Burger me burger you

Idag åt jag en hamburgare på något steakställe i Kista C som jag nu inte kom ihåg namnet på. Jag dissade Texas Burger Company för att deras bacon and blue cheese inte alls var så god som jag minns den när jag åt den för några månader sen. Det är nackdelen med att äta samma rätt sällan. Om den var god minns man den som så sjukt mycket godare än vad den var. Detta har hänt mig två gånger, med bacon and blue cheese-burgaren och med någon annan paradrätt som jag minns som urgod.

Hursom. Är jag väldigt konservativ om jag tycker att man faktiskt ska ha en sportslig chans att äta burgaren med händerna? Ja jag vet att det inte är fint bordsskick, men det skiter jag. Jag tycker det blir mycket godare när man äter med händerna. Men i och med att burgarna i dessa dagar är så löjligt stora så är det mer eller mindre omöjligt.

Burgaren jag åt idag hade ett gigantisk bröd där toppskivan var täckt med lite smält hård ost. Vidare var det en hutlöst stor klick brunfärgad bbq-sås som stank otrevligt mycket HP-sås, lite svettig lök, dressing, ost och bacon. Under allt detta gömde sig en i jämförelse med alla tillbehör en väldigt modest burgare som väl smakade gott men väl rökt. Att äta med händerna var inte att tala på, men inte för att själva burgaren var så bred utan för att tillbehören var så utspridda. Kocken hade för att toppa det hela kastat dit kantbiten på en tomat, vilket jag alltid förundras över hur man lyckas göra.

Den gick ner, men då mest för att jag var så förbannat hungrig. Något returmöte blir det inte förrän den slibbiga löken fallit i djup,djup glömska.

Ge mig märg!

Ända sedan jag, pappa, hans nya och typ tjugo andra glada västebottningar, bland annat en rätt attraktiv tv-kock jag har en liten crush på, blev bjudna på AG för snart två år sedan har jag närt en dröm om att äta märg. Vi blev nämligen bjudna på Osso Bucco, och alla utom jag fick en liten köttbit innehållande märg. Det gjorde mig så besviken att jag nu utvecklat någon slags besatthet kring den här märgen. En besatthet som under de senaste veckorna växt sig allt större. Jag kan inte sluta tänka på hur ljuvligt det måste smaka med lite märg. Märg, märg, märg, är allt jag kan tänka. En bidragande orsak till min besatthet är att jag med värme minns märgen jag smakade som liten, hos farmor i Finland. Hon brukade med jämna mellanrum göra Köttsoppa, och den innehöll bitar som emellanåt kunde innehålla märg. Den märgen minns jag som mycket flott och mjäll, av det slag som gör att det självupplöses i munnen. Noll tuggmotstånd, bara rent fett som smälter av sig själv. Det finns naturligtvis en överhängande risk att jag romantiserat minnet av märgen något, men det är en risk jag är beredd att ta. Den dagen då jag, med alldeles för stora förväntningar återigen får smaka på märg vill säga.

Såsa inte!

En ständig föleslagare genom min barndoms middagar, då oftast till pytt i panna, var flaskan med HP sås. Jag hatade HP sås redan då, och gör det än idag. Ketchup tycker jag i alla fall smakar gott, men HP sås är varken gott eller särskilt nyttigt. Det gör HP såsen till alla dressingars svarta får. Inte nog med att den smakar äckligt, de som hävdar HP såsens storhet är så gott som alltid någon slags excentriker, i det här fallet representerade av min pappa. Om ni aldrig tvingats smaka HP sås ska ni skatta er lyckliga och springa till skogs om någon erbjuder er det. Och ni som tyvärr liksom jag nyfiket smakat, vet precis vad jag pratar om. HP sås är vedervärdigt. Det borde inte få existera överhuvudtaget. Jag vill å det bestämdaste avråda dem som efter det här inlägget känner ett sug att pröva på denna anrättning. Det finns ingen som helst anledning att utsätta sig själv för den plågan. Man får men för livet, jag menar, kolla bara på mig.

Om jag skulle få för mig att äta en semla idag, då jag ju redan ätit 1000 kcal, får jag inte äta något mer på hela dagen. Och med tanke på hur omätt man blir på en semla, all grädde till trots, är det inget alternativ. Det blir helt enkelt 400 kcal från morötter, ägg och kanske en gröttallrik istället. Kanske inte fullt lika gott, men fan så mycket nyttigare!

Så ruttet!

