Jaså, jaså

Förut svarade jag nästan alla idioter som skrev till mig på Happy Pancake. Det spelade ingen roll hur fantasilösa deras mejl var, jag avvisade dem vänligt men bestämt genom att ta mig tid att faktiskt formulera ett vettigt svar. Men nu har något hänt. Jag är fullkomligt skoningslös. Helt obarmhärtig. Någonstans på vägen har jag insett det fullkomligt fruktlösa i att skriva till någon jag inte har, eller någonsin kommer ha, något intresse för. På en sajt som Happy Pancake riskerar man dessutom att, även om man avvisar någon, på något sjukt sätt uppmuntra personen ifråga, vilket leder till att man dras in i en härva av kallprat via mejl. Föga angenämt.

Nu är det alltså slut på det. Jag raderar helt sonika alla de brev ( nu låter det som om jag får flera hundra i veckan, så är inte fallet ) som går ut på att göra sig fyndig över min presentation, skickar mig sitt nummer, direkt frågar om vi ska ses, följer standardformulär 1a vad gäller nätdejting och undrar var jag bor, gör annars och vad jag jobbar med? samt dem som inte har något bättre att komma med än att jag ser bra ut.

Det här faller i de bästa fall väl ut. Men vissa har bara gett sig den på att dom ska få mig till att svara. De är nätstalkers. Senaste exemplet var en kille som började med att skriva "Okej nu kör vi, du har varit singel länge nog" vilket väl underförstått ska betyda att han var den jag så länge letat efter. När jag inte svarade på det skickade han nästa dag ytterligare ett mejl där han bara skrev "Okej, slipp då", bara för att understryka att han nu gett upp, och vilket gigantiskt misstag jag gjort som inte gett honom chansen.

Det här är alltså vuxna människor. Som beter sig som om de fortfarande gick i grundskolan. Känslomässiga krymplingar som inte klarar av ett avvisande, som inte ens är att räkna som ett avvisande. Vissa människor upphör helt enkelt aldrig att förvåna.

Bara seriösa förhållanden

Hahaha! "Bara seriösa förhållanden". Jaha, där ser man. Det ska liksom garantera att man faktiskt kommer hitta någon, eller att den man hittar faktiskt är intresserad av att inleda något? Jag förstår ingenting. Hur kontrollerar man det? Jo, man tar betalt. Okej att det kanske sållar agnarna från vetet, men folk som bara vill knulla är väl minst lika beredda att betala, som dem som vill ha något mer bestående? Sen kan man ju verkligen ifrågasätta det rimliga att betala för att träffa någon man bara ska knulla, på internet, när man kan lägga de pengarna på att supa någon snygg på valfri sylta en fredagkväll, men det är en helt annan femma.

Men jag måste ändå tillstå att det är rätt smart att prata om seriösa medlemmar och seriösa förhållanden. Vem vill förknippas med Spray, Happy Pancake eller Match.com då? Även om dessa kontaktsajter inte är uttalat oseriösa, så är dom ju inte, då de ju inte framhåller sin seriositet, seriösa nog. Näe, alla seriösa singlar, i verklig jakt på en partner väljer Parship, så är det bara. De skulle aldrig hemfalla åt att söka sig någon annanstans än Parship, det skulle ju vittna om att de var oseriösa, det vill säga bara ute efter att få sitt bekräftelsebehov tillfredsställt, kanske leka lite med icke ont anande medlemmar. Just så.

Det måste ju vara så att när man matchat ihop två användare på Parship, utvärderar man deras förhållande för att se till att de lever upp till de krav man ställer på seriositet. Så bara måste det vara. En andäktig kontrollant intervjuar bägge parter om hur de inledde sitt förhållande, att de inte förde sex på tal förrän efter minst tre dejter, då de lät undslippa sig en kyss. En kontrollant som ser till att det enda som paren pratade om på sina inledande dejter var familjeförhållanden, barndom och synen på framtid med karriär och barn. Någon som kort sagt säkerhetsställer förhållandet som seriöst, ett sådant förhållande som alla vill ha och drömmer om. Där man är varandras bäst vän, och kan prata om allt.

Någon som jag har alltså inget på Parship att göra. Jag vet inte vad jag vill, eller om jag överhuvudtaget vill ha något. Jag skulle bli utkastad innan jag hunnit fundera klart på om jag ska köra på samma gamla användarnamn som alltid. De där kontrollanterna skulle neka mig tillträde till alla de där tusentals seriösa singlarna med motiveringen att jag inte är tillräckligt seriös.

