Om ni bara ska läsa en artikel idag, låt det bli denna

"Teaching girls their appearance is the first thing you notice tells them that looks are more important than anything"

Lite mediakritik

Idag tänkte jag klämma ur mig ett sånt där tjurigt, bitter, surt inlägg som pappa älskar att hata mig för. Och ämnet vi ska avhandla för dagen är inget mindre än SCA:s korkade undersökning, och det faktum att DN Lördag Söndag ägnar en helsida, plus en enkät åt skiten.

Så. SCA, ett hygienföretag, har under förevändning att det är en marknadsundersökning, rankat hygienen bland världens alla kvinnor. Bara där är det ju något som inte står rätt till. Man får göra hur jävla många marknadsundersökningar som helst, men skicka inte ut några förbannade pressmeddelanden om att svenska kvinnor bara kommer på nionde plats. Hör ni inte anklagelsen, skuldbeläggandet, som vilar där under? Vad vilar den på, I wonder?

Vidare. DN Lördag Söndag funderar inte vidare på detta utan sväljer hela grejen med hull och hår. Inte nog med att man köper hela SCA:s tes, man väljer dessutom att fokusera på just kvinnors hygien. Inte män, pojkar, killar utan kvinnor. I artikeln nämns det som allra hastigast att svenska män lägger 26 minuter på hygien, men vad de är obekvämast med, eller var de placerar sig i SCA:s ranking tas över huvudtaget inte upp på agendan. Man kan ju fråga sig varför, men även denna fråga lämnas obesvarad.

DN Lördag Söndag låter Frida Boisen komma med sina fem bästa tips på hur man sköter sitt hygien på ett effektivt sätt. Först som sista tips hittar jag något som inte får mig att vilja vomera. Frida påminner oss om att vi ska HYLLA OSS SJÄLVA. Men först efter att vi trollat bort skavanker, fixat håret, fixat en pigg blick och fuktboostat vår hud. Då kan vi hylla oss själva. Inte innan!

SCA har frågat vad med hygien som får oss att känna oss obekväm i sociala sammanhang. Man utgår alltså från att det finns kvinnor som känner sig obevkäma. Kanske inte jämt, men att någon ska göra det är underförstått. Gör man inte förväntas man väl antagligen hitta på något att känna sig obevkäm med.

Okej. Jag erkänner. Jag känner mig också obevkäm i sociala sammanhang. I kanske två minuter, och sällan på grund av min hygien. För jag vet att det är i mitt huvud. Jag vet att jag har glömt borsta tänderna, missat deon, har mens ( OH VE OCH FASA) men så fort jag börjar älta detta och sitter och funderar på om detta på något sätt kan få mig att lukta illa, se ful ut, eller bara påverka mitt allmäntillstånd ens det minsta, ja då kommer det börja göra det. Oftast upptäcker människor inte något av det man själv nojjar över förrän man påpekar det.
"Jag har så fett hår"
"Oj, det tänkte jag inte ens på"

Men det här är väl inget att uppröras över? Näe, kanske inte. Men i retoriken, tonfallet, hela tankebygget bakom så väl undersökningen som artikeln så finns det en uppfattning om att vi kvinnor alltid ska hårdgranska oss själva. Vi får aldrig någonsin utgå från att vi duger som vi är, att det faktiskt inte har någon som helst betydelse om vi inte gör det, eller att folk skiter fullkomligt i om vi gör det eller inte.

Att vara socialt obevkäm med att man har fett hår bygger lika mycket på föreställningen om att man alltid förväntas ha nytvättat fint hår och att man inte duger om man inte har det, som att man faktiskt inbillar sig att omgivningen bedömer en utifrån huruvida man har det eller inte. Och det är det som är problemet.

Och ja, en annan möjlig tolkning kan ju vara att vi svenskar är något slags übermänniskor som inte behöver lägga mer tid än 36 minuter på hygien. För att vi har så fin hy, så bra hår, grym tandvård, lite bakterier i omlopp och så vidare. Det är inte som om jag är helt humorlös, jag ser att det finns ett jätteroligt skämt gömt bland all skit den här undersökningen kommer släpande på, men jag är inte på det humöret idag.

