bryr sin hjärna det minsta med bantning, eller huruvida dom anses vara tjocka eller smala, måste detta vara ett högst tillfälligt och situationellt alla som får fungera som någon slags synonym för "Katrins umgängeskrets" och "Blondinbellas nätverk". Alla sa man när man gick på högstadiet och ville ge intryck av att vara kool och utöva grupptryck på folk och få dem att må dåligt. Då sa man saker som " Alla var på skoldiscot i fredags" till någon som istället hälsat på sin mamma. Hur svårt kan det vara att precisera sig? Skriva " Alla som jag känner vill vara smala"? Tar väl på sin höjd någon sekund extra, och det är det fan värt, för det är fan inte underförstått vem Katrin syftar på. Eller Blondinbella heller för den delen.

Sen undrar jag givetvis vad Katrin menar med smal. De flesta har nog en väldigt personlig uppfattning om vad smal är, som allt som oftast går att sätta i samband till hur de ser på sina egna kroppar. Även jag som läst Katrins blogg ett tag och vet att hon tränar rätt mycket och på det stora hela har en rätt sund livsstil är tveksam på om hon pratar om smal som smal enligt BMI, smal som smal enligt modeindustrin, eller smal som smal efter hur hon ser ut, vilka mått hon lever efter.
Vad menar hon egentligen? Det är skillnad på att vara smal och sund exempelvis. De flesta jag känner vill nog vara sunda, hälsosamma och nyttiga människor. Samma människor kanske inte är smala, faktum är att om man är väldigt vältränad är man enligt vissa sätt att mäta att betrakta som överviktig, till och med i vissa fall som fet. Att vissa människor inte är smala, betyder inte automatiskt att dom är tjocka, och inte heller att dom hellre skulle vara smala.

Jag länkar normalt inte till andra bloggar, för jag vill att mina läsare ska läsa mig och bara mig, ingen annan. Men Steget efter vore det ett brott att inte tipsa om. Rolig, kaxig och lagom självutlämnande. Lite som jag faktiskt. Senaste inlägget är hysteriskt roligt. Måste läsas.

Knaschefen verkar ha tagit illa upp av att ha blivit refererad till som knaschefen, och antagligen sett det som ett tecken på bristande lojalitet. Vilket i alla fall i mina ögon är skäl för uppsägning, oavsett om man bloggar om det eller inte.

Det är ganska många som bloggar, och som gör det på arbetstid. Visserligen finns det dom som inte tycks göra annat, och dom borde väl kanske fråga sig om dom inte borde byta karriärbana, men så länge man gör det med måtta, och inte blandar in jobbet allt för mycket, eller sköter det snyggt ser jag ingen anledning till att man inte ska få göra det. Datorn är ett arbetsredskap och många har arbeten som kanske är väldigt skiftande i arbetsbörda. Själv har jag vissa stunder inte så mycket att göra och att jag då går in och börjar ett inlägg säger sig självt, medan jag så klart när det är mer att göra inte ägnar bloggen ens en sekund. Det är en avvägning. Men så fort chefen börjar säga åt en vad man får och inte får, sår man en grogrund för den typ av illojalitet som kan ta sig uttryck i att chefen blir kallad knaschefen.

Bara för att man kan betyder det inte att man måste

Nu kommer jag låta som en gnällig avundsjuk jävla subba, men det är jag väl antagligen också så vad fan spelar det för jävla roll. Jag förstår bara inte när, eller varför hela Sverige unisont kom på att dom skulle börja blogga? Jag måste ha levt i en bubbla för från en dag till en annan har jag gått från att känna en person som bloggar, till att känna femtio. Bara på mitt jobb är det uppåt ett tiotal som gör det. Jag förstår verkligen inte. För av alla dom där bloggarna är det kanske en som är intressant, personligt, fängslande. Får mig att vilja komma tillbaka. Resten är fullkomligt meningslöst bladder som verkligen inte kan intressera någon annan än dom närmast sörjande.

Jag säger inte att allt jag skriver är högkvalitativt. Men medan stora delar av den delen av bloggosfären jag tycker allra minst om hänger sig åt fullkomligt idiotiska särskrivningar samt inte kan stava till de enklaste svenska ord, trots att de verkar vara så väl födda som uppväxta med det svenska språket hemma, så kan jag i alla fall stoltsera med att vara en hyfsad stilist. Ska man skriva om astråkiga, eller för den delen väldigt intressant saker, så skadar det aldrig om man gör det med viss språklig finess.

Inte sällan är som skriver de allra tråkigaste och mest opersonliga bloggarna också omåttligt självupptagna, kanske är det därför deras bloggar inte lockar mig. Men det är också därför jag har så svårt att köpa hur dom försöker övertyga mig om att dom bara bloggar för sin egen skull, när man så väl vet att dom innerligt hoppas på att bli kända och berömda.

Det tycks som om många bloggar är ett verkligt hastverk, och det är väl det som är det mest provocerande av allt. Själv tycker jag att man har ett ansvar. Börjar man blogga, så har man ett ansvar för att inte bara låta den där bloggen bli liggande. Min avoghet mot många av dagboksbloggarna som dykt upp, och som alla tycks vilja ha, är just att de verkar så förhastade. Som om alla Sveriges tonåringar insett att alla bloggar, och därför måste dom också göra det. Det är inte rätt anledning. Bara för att man kan betyder inte det att man måste.