Sök och du skall finnna

Jag har lagt ner det här med kontaktsajter. Det gav inget till. Spray är inte värt det om man inte betalar, och det vägrar jag göra för något jag kan få halv tre på krogen gratis, då jag dessutom, vilket man inte får via datorn, kan se människans kroppsspråk, höra hans röst och känna om han luktar gott. På Happy Pancake var jag typ en av de mest originella och snyggare tjejerna som sajten skådat ( ja, jag är självgod, so shot me!) och använde väl egentligen bara sajten som en förevändning att boosta mitt självförtroende. Och då jag lovat mig själv att dumpa mitt sjukliga bekräftelsebehov la jag av. Det enda jag nu emellanåt gör är att ögna igenom Daily matches på Zoosk, men jag har redan konstaterat att de enda vettiga killarna där är på tok för unga, eller så ljuger dom så att de själva tror det, vilket per automatik gör dem ovettiga.

Men en intressant sak som jag, som ju har fotografiskt minne, har upptäckt då jag snurrat runt på dessa sidor är, är att klientelet inte skiljer sig ens det minsta. Jag kan tycka att det är en smula pinsamt, för att inte säga skrattretande, i alla fall för de berörda parterna, men jag vet i alla fall minst tre, för att inte säga kanske hela fem, användare som jag hittat på samtliga tre ställen. Och det vore väl okej om det inte vore för att dessa individer har valt nästan exakt samma användarnamn och profilbild.

Varför tycker jag att det här är pinsamt? Killarna tycks ju verkligen vilja träffa någon, varför klandra dem? Näe, jag klandrar dem inte, men den typen av desperation som den är typen av agerande illustrerar är ju lika delar hjärtskärande, som omåttligt genant. Men det kanske jag är den enda som tycker?

Have you ever been with a guy from....

Det är väl här någonstans jag borde bita mig i tungan och inte svara sanningsenligt. För jag vet av erfarenhet att vad som sedan händer är att jag möts av en våg besvikelse i mannens ansikte. Här har han, av vad jag kan förstå, förväntat sig att få ge mig en upplevelse utöver det vanliga. Något som han sedan tror att jag kommer berätta för alla mina vänner och bekanta, och då samtidigt sälja in hans landsmän som de i särklass bästa älskarna i världen. Men vilken osis. Svarar man ärligt är det som han inte vet vad han ska göra. Ska han leta vidare efter någon som inte, på vinst eller förlust, fått erfara män av hans slag, med allt vad det nu innebär av misslyckade förspel, taskigt hångel, och pinsamma missförstånd? Eller ska han ta det som en förevändning att återigen låta mig få ta del av livets goda? Kanske fanns en rimlig förklaring att jag varit på den delen av jordklotet tidigare. Alltså bara måste jag älska män från den delen av världen? Och kan helt enkelt inte neka honom? Oavsett om han har fula skor, dåliga tänder och händer jag helst inte vill se smeka mig? Bara för att jag varit med en vad det nu vara månde, innebär inte det att jag kan tänka mig dem alla. Hur svårt ska detta vara att förstå? Tydligen väldigt svårt. Jättejättejättesvårt. Helt omöjligt.

All im asking for

Jag förstår liksom inte hur svårt det ska vara. Inte längre än 1,85. Fina ögon, vackra händer. Rolig, charmig, artig, väluppfostrad. Ödmjuk, stolt, självsäker. Stilmedveten. Utåtriktad. Smart. Som luktar gott. Bra på att kyssas. Någon som det går att prata med och som "förstår" mig. Det är "allt" jag begär.

Alltså inte någon med två babymamas, som är så snål att han lägger på så fort du säger att du har Telia Refill, har betalt för sex, köper skor på Coop Stormarknad, blir imponerad för att du har en bokhylla och faktiskt har läst böckerna i den, och som kräver att du lagar mat åt honom, inte när du vill, utan när han säger så.

The diss

En kompis fick i somras för sig att hon skulle para ihop mig med en av sina killkompisar. Exakt hur goda vänner dom är vet jag inte, men tydligen tillräckligt goda för att hon ska orka bemöda sig om att se om hans hus. Själv tog jag aldrig riktigt hennes snack på allvar, jag har aldrig känt mig särskilt lockad av blinddates, ska jag gå på blinddate vill jag styra upp dem själv, och de gånger jag gjort det, med diverse patrask jag hittat på internet, har det alltid slutat i katastrof. Typ att jag håller på att kvävas av en kebab, att vi inte har något att prata om, att han heter Bengt.