Om sexköpande män

Metro har granskat 70 sexköpare i Göteborg och konstaterar i dagens upplaga att det är "helt vanliga" svenska män med fru och barn. Sorry men det här är ingen nyhet. Var åttonde svensk man har köpt sex, och att var åttonde svensk man skulle vara socialt utstött, sexgalen känslolös individ känns rätt orealistiskt. Det är klart att man inte vill tro något sånt om sin partner, och problemet är väl att man inte ens vågar tänka tanken. Man vill inbilla sig att man känner sin partner så väl, att någon på vägen misstagit sig och allt bara är på låtsas.

Själv är jag alldeles för cynisk för att inbilla mig något sådant. Just för att det är så vanligt så ser jag ingen anledning till att jag inte skulle ha någon som faktiskt köpt sex i min närhet. Att den personen sen förmodligen aldrig skulle erkänna det, eller att det skulle sitta väldigt långt inne, är en helt annan fråga, men jag brukar bara av ren och skär jävlighet faktiskt fråga de killar jag dejtar om de varit på strippklubb eller om de skulle kunna tänka sig köpa sex. Vissa blir grovt förolämpade men det flesta bara extremt överraskade över att jag är så rättfram. Motfrågan brukar vara om jag skulle kunna tänka mig sälja sex. Och jag kan omöjligt svara på den frågan. Jag kan omöjligt svara på hur mitt liv kommer se ut de närmaste femtio åren. Det är ganska skrämmande, men de är för svara med att besvara den frågan är i mina ögon ganska fega människor som, och det må väl vara en älskvärd egenskap, inte vill föreställa sig att de någonsin kommer försättas i en situation där de tvingas ta ett sådant beslut. Men lustigt nog är det oftast samma personer som är väldigt snabba att döma dem som tagit just det steget. De har förmågan att föreställa sig hur desperat man måste vara för att göra så, men dömer dem ändå. Fullkomligt obegripligt för mig.

Aktivistsjukan

Såg en ny musikvideo och fick en plötslig släng av aktivistsjukan. Videon som jag inte ens orkar klistra in gick ut på att en tjej lät hela världen veta hur bra hon var i sängen. Detta samtidigt som hon vred kroppen på de mest innovativa sätt.

Videon kan man tycka vad som helst om. Men när jag ser kommentarerna till videon om hur snygg och sexig hon är, och det från andra tjejer, blir jag uppriktigt jävla ledsen. För just att de som håller med säger det, men dom som inte gör det håller käften, får mig att känna mig så ensam. Som om kvinnans frigörelse och frihetskamp bara ligger på mina axlar, och ingen annans. Som om det inte finns någon annan som håller med mig om att det är helt sjukt att objektifieringen i vårt samhälle gått så långt att alla, kvinnor, barn, unga som gamla, antagit rollen som förtryckare, och alla sitter med den manliga blicken som glasögon på sig. Det känns som jag är den enda som inte tycker det är okej, och den känslan mer än videon i sig är vad som gör mig så sänkt.

För om det bara är jag. Om det bara är mig det hänger på. Så vet jag också att vi inte kommer komma någonstans. Det gör vi bara om vi är många många många som enas och som med en röst säger emot. Det är bara så jävla tyst.

Pop

Jag kan tycka att det finns värre saker att förfasa sig över, än att ett par, förmodligen vuxna ansvarsfulla individer, väljer att hålla hemligt för OMGIVNINGEN, vilket kön deras barn har. Det känns som om de som vågar kritisera föräldraparet i det här fallet inte riktigt läst hela artikeln, och inte gjort klart för sig vad frågan egentligen gäller. Föräldrarna vill skydda barnet från det stereotypa bemötandet som kommer av att vara flicka eller pojke. De vill uppfostra en individ som inte ser några som helst begränsningar i sitt liv, som lever i en värld där möjligheterna inte begränsas av vad som finns mellan benen.

Inte på något sätt är detta att betrakta som barnmisshandel. Jag förstår inte hur i hela världen ett barn skulle kunna ta skada av något sånt här, de undanhåller inte barnets kön från barnet, de undanhåller det från omgivningen. Jag har mycket svårt att tänka mig att socialen skulle välja att omhänderta barnet med motiveringen att föräldrarna är genusmedvetna? Vore ju helt galet. Det här är ett utmärkt exempel på hur rädda folk är för det nya, det okända, det gränsöverskridande.För människor som vågar utmana och skapa sina egna regler och rama, skapa sina egna förutsättningar. Och när man tar i beaktande vilken skit det här paret förmodligen fått stå ut med förstår man också vilket mod det kräver att våga göra ett sådant ställningstagande, och varför så många inte följer i deras fotspår.

