110417

Att vara den där människan som alltid är den där återvändsgränden människor behöver, hur tröttsamt blir inte det i längden? Vara den som får höra "Nej jag är inte ute efter ett förhållande just nu" för att veckor senare se honom precis ha inlett ett, eller vara den som han inte har tid för, eller tar sig tid för, för att sen få veta att det, när man sagt ifrån och påtalat just det absurda i situationen, och hur det bara låter som en dålig ursäkt, helt plötsligt finns hur mycket tid som helst för nästa tjej, bara för att han vis av erfarenhet vet vad han kanske går miste om.

Ja, jag vet, he is not that into me men ändå.Och jag vet att det inte är så här heller men det är så här det känns. Men ja, människor säger vad som helst för att slippa säga det dom faktiskt borde få ur sig.Man kan ju sannerligen fråga sig varför. Det är en väldigt klen tröst att veta att man är den som fick somliga att skärpa sig och pull sitt shit together, en mycket klen tröst. Den där vidriga insikten om att det aldrig var han, utan att det hela tiden var jag, det var mig det var fel på, etsar sig fast lite väl hårt.

Om Victoria Milan

Tydligen rasar det svenska folket mot otrohetssidan Victoria Milan. Själv har jag inte sett mycket av detta rasande, och att annonsen blivit anmäld ett par gånger betraktar jag inte som något riktigt rasande.

Jag är inte ett dugg förvånad över att det kommer en sådan här sajt, och blir inte direkt upprörd över det heller. Vad folk gör och varför bryr jag mig egentligen väldigt lite om. Sen kan jag givetvis ha en åsikt om det, och det mest för skojs skull.

I Metros artikel säger en av männen som annonserar följande

– Jag vill inte bli gammal och upptäcka att jag suttit och väntat på godbitarna i livet utan att ha tagit för mig av det.

Och detta tycker jag är ganska sorgligt av så många olika anledningar. Killen är 32 och vill fortsätta knulla runt bäst han vill, men vill också ha ett fast förhållande. Han tycks inte vara öppen för möjligheten att ha ett öppet förhållande och det är just detta som jag reagerar på. Hur fega folk tycks vara för att utforska alla dimensioner av sin personlighet. Nu är det nog ingen vild chansning att denna kille förmodligen är slav under vårt samhälles uppfattningar kring vad som är normalt och vanligt, och bara har köpt det rakt av. Aldrig utmanat sig själv att tänka vidare och utvecklas utan bara köpt det rakt av. Lösningen blir istället att söka sig till en kontaktsajt och bedra sin flickvän. Löpa risken att bli ertappad, riskera sitt förhållande, och såra en herrans massa människor i den processen.

Sen kan man fråga sig varför sidan har så få kvinnliga användare. Kvinnor är inte mindre otrogna än män men jag tror att de har större öppningar att vara otrogna i samhället generellt. Det bygger jag inte på uppfattningen att kvinnor får ligga när de vill om de vill, men särskilt svårt att få ligg är det inte såvida man inte ser ut som ett träsktroll.

Strö lite socker på mig

I’m ashamed to say that I’m to blame for how you act
cause I keep coming, I keep coming back


Jag är där nu. Där det krävs enorm självbehärskning, självrespekt och självaktning, för att inte bara sträcka sig efter mobilen, skriva något lättsamt, kanske småsnuskigt, närmast självutplånande. Något som mellan raderna minner om ånger och skamkänslor över vad man tidigare gjort sig skyldig till. Hårda ord om besvikelse och frustration.

Men så påminner jag mig själv om att jag inte ångrar någonting. Att det är han som borde visa lite ånger, visa lite skuld och skamkänslor. Och att det är just för att han inte gör det som jag lät honom löpa.

För det går inte att göra en ansats och ändå ha hedern i behåll. Inte i min värld, inte i Sun Tzus värld. Det går inte att göra det och samtidigt förvänta sig eller begära att någonting skulle vara det minsta lilla annorlunda, att någonting faktsikt skulle ha förändrats, för det faktum att man återvänder är bevis nog att allting är precis som det alltid har varit.Det skulle inte vittna om något annat än svaghet. Vi talar inte sårbarhet nu utan ren och skär svaghet. Jag skulle falla till föga då, jag skulle ge honom rätten att fortsätta behandla mig som skit. Respektlöst, utan omdöme. Precis som Jazmine sjunger i sin låt.