Hursomhaver. Jag och min kompis gled isär, och detta innan denna blind date hann bli ordentligt uppstyrd. Jag kände ett litet stygn av bitterhet då jag insåg att jag var en akward date fattigare, i synnerhet eftersom min kompis intygat att människan ifråga var snygg, och "skulle vara bra för mig". Men det skulle jag givetvis få äta upp.

För när jag utan en tanke på den här människan någon månad senare gick ut, och det så klart själv, kom plötsligt en man i vad jag antar att man kalla sina bästa år fram till mig om jag kände *** och att han var ******, hennes kompis, att han sett bilder på mig och bla bla bla, det ena med det tredje. I mitt huvud hade vi redan hunnit hem till honom, som mycket lämpligt bodde i närheten, men medan jag hinner tänka detta hinner han mingla iväg och jag ser honom sedan aldrig igen. Jag kan för mitt liv inte låta bli att fråga mig om jag var en besvikelse irl, om han skulle upp tidigt, om han hookade med någon annan, eller hamnade i slagsmål. Att jag egentligen inte tyckte han var så snygg som jag förväntat mig spelar ingen roll, det enda som spelar roll där och då, och i viss mån fortfarande här och nu, är att han avvisat mig. Spela roll att jag inte vill ha honom, jag vill ändå att han ska vilja ha mig.

Beautiful liar

En lördagnatt klockan två har jag inget bättre för mig än att sitta och bläddra bland mina daily matches på zoosk. Detta för att jag jobbar, och för att det inte ringer lite, bara inte ringer tillräckligt mycket för att alla vi miljoner människor som sitter i växeln ska ha något att göra. Och vad ser jag? Är det inte Mytomanen som nu letat sig ut på Fejan i jakt på brudar att berätta all sköns historier för. Jojjemen. Själv vill jag inget hellre än lägga ut en allmän varning, och anmäla hans profil som olämplig eftersom hans bild är så frånstötande. Seriöst! Om det inte vore för att jag redan fått min hämnd, den då jag i somras under en utekväll var helt stunning och han nästan tappade hakan därför skulle jag på allra största allvar gjort det. Men jag nöjer mig med att avreagera mig på min enda tillflytksort här i livet, min blogg.

Så vad har han gjort som är så hemskt den här mannen? Förutom att klä sig illa och ha dåligt omdöme? Ja, han har uppgett två olika namn, två olika födelseår, uppgett två olika bostadsadresser, uppgett att han är från tre, eventuellt fyra, förmodligen fem olika hemländer i olika delar av världen, och sedan när jag och andra synat honom kommit med den ena dåliga ursäkten efter den andra.

Men jag är ändå tacksam. För vad detta illustrerar bättre än något annat, är hur viktigt det är med någorlunda bra minne om man ska ljuga. Till att börja med ljuga tillräckligt övertygande, sedan komma ihåg exakt vad man sagt och till vem, och hoppas att de man sagt olika saker till inte känner varandra, eller pratar med varandra. Kort sagt, att man inte ska ljuga, och har man väl börjat är det aldrig för sent att sluta!

Dopehead

Det finns en kille. Han är söt, snäll, charmig och luktar så himla gott. Jag har haft ett gott öga till den här mannen sen vi först träffades, genom en gemensam bekant, men just på grund av den här gemensamma bekanta slagit tanken på att inleda något ur hågen. Jag vet nämligen inte om min kompis varit där och tallat tidigare, och skulle jag fråga skulle det ju bli så uppenbart varför. Jag vill egentligen inte heller veta, lika lite som jag skulle vilja bli buksvåger med en av mina kompisar. Eller för den delen vara den som berättar allt om hur hennes killkompis är i sänghalmen, då hon säkert kommer vilja veta. Eller så skulle hon bara tracka mig för att jag har så himla mycket sämre smak än hon har, hon skulle indignerat fråga mig hur jag tänkte, om jag inte fattar varför hon inte doppat, då han ju är ett skabb. Typ så skulle snacket gå.

Men nu är den här bekante inte i vägen längre. Och jag och sötnosen fortsätter bumpa ihop ute. Och jag fortsätter konstatera att han är söt, snäll, charmig och luktar gott. Och frågar mig själv varför det aldrig går steget längre. Men jag frågar mig också om jag verkligen varit attraherad av honom, om det inte varit för att vi ju redan känner varandra. Eller om han överhuvudtaget gett mig en andra blick om det inte vore för att vi presenterats för varandra.