Bara en parantes

Katrin Schulman har enligt Bloggtoppen Sveriges femte största blogg. Hennes blogg är rolig, provocerande och emellanåt tänkvärd. Detta gör att den skulle kunna placeras i flera olika kategorier, i alla fall i mina ögon. Oavsett vilken, om man så placerade den i kategorin allmänt, humor eller personligt så skulle den komma bland de tre till fem populäraste. Men tydligen räcker inte detta för Schulmanskan. Istället har någon, notera att jag inte säger att det är hon, även om det iofs kan vara ännu ett skämt från hennes sida som jag inte förstår, som har placerat henne i kategorin Sex och samlevnad. Detta gör mig väldigt förbryllad. Okej att bloggen började som ett sätt att hänga ut Alex, och deras stundande bröllop, samliv etc etc. Men nu hamnar bruden i en kategori där de andra bloggarna tipsar om sexklipp, porrfilmer, erotik, sexnoveller. Då kan man ju, helt berättigat, ställa sig frågan om den enda anledningen till att Schulman finns att hitta i denna kategori är att hon helt enkelt inte står ut med tanken att vara sämre än bäst.

Noterbart är att hon även på Bloggportalen är reggad i kategorier där hon är etta, eller på sin höjd två bland samtliga rankade. Vad säger detta om henne, egentligen?
Detta väcker också i förlängningen frågor kring exakt hur långt vissa bloggare verkar vara beredda att gå bara för att locka till sig uppmärksamhet.

Jag började läsa Alex Schulmans blogg när han fortfarande var redaktör för tidningen Stureplan. Då var bloggen emellanåt riktigt jävla elak, men rönte inte alls samma uppmärksamhet som hans senare bloggar har gjort. Redan på Stureplan gick han en väldigt smal balansgång mellan vad som var osmakligt och rent ut sagt föraktfullt, till vad som bara handlade om ren och skär provokation som humor. Även om det för honom säkert alltid stod helt klart att allt han gjorde var det senare, var det desto svårare att som läsare förstå det. Därför slutade jag läsa hans blogg på Stureplan då han hånade en tunnelbaneannons för Läkarmissionen, där han gav uttryck för en åsikt som jag upplevde som djupt rasistisk. Det aktuella inlägget gjorde mig väldigt ledsen och fruktansvärt upprörd, och många med mig kommenterade inlägget med att visa vårt missnöje. Lika många skrattade dock gott och fann inlägget roligt.

Inlägget har dock ytterligare än poäng. Eftersom att det verkar vara just reaktionen, oavsett vilken den är, som Schulman verkar finna intresant. Och dylika reaktioner har han fått på i stort sett alla inlägg han författat sedan han blev storbloggare. När det är inlägg som det om svältande barn i Afrika, som Schulman tyckte borde sluta gnälla, klippa sig och skaffa ett jobb, så illustrerar ju min frustration hur jävla seriöst och allvarligt jag tar på allting. Kort sagt att jag inte har någon humor. Och det faktum att folk tror att Schulman menar allvar, eller att han inte gör det, och tycker att det är roligt, på att världen håller på och gå spikrakt åt helvete. Vilket som så blir bägge sidorna enligt mig väldigt tydliga samtidsmarkörer.

Schulman slutade blogga på Aftonbladet för att han upplevde att folk verkligen njöt av att han hatade. Han slog ifrån sig alla misstänkliggöranden med att han minsann inte var så i verkligheten, att han i själva verket gick omkring och ständigt bad folk om ursäkt för att han förolämpat dem på bloggen, och hoppades att de inte tagit illa upp. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. För å ena sidan kan jag köpa att han hatar Sandal lite lätt, eftersom Sandal är så jävla lätt att göra sig lustig över. Å andra sidan finns det dom som han kategoriskt talat illa om sedan dag ett, som exempelvis Linda Bengtzing. Som han, av vad jag förstått, dessutom undviker just för att han inte skulle palla med att bli konfronterad. Det blir så svårt att skilja på vad han verkligen vill och menar. Finns det verkligen ett underhållningsvärde i att baktala Linda bara för att pöbeln ropar efter det, om man i efterhand måste leva med ångesten som just den typen av kränkning innebär. Är det verkligen värt priset? Uppenbarligen måste Schulman tycka det. Vad han är förblindad av kan jag omöjligen se, men för mig är det fullkomligt oförståeligt hur han, som kallar sig journalist, kan göra saker som det här, när helt uppenbart inte verkar kunna stå för det.

Jag har tidigare skrivit om att det finns flera bloggar som i stort sett går ut på att just hata. Och att dessa bloggar är väldigt populära. Den populäraste av den var länge Stureplans vackraste. När den avlsöjades, eller vad man nu ska kalla det, blev folk superupprörda och började tala om att det är ett kallt samhälle vi lever i. Då var det helt plötsligt inte underhållning längre, då var det förtal och arekränkning. Men när Schulman gjorde det i sin blogg var inte det. Själv ser jag ingen skillnad, men den som gör kan ju vara så vänlig och förklar den för mig.

Det finns fortfarande bloggar som går ut på att håna specifika folkgrupper, subkulturer, eller som i stort bara är en verbal spya. Jag skäms inte för att medge att jag läser dessa bloggar, och anledningen till att jag hellre läser dessa bloggar än exempelvis Schulmans beror huvudsakligen på att de, hur naivt det än må låta, verkligen hatar, och står för att dom hatar. Det har varit syftet hela tiden, och jag behöver inte gå omkring och fundera över om det är provokation eller inte, vilket vaggar in mig i en underbart liten trygg värld där jag vet precis var jag har alla.