Det är kul att gå ut, men ack vad jag blir less på den trånga kostym till kvinnoroll vi känner oss tvungna att pressa in oss i. Jag tycker minst sagt synd om tjejerna som inte tror att dom kan vara snygga, vackra, läckra, sensuella, sexiga, underbara och helt jävla fantastiska, utan att för den skull visa tuttarna, ha så mycket smink att ingen förmodligen skulle känna igen dem utan, och stapla runt på skyhöga klackar. Med allt det där försvinner det kanske snyggaste man kan bära och ha, nämligen självsäkerhet och självförtroende. Jag förstår inte varför vi tjejer måste göra oss själva den björntjänsten. Kliva ur vår comfortzone bara för att ge oss själva ännu en utmaning? Tvinga oss själva att visa lite mer hud, bara för att av samma anledning bli ännu mer osäkra på hur vi ser ut, och så långt ifrån bekväma med oss själva som vi kan bli? Det gör mig ledsen, arg och minst sagt upprörd. Jag vet att det finns tjejer som kan komma undan med att se självsäkra ut i klackar som ger dem svindel, men alltsomoftast är det där självförtroendet bara en roll dom spelar, väl medvetna om att självsäkerheten flyger all världens väg i samma stund dom kliver i skorna, och det där självförtroendet, eller det vi ska tolka som kontroll och säkerhet, inte är något annat en ett tappert försök att överkompensera för det som alla ser saknas. Som en mur man bygger upp kring sig bara för att hindra någon att våga kritisera det man inbillar sig att dom vill anmärka på. Psykologiskt självförsvar.
Hur mycket hänger avsaknaden av självförtroendet, självsäkerheten, ihop med föreställningen om att killar, män, pojkar, inte finner något av detta i överdrift attraherande, utan snarare motbjudande? Hur ofta tar tjejer på sig rollen av att vara osäkra, bara för att de tror att motsatsen skrämmer ?

Inte bara kostymen är trång, rollerna vi spelar när vi har den på är lika små. Som den kvinnliga sexualiteten, vars syfte inte tycks vara någon annan än att tillfredsställa mannens. Är det för att det är vad som förväntas av dem, som killar njuter, eller låtsas göra så, när någon av honkön står och gnuggar rumpan mot deras kuk? För att dom tror att omvärlden förväntar sig att han ska tycka att det är precis vad han vill att hon ska göra, hur sjukt just den grejen än må vara om man tar ner den i små små bitar? Hur fullkomligt absurd den i själva verket är om man tänker efter ens det minsta? Performativt så det slår härliga till. Hur tjejer så ofta tycks göra vad de gör med en ständigt närvarande manlig blick att blidka i åtanke. Det gör mig också ledsen och modfälld.

It never ends

Åh herregud. Det tar aldrig slut. Det är såna här gånger man önskar att man hade en rymdkapsel man kunde dra iväg med en vecka eller två tills man inte längre riskerar att ramla in i den här debatten ever again.

Försökte Annah sig på att göra en Linna Johansson? Alltså försöka rida på vågen av hur illa omtyckt Ken Ring tycks vara i vissa sammanhang, för att själv få cred? Linna hade mer på fötterna när hon ifrågasatte Rodeo och deras publicering av Kens blogg, än vad Annah hade i sin krönika, och vad hon så här långt lyckats klämma ur sig i försvar. Hela grejen tog en minst sagt oväntad, och förmodligen för Annahs del väldigt överraskad vänding, just på grund av att hennes krönika var så dålig från första början.

Nu finns en intervju med Annah Björk att ta del av på Dyngan.se, och nedan följer några väl valda delar av den, med mina invändningar och kommentarer inom parantes.


Vad hade du för förväntningar för artikeln?
- Jag hoppades på en saklig diskussion om någonting vi börjat ta för givet. Inte bara som kommentarer på webben utan i stort. Så att den typen av bild av kvinnor tillslut försvinner ur lurar, tv-skärmar, arbeten och hem.

( Återigen, för vad som känns som femhundrade gången. Det är kvinnoförtrycket generellt sett som vi börjar ta för givet, just för att det är en sån integrerad del av vårt samhälle. Att du Annah ser den tydligare inom hiphopen beror just på att du inte själv är delaktig. På samma sätt ser jag hundra och en olika sätt på som du som kvinna och vit också är förtryckt på, som du säkerligen själv inte är, eller vill vara medveten om)

Diskussionen om hur popkulturen vant sig vid sneda ideal i hiphop är absolut relevant. Var det verkligen den diskussionen du ville starta?
- Ja, jag ville diskutera det sneda kvinnoidealet inom hiphopkulturen. En diskussion vi glömt på senare år.