Man tycker att jag bara borde go for it. Istället börjar jag tvivla som aldrig tidigare, och letar efter fel, brister och förhinder. Att han är kramgo har ingen betydelse då han alltid har på sig en ful mössa av något slag. Eller på fyllan tycks sakna kordinationsförmåga helt och hållet och mest bara står och flaxar med armarna om han gillar låten som spelas. Men det största abret är hands down att han är ett jäkla pundhuvud. Det kommer nog inte spela någon roll hur gott han luktar, om han ändå glömmer bort vad vi pratat om minuten efter. Eller hur charmig han är när hans uppsyn mest påminner om en sengångares.

Butterflies

Idag, för första gången sedan den där lilla crushen jag genomled på annandagen, såg jag en attraktiv man. En man som inte bara var snygg, lika snygg, eller till och med snyggare än Mannen. En som inte bara kan leva upp till hans skönhet och stolthet, utan faktiskt också kan överträffa den. Fram till idag har jag verkligen sett på alla ( ha ha, det handlar väl om på sin höjd kanske fem stycken) som hittills stött på mig med ett försök till väl dold avsmak, bara för att jag vetat att det inte varit värt det. Att de inte kan få mig att glömma snabbare, inte kan tvinga mig ur det här stilleståndet.

För några dagar sedan kom jag till insikt om att jag klamrar mig fast vid Mannen, eller minnet av honom för att slippa gå vidare. Jag har också insett att Universum förr eller senare lär återförenas oss, men inte förrän tiden är mogen. När jag blir djup, blir jag riktigt djup,haha!

Åter till han som hädanefter kommer gå under täckmanteln Allan Ballan. Inte för att han är särskilt stöddig, han verkade väldigt känslig och ödmjuk. Nej, det skvallrar lite, ytterst lite om vad han verkligen heter. Han och jag fick lite ögonkontakt och eftersom jag så fort jag såg honom insåg vilken genomhunk han var blev jag lite nervös av att möta hans blick. Men så där höll vi i alla fall på en kvart, innan han kom fram och frågade ifall han fick slå sig ner. ( Jag tog en kopp te på Kulturhuset och kontemplerade). Jag var precis på väg att gå så jag och sa det och då undrade han så klart om vi inte kunde ta en fika någon dag, och hur han skulle få tag på mig. Sen kom väl den delen jag tycker är lite irriterande. Kan jag hjälpa att jag alltid hittar något att haka upp mig på? Nej. När jag började rabbla mitt nummer bad han mig skriva ner det på en lapp. Eh? Vilket visade sig vara en total waist eftersom han bad mig ta hans nummer också, varpå jag så klart ringde honom så han skulle få mitt.

Jaja. Sen skrattade jag lite när han sa att jag var vacker och inte visste vad man svarar på det, och han då frågade om jag gillade att skratta, och jag då sa att det gör väl alla? ( Gör inte alla det?) Men det gjorde jag ju bara för att jag var så nervös. Och jo, sen frågade han när han kunde ringa, för han ville ju inte störa! That´s a first! Well well, vi får väl se vad som händer härnäst.

Bangare

Ibland går jag på dejt bara för sakens skull. Att dejta är, precis som med allt annat något man måste öva på. Och vad bättre än att öva på någon man inte får handsvett av att vara i samma rum som? Någon som väl är trevlig, söt men inte så mycket mer än det. Någon som man inte börjat gilla tillräckligt mycket för att komma på att man borde spela mer älskvärd än man redan är. Mitt största problem med att gå på dejt är att jag inte kan vara mig själv. Och genom att gå på träningsdejter kan jag öva på just det, utan att vara rädd att det kommer kosta mig något. Så. Idag trodde jag att jag hade en sån dejt. När tönten sen messar och undrar om han får ringa, så klart precis efter att jag gjort mig i ordning och slängt i mig mat, då förstår jag att det inte kommer hända. Nämen jag har precis börjat laga mat och kommer inte hinna. Du kan komma hit och äta med oss? Med oss? Vilka oss? Jag tänker inte äta med dig och ett oss. Jag ville träffa dig och inte ett oss. Jag ville ses på ett fik just för att jag känner mig så sjukt obekväm med att träffas första gången hemma hos någon. Varken svårt eller omöjligt att fatta. Ja, men jag kommer nog inte hinna. Nähe, när vill du ses då. Ja om tre timmar. Ja, men jag ville ses snart för att jag inte kan ses om tre timmar. Asså hur är det möjligt att man vet att man ska träffa någon en viss tid och sen ändå, mot vad som rimligtvis måste vara bättre vetande, ändå ställer sig och lagar mat? Ja men vi kan väl ses en annan dag? Ja, jag hör av mig! Ja, gör det. Jag kommer inte svara!