Tänk om

Att Pia Sundhage skulle kunna bli förbundskapten är uteslutet, men inte på grund av att hon är kvinna, utan för att hon faktiskt redan har ett jobb. Men att bara att föreslå henne ändå kan vara så provocerande är för mig mycket förbryllande. Samtidigt föga förvånande. Mellan raderna läser jag in att det inte alls handlar om att hon saknar kompetens eller kunnande, utan att hon har just det, och att det är det som gör att alla Sveriges förenade fotbollsherrar darrar av rädsla. För tänk om hon fick jobbet, tänk om hon gjorde det bra. Tänk om lyckades där så många tidigare gått bet! Det handlar inte om att det vore så pinsamt om hon misslyckades, vilket vissa tar för givet att hon skulle göra, jag menar hon är ju trots allt kvinna, att den arten ens klarar av att andas har förbryllat forskare i väldigt många år. Det handlar om skammen som skulle vara så tung att bära för det här gubbarna, om det visade sig att det som dom lagt ner så mycket tid och omsorg på att göra till något komplicerat, fint och avancerat, något som man måste vara mycket kvalificerad för att klara av. Om det visar sig att det, med bravur, kan genomföras av en kvinna, det vore ju nästan etter värre, än om hon gjorde sig själv till åtlöje. För om hon misslyckas är det bara hon själv, och möjligtvis dem som anställde henne, som får bära hundhuvudet. Men om hon lyckas, ja då är det alla andra som får ställa sig i skamvrån!

Litet utbrott

I de allra flesta fall görs covers på låtar som redan varit hits, det är lite hela poängen att köra på ett vinnande koncept. Därmed inte sagt att låten man gör om är bra,men i de allra flesta fall så. Sen finns de låtar som bygger på att de blir framgångsrika för att de är så oväntade covers. Jag tror att det är det herrn här ovan vill försöka åstadkomma. Men då tycks han ha bortsett från att låten inte var bra i originaltappningen heller, och att hans cover, om än lite originell, inte är särskilt iöronfallande. Utan väldigt intetsägande, och väldigt mycket sämre än originalet. Sånt här funkar när det är Travis som gör om Britney Spears, men det tangerar alltid på gränsen.

Sen blir det ju inte bättre av att videon suger den fetaste äckligaste ballen jag kan tänka mig. Hur i hela världen pitchade man den här idéen? Jomen, vi har den här killen som sitter och plinkar på sin gitarr och så dansar en tjej vi sprayat i guld i bara bikini. Och sen kommer alla hennes kompisar också och dom blir bara fler och fler och sen anfaller dom honom och då börjar det komma ut honung ur munnen på honom. Jag tycker den är direkt motbjudande. Det enda tilltalande med videon är tjejens lugg. Sån lugg ska jag också har när jag sparat ut mitt hår.

I övrigt är jag så fruktansvärt less på överexploateringen av hud i musikvideos, eller inom populärkultur i allra största allmänhet. Det tycks aldrig finnas där för sin egen jäkla skull, utan allt beskådas med en manlig blick, till och med som kvinna har man fått eller tillskansat sig en manlig blick, och det äcklar mig å det grövsta. Det började med Ciaras LoveSexyMagic video, som följdes av nakenbilderna på Rihanna och Cassie. Nu känner jag att det börjar stå mig upp i halsen. I synnerhet eftersom jag läser blogg efter blogg som går ut på att man snackar om hur "heta" de här tjejerna är. Hur sexighet är det man tycks eftersträva i allt man gör. Att det gäller att vara "katt" framför allt annat. Jag vill inte vara katt, jag vill inte vara het. Jag vill framförallt få bestämma när och hur jag är sexig, inte behöva hämta en bruksanvisning på Youtube genom att kolla på Ciaras video. Lägg ner!

Pälsdjursallergiker

Bitterfittan har för ett ögonblick tagit över Helt kokko. Bitterfittan är irriterad över bruket av ordet katt/er för att benämna mänskliga varelser av honkön. Bitterfittan är inget pälsdjur, hennes intelligens överstiger vida en katts. Hon är och kommer aldrig vara en katt, och skulle aldrig beskriva någon annan kvinna i sin omgivning som en katt. Och hon vill att alla som gör det omedelbart slutar med det. Tack för att ni tog er tid.

