Strö lite socker på mig

I’m ashamed to say that I’m to blame for how you act
cause I keep coming, I keep coming back


Jag är där nu. Där det krävs enorm självbehärskning, självrespekt och självaktning, för att inte bara sträcka sig efter mobilen, skriva något lättsamt, kanske småsnuskigt, närmast självutplånande. Något som mellan raderna minner om ånger och skamkänslor över vad man tidigare gjort sig skyldig till. Hårda ord om besvikelse och frustration.

Men så påminner jag mig själv om att jag inte ångrar någonting. Att det är han som borde visa lite ånger, visa lite skuld och skamkänslor. Och att det är just för att han inte gör det som jag lät honom löpa.

För det går inte att göra en ansats och ändå ha hedern i behåll. Inte i min värld, inte i Sun Tzus värld. Det går inte att göra det och samtidigt förvänta sig eller begära att någonting skulle vara det minsta lilla annorlunda, att någonting faktsikt skulle ha förändrats, för det faktum att man återvänder är bevis nog att allting är precis som det alltid har varit.Det skulle inte vittna om något annat än svaghet. Vi talar inte sårbarhet nu utan ren och skär svaghet. Jag skulle falla till föga då, jag skulle ge honom rätten att fortsätta behandla mig som skit. Respektlöst, utan omdöme. Precis som Jazmine sjunger i sin låt.

Det talas mycket om att människor borde fatta. Men om du tillåter dem att behandla dig som skit, om du ständigt återvänder till dem, kommer de bara fortsätta att behandla dig som skit. Din självdestruktivitet är inte deras problem. De blir en del av det, de kanske är själva problemet, men att lägga över ansvaret för den på dem är alldeles för mycket begärt.

För nårga år sen, kanske till och med så sent som för sex månader sedan hade jag blivit bitter av något sånt här. Av att gå på ytterligare en nit. Men det är som om alla nitar, alla törnar sammantaget istället gjort mig, kanske inte visare eller klockare, men gett mig möjlighet att djupdyka i min person. Jag har tagit varje möjlighet som funnits till personlighetsutveckling. Till att ytterligare utforska mina olika sidor, och allt vad det innebär av bekräftelsebehov och självdestruktivitet. Men det har inte bara stannat där, jag har inte nöjt med att bottna i en insikt om att det beror på detta, utan jag har försökt hitta en förklaring, och försökt hitta en lösning.

Och det är därför jag är så tacksam. Tacksam att han kom, behandlade mig som han gjorde, och för att jag lät honom, för jag lärde mig något. Jag blev en ovärderlig livserfarenhet rikare.