Nätdejting ( del 4)

Jag kan inte komma ifrån känslan av att nätdejta är ungefär som att söka jobb. Det börjar med att man skriver en presentation, något som lika gärna skulle kunna vara en arbetsansökan. Man radar upp alla sina goda och dåliga egenskaper, vad som gör en till en bra partner, varför man vill ha ett förhållande, vad för slags förhållande man vill ha, och vad för slags partner man söker. När man tänker efter egentligen precis så som det personliga brevet i de flesta arbetsansökningar ser ut.

Med den lilla skillnad att man här inte på något sätt är i händerna på hårda arbetsgivare på jakt efter den ideala anställda, utan i lika hög utsträckning själv är den som anställer. Och precis som i processen vid nyrekrytering är det påfallande många som faller vid första gallringen. Presentation faller på att vara för privat, för personlig, för opersonlig, för krystad, för tillgjord. Men man slipper skicka det där alltid lite ursäktande brevet där man förklarar att platsen gått till en annan sökande. Det kanske går upp för kandidaterna då man månader senare återvänder till en presentation bara för att upptäcka att personen ändrat sin status, eller helt enkelt inte längre finns att finna på sidan.

Och likt presenationen inte är något annat än en arbetsansökan, är den första kontakten inget annat än en arbetsintervju. Vad heter du, var bor du, vad jobbar du med, har du varit medlem länge, har du träffat någon irl, vad gör du annars då ? Trots den uppsjö av vad som tycks vara olika individer, följer ändå de första fem mejlen man skickar varandra ändå alltid samma mönster. Mycket sällan, för att säga aldrig, avviker dessa mejl genom att gå direkt på kärnfrågan, om man ska ses, om man vill ses, om man kanske inte borde ses. För omedvetet tycks bägge parter veta att är man för rask med att fråga, är risken att svaret uteblir överhängande. Därför fortgår de högst opersonliga frågor som avhandlar familjeförhållanden, film och musiksmak, preferenser vad gäller uteställen och mat istället. Förr eller senare har man brutit ny mark och vågat ta sig an mer personliga ämnen och på så sätt också tagit nästa steg för att kanske så småningom ta ännu ett, eller så dör relationen där och då just för att man aldrig kommer vidare.

Träffas man, och det mer än en gång, går det bäst att beskriva som en i vissa fall väldigt kort, andra fall väldigt lång, provanställning. I allra värsta fall är all den kemi och attraktion som man trodde att man hade i det gemensamma tilltal man lyckats skapa i den där bubblan som internet visade sig vara som bortblåst. Det blir inte tal om någon provanställning, än mindre någon anställning. Kanske går man tillbaka till skrivbordet och inser att man gör bättre i att anställa någon internt ( dvs ta tillbaka sitt ex). Eller så är det helt saligt, allt stämmer, och man kan komma överrens om en heltidsanställning.

Vad ser han hos henne???

Oavsett om det så är ett ligg, någon man dejtat, eller till och med varit ihop med, så är det lika jävla jobbigt varje gång den andra lyckas hinna träffa någon ny först. Det svider alltid som fasen. För mig handlar det alltid om att jag får vad som känns som en neverending hangup.Att bli avvisad is not my cup of tea helt enkelt.En del av mig vägrar lyssna, och resonerar som så att den här människan måste ha missat något, jag är ju fullkomligt oemotståndlig, hur kan människan i fråga inte se det? Och så inleds projektet "upptäck hur oemotståndlig jag är". Hangupen handlar inte nödvändigtvis om att man ens är intresserad, det är bara det att jag inte klarar av känslan av att förlora kontrollen, dvs vara den som blir avvisad, jag vill vara den som avvisar. Allt annat får mig att känna mig underlägsen och sånt går inte för sig.

Hursom.Förr eller senare så ser man människan med någon annan och har man fortfarande en hangup, då på grund av avvisandet inte så mycket på grund av att man fortfarande är intresserad, så visar det sig alltid vara någon som är asstråkig och inte på långa vägar lika snygg som en själv. Och det så klart rent objektivt. Inte alls ur ett avvisat, bitterfitta subjektivt sätt. Inte alls. Man frågar sig bara gång på gång på gång vad han ser hos henne?