Aoutlätt

Att jag älskar att hata Dn kan väl inte ha undgått någon? Denna vecka har de haft en serie om småbarnsföräldrars ickeexisterande sexliv. Tydligen har var sjätte par inget sex överhuvudtaget. Om detta skulle hända mig skulle jag ta livet av mig. Nej men typ. Jag är en kvinna av stora överdrifter, that´s all I can say.

Hursom. Så fort det handlar om relationer på Insidan, oavsett form, så är rådet från experterna, i detta fall psykologer, terapeuter och rådgivare, att man ska prata med varandra. Prata med varandra!

Och detta tycker jag är så intressant. Själv är jag lite för rättfram för mitt eget jäkla bästa. Det har jag fått ångra ganska många gånger, men jag håller hårt på att vara ärlig. Man behöver ju inte gå till överdrift och vara elak, men att istället för att prata om varandra istället för med varandra, skapar bara ännu större problem.

Problemet som jag ser det är inte att vi inte pratar med varandra. Problemet är vad vi pratar om och vilka vi pratar med. Jag förstår inte dessa människor som hellre pratar med sina vänner än sina partners. Hur får dom det att gå ihop? Fullkomligt obegripligt. Hur ska jag kunna lösa era relationsproblem, om hen inte ens vet att du tycker det du pratar med mig om är ett problem?

Men vad vet jag, jag kanske är alldeles för oerfaren inom sådan här saker för att överhuvudtaget ha någon som helst rätt att uttala mig? Jag lever i en fluffvärld där jag och min partner alltid är raka, uppriktiga och ärliga emot varandra, samtidigt som vi respekterar varandra, utan att såra varandra i onödan. Att prata om varandra istället för med varandra är att kränka den andra människan. Oftast gör man bara det för att man vet att man kommer få medhåll, man vill ha någon som håller med, tycker man har rätt, och det i sig är väl ett bevis om något på att man innerst inne vet att man är ett minst lika stort problem som den andra parten?

Och vad är upp med det? Finns det något som är så irriterande som vänner som vill att man alltid ska hålla med dem om allt? Kommer den relationen någonsin utvecklas? Ja, har du blivit lämnad får du ha på dig offerkofta ett tag, men bara med lite lagom mycket självdistans. Men att förvänta sig att vänskap alltid är blind lojalitet och medhåll är obeskrivligt naivt och självupptaget, då kan man ju lika gärna starta en fanclub. Jag är jordens mest krävande vän, men det är för att jag tror att vänskapen växer i de där väcken där man vågar utmana varandra att tänka ett steg längre och gräva lite djupare.

Jag kanske har gått för mycket i terapi, men ibland känns det som om hela min omgivning är full av känslomässigt stympade individer som är självupptagna och passivt aggresiva. De är konflikträdda töntar som inte tål att bli avvisade, och absurt sköra. Hur kan man inte vilja möta sig själv? Hur kan man istället välja att gå in i total självförnekelse? Den typen av egocentrism är för mig skrämmande och extremt främmande. Det är asläskigt att våga ta in sina egna brister, att ständigt rannsaka sig själv och sitt agerande, men det ständiga självrättfärdigandet? Hur spyr man inte på sig själv till slut?