The winner is...

I ett led att marknadsföra Urban Cruise, bestämde sig Yayo Magazine för att lotta ut en natt med en kvinnlig bloggare. I en video med bloggaren förklarades reglerna utförligt. Tävlingen gick ut på att man skulle beskriva vad man ville göra med bloggaren, och hon intygade att man "fick göra vad man ville med henne" förutsatt att man såg till att vinna tävlingen. Det har moraliserats enormt över denna tävling eller utlottning på Nyheter24.se, och i vissa bloggar. Om det inte varit för att Nyheter24 uppmärksammat tävlingen, hade den kunnat gå helt obemärkt förbi, men eftersom de valt att skriva om det hela, har sponsorer blivit upprörda, chockade och hela tävlingen stått på spel! Jag tycker själv att det är osedvanligt ofräscht att lotta ut en natt med en tjej, oavsett hur man väljer att göra det, men är inte förvånad över att någon kommer på idén att göra det, faktum är att de som förfasar sig över detta i mina ögon är minst sagt naiva. Vad är det som är så förvånande med detta? Det dåliga omdömet? Den obefintliga självkritiken?

Nu är tävlingen hur som helst avgjord, och jag kan inte låta bli att fråga mig om beslutet att låta en tjej är en kompromiss från arrangörernas sida. Motiveringen är långt ifrån originell, och nästan skrattretande färglös. Det måste kort sagt ha funnits minst ett tiotal liknande motiveringar med i tävlingen, eller så lät man den enda deltagande tjejen vinna, bara för att. Det är hur som helst mesigt. Man kan tycka vad man vill om tävlingen, och det är väl i och för sig hedervärt att genom detta ändå inte ytterligare provocera, men samtidigt framstår ju arrangörera av tävlingen som bara en aning hycklande. Visst att det förväntade kanske hade varit att låta en hormonstinn tonåring som inte vill göra annat än förverkliga sina fantasier vinna, och att det ur det perspektivet är en aning överraskande att låta en tjej vinna, men arrangerar man en sådan här tävling får man väl ändå stå för det? Eller är det meningen att alla som moraliserat över tävling och gapat om koppleri nu ska stå med lång näsa och skämmas? I don´t get it.

Förpliktelser

Quetzala Blancos blogginlägg har hängt kvar i mitt medvetande under veckan som gått, och en sak jag kände att hon gick totalt förbi, men som väl egentligen var själva huvudpoängen med hennes inlägg, är hur sjukt det är att det med bekännandet till en ideologi eller religion av något slag, alltid tycks komma en massa förpliktelser och krav. Och ju mer jag funderat kring detta, desto mer upprörd har jag blivit. För jag tycker att alla människor har rätt att sätta upp sina egna krav, sina egna regler de vill leva efter. Det är just det faktum att outa sig som feminist förknippas med att man svär på att aldrig mer raka sig under armarna, som gör att vissa kvinnor, och män, drar sig för att inte heller låta outa sig. Vilket är sjukt sorgligt, och i längden inte heller särskilt fruktsamt.

Och just detta illustrerar rätt väl också det som många kända kvinnor försökt poängtera med f-ordet. Att vad man påstår sig vara inte på långa vägar har lika stor betydelse som det man faktiskt åstadkommer. Jag börjar allt mer rygga för just epitet feminist, inte för att jag inte är det, för Gud vet att om någon är feminist så är det jag, utan för att det för mig har kommit att bli så självklart. Varför måste vi ens prata om huruvida vi är det eller inte? Att vi ens uppehåller oss vid den diskussionen tar bara en massa tid och energi. Tid och energi vi skulle kunna lägga på att handla och agera istället. Och det är dessutom så enkelt att slå sig fri från alla eventuella förpliktelser bara genom att påstå att man faktiskt är feminist. Inte behöva visa i handling, för att man ju bekänt sig till tron genom ord. Som om ord i sig är en tillräckligt tydlig (symbol)handling för att göra alla typer av aktioner mindre viktiga.

Ordet feminist har för mig blivit mindre och mindre intressant i takt med att jag insett att det finns hundratals kvinnor i min närmaste omgivning som förmodligen aldrig tagit sig tid att reflekterat över om dom är det eller inte, men som sina handlingar så gott som dagligen förmodligen gör större skillnad än en helt bunt uttalade feminister.