( Känns som att du, just för att du inte är tillräckligt kunnig på området, när du säger att diskussionen glömts bort, ger dig ut på väldigt tunn is)

Misstänkte du inte att den provokation som kopplingen mellan en sexvåldshandling och en musikgenre skulle överglänsa en sådan debatt?
- Nej, jag skrev inte alls för att provocera. Ärligt talat trodde jag snarare att jag slog in lite väl öppna dörrar. Men det visades sig vara en otroligt öm tå jag trampade på. Det är förstås synd, men jag gjorde kopplingen för att aktualisera och för att jag tycker det är upprörande.

( Återigen. Illustrerar ju strålande hur svårt det är att sätta sig in i och föreställa sig hur någon annan uppfattar en kultur eller kulturform man själv inte är en aktiv del av)


Tycker du någon av kritiken du fått varit berättigad? Finns det delar av den du kan skriva under på?
- Verkligen inte. Jag är förvånad… eller ja, chockad över påhoppen. Jag skulle inte publicera en krönika jag inte trodde på.

( Och där diskvalificerade du dig helt och hållet från debatten som sådan)

Skulle du skrivit en annorlunda krönika om du vetat att den ena artisten blivit frisläppt?
- Det visste jag. Det står ingenting om att han är misstänkt. Jag skrev att han “var med då en 15-årig flicka våldtogs i hans backstagerum”. Jag utgår från att de misstänkte våldtäktsmannen ingår i Hiphopartistens crew, eftersom han befann sig backstage en halvtimme innan giget.

( Du skriver dock att de båda misstänkta verkar inom en genre som kan sorteras inom hiphop, vilket lätt kan uppfattas som att du syftar på den frisläppta artisten)

Du har blivit anklagad för att ha en rasistisk underton eftersom den gemensamma nämnaren mellan dina exempel var hudfärg och inte genre som det stod i texten. Hur bemöter du den kritiken?
- Jag kunde inte skriva ut den genre som den misshandelsmisstänkte mannen gör musik i, eftersom jag måste hålla honom anonym. Därför valde jag att bara skriva hiphop, men jag menar även andra genrer, besläktade med hiphopen. Angående rasismen, så vill egentligen inte ens kommentera det, eftersom det är över gränsen för dumhet. Jag förstår inte hur man kan tolka texten så. Om det har att göra med att jag skrivit “Så kalla mig kristen.” så menar jag inte det som att jag tillhör ett kristet folk utan mer som: Kalla mig torrboll. Jag är inte ens troende.

( Just för att texter går att tolka på olika sätt, är det kanske också viktigt att fråga sig hur det man skriver kan tolkas. Och om folk har valt att tolka din text som rasistisk, oavsett om den nu är det eller inte,och hur man nu skulle kunna avgöra det, så tycker jag att du kanske borde fråga dig varför)

Jaha. Vad ska man skriva om idag? Ska jag sälla mig till kören som hyllar Alandhs senaste film, som redan hajpats typ spaltmeter efter spaltmeter, och som nu gör ett segertåg genom varenda tidning? Ja, det tänker jag. Men hur fan jag ska lyckas göra det genom att säga något som ingen annan redan påpekat vet jag inte.

Jag vet dock att Vi som överlevde Rågsved var en väldigt gripande och tragisk dokumentärfilm. Framförallt är den väldigt angelägen. Jag önskar att Peter Birro sett de gamla dokumentärfilmerna innan han skrev manuset till Upp till kamp, kanske hade serien vunnit lite mer autencitet då.

Samtidigt blir jag så jävla arg av att höra dessa människor berätta om sina livsöden. Var fanns socialen? Då ju alla inte dog, då det ju faktiskt finns överlevare, är det helt uppenbart att det gått att hjälpa även de som inte klarade sig, men det saknades politisk vilja. För i mina ögon går det inte att komma ifrån att det är en klassfråga. Men att bortse från det är förmodligen det allra enklaste sättet att frånsäga sig ansvaret.

Tom Alandh måste vara en beundransvärt förtroendegivande människa som lyckas få dessa personer att så till den milda grad lämna ut sig själva, sina personliga misslyckanden, men också få dem att göra det på ett så avväpnande sätt. Jag hyser väldigt stor respekt för honom, och han är en väldigt stor förebild.