110417

Att vara den där människan som alltid är den där återvändsgränden människor behöver, hur tröttsamt blir inte det i längden? Vara den som får höra "Nej jag är inte ute efter ett förhållande just nu" för att veckor senare se honom precis ha inlett ett, eller vara den som han inte har tid för, eller tar sig tid för, för att sen få veta att det, när man sagt ifrån och påtalat just det absurda i situationen, och hur det bara låter som en dålig ursäkt, helt plötsligt finns hur mycket tid som helst för nästa tjej, bara för att han vis av erfarenhet vet vad han kanske går miste om.

Ja, jag vet, he is not that into me men ändå.Och jag vet att det inte är så här heller men det är så här det känns. Men ja, människor säger vad som helst för att slippa säga det dom faktiskt borde få ur sig.Man kan ju sannerligen fråga sig varför. Det är en väldigt klen tröst att veta att man är den som fick somliga att skärpa sig och pull sitt shit together, en mycket klen tröst. Den där vidriga insikten om att det aldrig var han, utan att det hela tiden var jag, det var mig det var fel på, etsar sig fast lite väl hårt.