Så fort något blir det minsta uppfordrande och kräver något av mig i gengäld blir jag misnt sagt skeptisk. Jag vill sätta mina egna spelregler, inte låta någon annan diktera villkoren. Man måste inte alltid vara helt rättrogen. Ingen pallar med att vara det, och det är när man ställer krav just rättrogenhet som en ideologi går från att vara just det till att istället bli total fanatism. Själv vet jag att det finns massor med saker jag gör om säkert för de flesta utomstående ter sig minst sagt motsägelsefulla. Hur kan någon som jag raka mig under armarna, använda brun utan sol, svälja, titta på porr, dansa sexigt? För att jag har rannsakat mig själv hundra och en gånger och kommit till slutsatsen att jag gör allt det där inte för att någon annan än jag själv vill. Lika lite som jag är slav under patriarkatet kommer jag någonsin bli det feminismen.

Könshår och porrfilm

Debatten som pågår i Quetzala Blancos blogg är för mig ganska främmande. Framförallt känns den minst sagt förbryllande. För mig är feminism en öppning, en möjlighet till ett liv som mer fri. Det handlar inte, och har aldrig handlat, om att låta någon diktera villkoren för min tillvaro åt mig, utan om att diktera mig egna villkor. Jag skulle aldrig få för mig att sätta mig till doms över folks sexuella preferenser, vad man fantiserar om, ställer upp på, eller dylikt. Jag kan bara tala för mig själv, och hur jag resonerar kring de val jag gör. Och precis som jag ifrågasätter anledningarna till att jag fattar de val jag gör, att gilla eller inte gill olika saker, att ha eller inte ha stringtrosor, tycker jag att alla andra, kvinnor som män, också borde fråga sig detsamma. Varifrån kommer ovilja att raka sig? Lusten att svälja? Lockelsen att vara undergiven? Det finns en poäng med att hävda kvinnans rätt att tända på förnedringssex, det är var och ens rätt att göra så. Men jag tycker man i samtliga fall gör det lite för enkelt för sig själv, om man aldrig rannsakar sig själv ens det minsta.

Själv har jag en mängd guilty pleasures, som jag skämts över och tidigare inte kunnat stå för, allt på grund av att jag inbillat mig att min omgivning haft en massa förväntningar på mig. Det har funnits saker jag smygit för, för att jag upplevt att dessa saker skulle göra annat jag stod för rent ut sagt motsägelsefullt. Jag har dock insett att det den enda jag rimligen behöver stå till svars för är mig själv, och att jag inte heller ska göra saker, välja bort saker, för någon annans skull än min egen. Det kan vara nyttigt att fråga sig för vems skull man dansar utmanande, om det är för sin egen skull man låter bli att raka sig, men har man väl insett att man bara gör det för sin egen skull, om det så indirekt är för någon annans skull, så finns det ingen anledning att skämmas.

Är det inte, oavsett vilken sida man än företräder, djupt ofräscht att kräva total lydnad av sina anhängare? Förvandlar inte det politik och ideologi snarare till fanatism och religion? Är det inte nästan barnsligt, för att inte säga omoget att döma ut och förebrå någon för att dennes poltiska vilja strider mot ens egna uppfattningar om vad man kan förvänta sig av någon som delar en viss poltisk uppfattning?

Man kan kalla sig feminist och gilla förnedringssex, jag förstår inte vad det är som gör en sådan kombination så omöjlig. Och att genast döma ut en kvinna som säger sig tända på att vara undergiven, som lite mindre feminist, än någon som vägrar bära string och inte rakar sig, är ju lika korkat som att genast anta att någon som inte rakar sig, gör det som en följd av sin politiska övertygelse. Ibland är livet både enklare och svårare än vad vi vill föreställa oss.

Det finns en poäng med att likt Blanco påpeka att feminism borde innebära total kvinnlig frigörelse, att göra unga tjejer uppmärksamma på att det ger med möjligheter, rättigheter, och inte skyldigheter. Men genom att så tydligt visa sitt ogillande, och närmast skrika ut att feminism handlar om att man får gilla porrfilm, kan lätt uppfattas som att man ska göra det. Och då blir den typ av liberalfeminism som Blanco förespråkar lika ofri som den feminsim hon kritiserar.