Det talas mycket om att människor borde fatta. Men om du tillåter dem att behandla dig som skit, om du ständigt återvänder till dem, kommer de bara fortsätta att behandla dig som skit. Din självdestruktivitet är inte deras problem. De blir en del av det, de kanske är själva problemet, men att lägga över ansvaret för den på dem är alldeles för mycket begärt.

För nårga år sen, kanske till och med så sent som för sex månader sedan hade jag blivit bitter av något sånt här. Av att gå på ytterligare en nit. Men det är som om alla nitar, alla törnar sammantaget istället gjort mig, kanske inte visare eller klockare, men gett mig möjlighet att djupdyka i min person. Jag har tagit varje möjlighet som funnits till personlighetsutveckling. Till att ytterligare utforska mina olika sidor, och allt vad det innebär av bekräftelsebehov och självdestruktivitet. Men det har inte bara stannat där, jag har inte nöjt med att bottna i en insikt om att det beror på detta, utan jag har försökt hitta en förklaring, och försökt hitta en lösning.

Och det är därför jag är så tacksam. Tacksam att han kom, behandlade mig som han gjorde, och för att jag lät honom, för jag lärde mig något. Jag blev en ovärderlig livserfarenhet rikare.

....

Jag har tänkt mycket på den där Lady Sawlåten jag postade tidigare. Inte så mycket låten i sig, utan vilken offerkofta den andra kvinnan ofta tar på sig. Till att börja med, att känna något slags behov av att berätta att man är den andra kvinnan. Vad är det för jävla stil? I mina ögon vittnar det inte om något annat än mindrevärdeskomplex och extremt dålig självkänsla. Om man verkligen gillade killen, så skulle man väl inte göra så? Gör man så i hopp om att flickvännen ska lämna honom? Då är man rätt trångsynt. Vad två personer i en relation har ihop vet rimligtvis bara de två personerna, och att försöka få insyn i det skulle kräva en livslång närstudie. De här tjejerna försöker bara strö ordentligt med salt i såren, och blir bara mer och mer desperata ju mer de märker att det inte funkar.

Inom pickup och game brukar man prata om värde och när jag pratade om att vara med upptagna killar med min kompis kom vi rätt fort in på att en kille som bedrar sin tjej med mig sjunker i värde och så fort han varit med mig och jag vet att han bedragit henne, så sjunker han i värde, och då ska det mycket till för att jag ska vilja fortsätta vilja ha honom. Som jag ser det är de där tjejerna som känner ett behov av att vitt och brett peka ut exakt vilka som bedragit sina tjejer förorättade. De kanske gick in i relationen i tron om att det handlar om något äkta, och att då berätta för flickvännen är ett sätt att ge tillbaka på killen. Och det är så sorgligt att de här tjejerna till att börja med inte har mer självinsikt, inte har mer inre styrka och inte har mer självkontroll än att låta bli. Man kan ju fråga sig varför vi aldrig får höra Busy sjunga en sång om hur någon annan svartsjuk kille ringer honom och är mer eller mindre bindgalen?

Att vara den andra kvinnan

För ett tag sedan sprang jag på ett gammalt ragg. Vi hade inte setts på säkert fyra månader, men jag blev glad att träffa honom och upptäcka att han mådde så mycket bättre än sist. När jag först avvisade honom blev han nämligen så där bitter som bara någon som mår riktigt dåligt kan bli, där hatet liksom lyser i ögonen och sipprar ut i varje stavelse man uttalar. Att då träffa honom igen och upptäcka att allt det där hatet och den där ilskan var som bortblåst var väldigt trevligt. Jag påpekade det för honom, men han hade ingen förklaring till varför hur det kom sig att han verkade så mycket mer harmonisk. Vi bytte nummer, med förevändningen att vi kanske kunde ses någon dag framöver, och då som mer än vänner. Jag var helt införstådd med vad vi skulle göra.

