Om självömkan

Jag har extremt svårt för självömkan. I perioder har jag varit väldigt självömkande och tagit på mig en gigantisk offerkofta, så mycket beror det säkert på detta. Och när jag nu hör människor i min omgivning vara det får jag klåda. Att göra sig till ett oskyldigt offer för omständigheterna är så fegt. Jag förstår att det kan finnas förmildrande omständigheter, men de är inte dessa individer jag pratar om.

För när man är öppen med sin självömkan och inte ens tycks skämmas för den, då fiskar man i mina ögon medlidande. Och det är extremt motbjudande. För att inte säga manipulativt. Och det är detta jag har så svårt för. Du får vara hur jäkla självömkande du vill, men du kommer inte få någon tröst för mig. För jag tror att man själv, till vissa gränser, är ansvarig för ditt liv. Det är du som väljer att bli ett offer, ta på dig den där koftan, och inget annat göra än sitta och tycka synd om dig själv, och dessutom förväntar dig att vi andra ska göra det också. Pinsamt.

Och jag tycker att man ska ha rätt att tycka detta utan att för den skull bli kallad okänslig, fascistisk och kall. Jag är väl medveten om att det finns olika sätt att föra fram sina åsikter på, men dessa människor är så sköra att de oftast inte tål någonting överhuvudtaget för de är vana att folk stryker dem medhårs. De har blivit så bra på att spela rollen som offer att de gör det till perfektion.