Hanna Fridén har den senaste veckan fört någon slags kamp för att försöka få unga tjejer att fatta att det aldrig är okej att killar tafsar eller håller på och sliter och drar i dem. Hennes senaste inlägg är mycket läsvärt. Själv har jag i vuxen ålder aldrig tolererat något sånt här. Men jag har likande erfarenheter, samma sak har hänt även mig, och jag brukar då oftast mest skratta åt hur patetiska dom här killarna är. Det är i och för sig nästan lika illa som att inte säga ifrån, men jag kan verkligen inte låta bli. Jag har dock funderat mycket kring varför tjejer är så rädda för att säga ifrån och inte kunnat dra någon annan slutsats än att det handlar om en rädsla för att inte vara omtyckt. Att man är rädd för att hela ens person står på spel där och då. Att om man säger ifrån till den här killen, som man av någon outgrundlig anledning inbillar sig har makt, kommer han försöka sänka en så jävla hårt att man aldrig kommer orka ta sig upp. Istället tar man den där handen på rumpan, att han sliter tag i ens arm, drar till med en trevare över tuttarna. Istället för att påminna världen om att även killar som kanske uppfattas som schyssta kan vara svin, har man gått på föreställningen om att man borde vara glad att han uppmärksammat en, och det till vilket pris som helst. Det är ju helt sjukt! Jamen han är ju ändå rockstjärna/skådis/författare! Och han såg lilla mig så då borde jag ju bli glad för det, och inte börja skrika om att han tog mig på rumpan trots att jag inte var intresserad. Men lägg ner tjejer. Lägg ner!

Jag trodde inte dagen då jag faktiskt skulle hålla med, eller ens tycka att Ribbing verkade vettig, någonsin skulle komma. Men med denna krönika, hur högtravande den än må vara, så belyser hon ett problem som är vardag för mig, och säkert många andra.

Själv känner jag mig djupt obekväm med att inte veta vad som förväntas. Ska jag räkna med att han betalar, eller vara inställd på att betala själv? Jag är ingen som klarar av sådana här tveksamheter, jag ältar och ältar och ältar. Jag klarar inte av de oväntade. Jag vill ha en plan, kontroll, koll på läget. Det är en sida av det hela. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. Om jag väntar mig att han ska betala kanske han tycker jag är snål, men om jag betalar själv så kanske han tror att jag tycker han är snål. Vill han bjuda så är det mer än okej, men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag kommer få betala tillbaka förr eller senare. Då är jag hellre helt skuldfri. Jag vill inte vara skyldig någon något, så länge jag är det har folk all rätt att komma och kräva tillbaka av mig. Inte nu men kanske om femhundra år eller så. Jag bjöd dig på en fika i augusti 2008, kom du ihåg det? Nu vill jag att du bjussar mig på Donken. Jag vill inte heller känna att jag utnyttjar folks generositet, för när någon bjuckar mig på öl tar jag mer än gärna emot, men betyder det verkligen att jag måste stå och lyssna på någon som inte har något vettigt att säga? Jag ville ju bara ha en gratis öl. Och folk som bjuder borde väl ändå vara medvetna om att dom blir just utnyttjade? Jag har inget emot att bli bjuden, men gillar känslan av att vara oberoende, och tycker det är sorgligt att inte fler gör det. Att vissa kvinnor tycks sakna förmåga att analysera vem som har makt i en relation, där den ena är ekonomiskt osjälvständig. Sen att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män må väl så vara, så jävla illa är det väl ändå inte att killen ska behöva pröjsa tjejens kaffe?

Det är kul att gå ut, men ack vad jag blir less på den trånga kostym till kvinnoroll vi känner oss tvungna att pressa in oss i. Jag tycker minst sagt synd om tjejerna som inte tror att dom kan vara snygga, vackra, läckra, sensuella, sexiga, underbara och helt jävla fantastiska, utan att för den skull visa tuttarna, ha så mycket smink att ingen förmodligen skulle känna igen dem utan, och stapla runt på skyhöga klackar. Med allt det där försvinner det kanske snyggaste man kan bära och ha, nämligen självsäkerhet och självförtroende. Jag förstår inte varför vi tjejer måste göra oss själva den björntjänsten. Kliva ur vår comfortzone bara för att ge oss själva ännu en utmaning? Tvinga oss själva att visa lite mer hud, bara för att av samma anledning bli ännu mer osäkra på hur vi ser ut, och så långt ifrån bekväma med oss själva som vi kan bli? Det gör mig ledsen, arg och minst sagt upprörd. Jag vet att det finns tjejer som kan komma undan med att se självsäkra ut i klackar som ger dem svindel, men alltsomoftast är det där självförtroendet bara en roll dom spelar, väl medvetna om att självsäkerheten flyger all världens väg i samma stund dom kliver i skorna, och det där självförtroendet, eller det vi ska tolka som kontroll och säkerhet, inte är något annat en ett tappert försök att överkompensera för det som alla ser saknas. Som en mur man bygger upp kring sig bara för att hindra någon att våga kritisera det man inbillar sig att dom vill anmärka på. Psykologiskt självförsvar.
Hur mycket hänger avsaknaden av självförtroendet, självsäkerheten, ihop med föreställningen om att killar, män, pojkar, inte finner något av detta i överdrift attraherande, utan snarare motbjudande? Hur ofta tar tjejer på sig rollen av att vara osäkra, bara för att de tror att motsatsen skrämmer ?