Jag gick sedan in på hans facebook och förstod då genast vad som gjort honom på så gott humör. En blond, förmodligen ganska naiv, tjugoåring. Inget jag då kände att jag behövde konfrontera honom med, i såna här situationer lever jag efter devisen att kunskap är makt, men att det gäller att spela sina kort rätt. Så jag lät det bero, och påminde mig själv om att ta upp det när tillfället blev det rätta.

Så var vi bägge online på msn en kväll och han undrade vad jag var upptagen med. Hade jag inget bättre för mig kunde han tänka sig komma förbi. Jag gick rakt på sak och undrade vad hans flickvän skulle tycka om saken. Han kom då dragande med det som börjar låta som en repad skiva. Att hans flickvän visste att han gillar sex, bla bla bla. Men han skulle givetvis inte berätta för henne. Och hon visste inte att han om han fick chansen doppade på annat håll. Men i hans ögon hade dom ( eller han) ett öppet förhållande.

Någon utan några som helst skrupler kanske inte skulle bry sig om detta. Men jag har tack och lov det. Jag skulle kanske kunna tänka mig bortse från hans äckliga sätt om sexet verkligen var of the chart, men hur ofta blir det det när man inte kan sluta tänka på den där dumma bruden som ligger hemma och undrar var hennes pojkvän håller hus? Vill man ens förknippas med någon som har så lite respekt för någon han påstår sig älska?

I de fall någon varit otrogen mot sin partner med mig, har det framkommit först efteråt, och då alltid för egen del lämnat en mycket bitter eftersmak. Det har ju då inte funnits så mycket jag kunnat göra åt det hela, och jag är tacksam över erfarenheten. Erfarenheten att människor sällan är vad det utger sig för att vara. Att ett förhållande som kan uppfattas som lyckat och idealiskt av omgivningen, egentligen rymmer så väldigt många fler dimensioner. Framförallt är jag tacksam över att inte vara den som blivit bedragen. Det är självklart tråkigt att det gör det så sjukt mycket svårare för mig att lita på killar jag själv vill inleda något med, bara för att andra varit dumma nog att visa mig sina rätta jag. Men om jag har att välja mellan att vara överdrivet misstänksam, eller naiv och godtrogen, väljer jag alltid det förstnämnda.

Är min flickvän otrogen?

Grrrr. Finns nog inget som provocerar mig så mycket som kommunikations-problem. Jag är på intet sätt skonad från kommunikations-problem, men de gånger jag har problem med kommunikationen är det aldrig mitt fel, utan alltid omgivningens. De tror att jag kan läsa deras tankar, tror att de kan läsa mina, eller så har de noll och ingen som helst aning om vad de vill ha sagt eller vill få fram. Och där någonstans brukar jag ge upp. Mitt tålamod har tagit slut och jag har sedan länge slutat lyssna och lämnat dem åt deras öde. Rätt åt dem!

Och så kommer det till kommunikationsproblem i relationer. Maj gaaad vad glad jag är att jag är så uppriktig, ärlig och rättfram som jag är. Även om det kostade mig Mr Magic himself, så hade det ju hänt förr eller senare, så bättre förr än senare. För att hemfalla till att fråga Katerina Janouch istället för min partner, så desperat vill jag aldrig bli.

Samtidigt finns det ju något väldigt beklämmande med att det här paret inte tycks kunna kommunicera med varandra. Men det är också upprörande, och det mest provocerande med könsrollerna i dagens samhälle. Att kvinnor förväntas prata med väninnor, inte med sina pojk/flickvänner om relationsproblemen, medan männen helst inte ska prata om problemen överhuvudtaget. Helt seriöst? Är det så man skapar ett hållbart förhållande, så vill jag inte ha något.

Men hur i hela friden tänker den här arma killen? Hur ska Katerina veta om hans flickvän är otrogen eller inte? Hur resonerar han när han gör den logiska kullerbyttan att istället för att gå till källan, dvs flickvännen, söka hjälp hos Janouch? Ja jag vet, det är för jobbigt att fråga flickvännen själv, det vore ju helt ödesdigert, för då skulle han ju ertappas som en svartsjuk supersnokare, och då skulle skulden falla på honom. Men å andra sidan skulle han kanske få ett rakt svar, istället för Janouch " Ja kanske, kanske inte". Jag förstår som sagt var fortfarande inte.