Inte bara kostymen är trång, rollerna vi spelar när vi har den på är lika små. Som den kvinnliga sexualiteten, vars syfte inte tycks vara någon annan än att tillfredsställa mannens. Är det för att det är vad som förväntas av dem, som killar njuter, eller låtsas göra så, när någon av honkön står och gnuggar rumpan mot deras kuk? För att dom tror att omvärlden förväntar sig att han ska tycka att det är precis vad han vill att hon ska göra, hur sjukt just den grejen än må vara om man tar ner den i små små bitar? Hur fullkomligt absurd den i själva verket är om man tänker efter ens det minsta? Performativt så det slår härliga till. Hur tjejer så ofta tycks göra vad de gör med en ständigt närvarande manlig blick att blidka i åtanke. Det gör mig också ledsen och modfälld.

Hurra, jag har mens.Eller?

Att ha mens kommer aldrig bli roligare än vad det är, och det kommer aldrig bli roligt.Hur gärna libresse och gina tricot än skulle vilja, så kommer jag aldrig hoppa av glädje över att få använda ett mensskydd med mönstrat omslagspapper, det kommer inte göra mensvärken mindre tung, inte få min pms att försvinna, inte förinta den molande smärtan i mitt ryggslut.Jag förstår inte var dom har fått det ifrån att det skulle gå att ha mens på ett roligare sätt,eftersom det är så genom jävla yberjobbigt att ha det.Att blöda fem dagar i månaden kommer aldrig bli roligt. Aldrig.Oavsett vilken färg bindorna har. Seriöst.Det är såna här kampanjer som ytterligare får oss kvinnor att framstå som utomjordingar.Bara man luddar in allt så är det bra med det.Som om.Det gör mig bara mer och mer förbannad ju mer jag tänker på det.

I dagens DN

Jag har tidigare tagit upp att Dn är en ganska ojämn historia emellanåt. Men så icke idag. Idag, då jag som vanligt " tog till vara" på en Dn som fortfarande klockan 11 inte hittat sig innanför dörren hos sin ägare, och alltså istället låg och skräpade i korridoren, var den osedvanligt läsvärd. Jag kände mig upplyft, inspirerad och glad av att ha läst den. Och kände att där fanns stoff för en massa massa inlägg som jag nu som bäst sitter och försöker få ur mig.

Vi kan väl börja med den så klart väldigt intressanta intervjun med Liv Strömquist. Jag har gått och beundrat henne väldigt länge och till och med funderat på att skriva ett väldigt långt beundrarbrev som en följd av vad jag kände efter att ha läst bland annat 100 % fett. Hon är så jävla grym och jag känner att hon verkligen behövs. Emellanåt utmanar hon verkligen mina föreställningar men på ett så underbart sätt som tvingar mig till lite självkritik och som i det långa loppet bara är utvecklande. Ibland känner jag mig som en bitterfitta bara för att resten av världen inte tycks se hur jobbigt det är att leva men att då läsa någon som till viss del tänker precis som en själv, men som ändå lyckas vara så hoppfull i all sin krasshet är så befriande, och ingjuter framförallt hopp och inspiration. Jag ser verkligen fram emot att läsa hennes nya bok och jag kan varmt rekomendera 100% fett för er som vill ha något underhållande men samtidigt utmanande att ta tag i. Gillar ni serier lite lite grann, men inte orkat ta er tid att dyka ner i den socialrealistiska genren av uttrycket finns det nog bara några få bättre ingångar.