En av mina grannar försökte igår bränna ner köket. Detta genom att koka olja på en för stor platta vilket gjorde att kondensen landade på den del av plattan som stod outnyttjad. Verkligen aslyckat. Plattan stod på fyran och min granne hade lämnat kastrullen oövervakad för att prata i mobiltelefon. Vad jag gjorde? Det tog emot men eftersom jag värnar om mitt och mina andra grannars liv drog jag ner plattan på trean och öppnade fönstret. Inte för att jag tycker att det är min uppgift, men jag tål inte ljudet av vårt brandlarm. Som går av stup i kvarten, nästan alltid när den nu berörda grannen ska steka fries i ugn. Min andra granne har precis flyttat och har som avskedsgåva lämnat en rutten gurka. Den har jag också tagit på mig att avlägsna från kylskåpet, av rädsla att ruttengurkasaft skulle droppa ner på min hylla, och för att stanken var outhärdlig.

Det tycks som om jag var den enda som lyssnade på hemkunskapen. Någon annan rimlig förklaring till att folk i min omgivning bränner sin mat, lämnar gamla rester, söker svar om dom kan äta gammal köttfärsås, samt hur man bäst krymper kläder, kan jag inte finna. Är det tänkt att jag ska bli 80-talisternas svar på Nina Yunkers? Time will tell.

Ta dig ett nyp

En annan sak jag är mer eller mindre hooked på är osötad nyponsoppa! Till en början tyckte jag att det var rätt äckligt, men nu har jag vant mig. Jag skulle ljuga om jag sa att det var supergott, men det är väldigt vitaminrikt och mycket kalorisnålt, och därför helt idealt som mellanmål. Själv äter jag inte socker(50 dagar idag!) och har därför utvecklat en extrem känslighet för sötma. Vissa frukter går helt enkelt inte ner för dom är för söta och sliskiga. Å andra sidan känner jag nästan på en gång om bröd eller dressing innehåller socker, vilket kan ge mig kväljningar. På personalfesten smakade jag en salsa, eller något jag trodde var salsa, men som visade sig vara barbequessås, och den smakade ketchup. Ketchup är, tillsammans med korv, rena rama styggelsen. Det är fan inte bra grejer. Undvik! Jag gör det, mest för att jag vet att knarkaren i mig kommer ta över och jag efter första bästa smakprov kommer sitta och skeda i mig. Det är sant, jag har faktiskt gjort det. Det är inget jag är särskilt stolt över, men det är den bistra sanningen.

Tillbaka till nyponsoppan. Eftersom jag inte äter socker så har jag med tiden vant mig vid smaken och jämför inte längre den osötade med den vanliga, och hur jag föreställer mig att den skulle smaka. Nyponsoppa för mig har blivit den osötade varianten, och det är väl förmodligen så den ska smaka, om inte hela världens befolkning var såna gottegrisar. Jag brukar som omväxling bryta ner knäckebröd, men man kan ju välja att bryta ner vad som helst. Som liten åt jag och min barndomskompis Stina bisvkiver, men vi åt också bara biskvierna, och då hela påsen för dom var så sjukt goda, så det gäller att passa sig. Jag kan tänka mig att det säkert är gott med Digestive i nyponsoppan, och det finns ju någon slags fibervariant av det, så varför inte prova? Lätt värt ett försök.

Det var tänkt att jag skulle laga köttfärslimpa idag. Och därför inhandlade jag en gigantisk burk med svarta oliver. Jag glömde dock kolla om de var urkärnade. Vilket de givetvis inte var. Så jag köpte en till burk, denna gång urkärnade. Frågan nu om det gör mig till en lat människa? Jag övervägde nämligen att sätta mig och pilla ur kärnorna, men insåg att det var för pilligt, och köpte därför en ny burk istället. Så nu har jag hur mycket oliver som helst. Inte mig emot, det är gott och rätt nyttigt. Men ändå fett onödigt.

En lovsång till moroten

Morötter is my new drug of choice! Jag fattar inte att jag inte upptäckt morotens storhet tidigare. Den är god, mättande och relativt kalorisnål. Det gör moroten till det perfekta mellanmålet, och optimal som tilltugg efter träningen. Jag har de senaste veckorna tagit för vana att skala en påse som jag sedan slantar och väger upp i matlådor om 300 gram, som jag sedan kånkar med att äta efter träningen. Det är verkligen helt suveränt. Bara att skala morötterna fyller mig med en sådan tillfredställelse, då själva tanken på hur nyttig jag är som tuggar i mig morot gör mig så glad. Jag är alltså på god väg att bli ett renodlat fitnessfreak.

Havregryn

Hur är det möjligt att en dl havregryn kan innehålla allt från 110 till 140 kcal? Hur? Jag frågar mig det. Hur? I synnerhet då den mer kaloririka är fiberberikad. I min värld talar det mot all logik att den med mer fibrer innehåller mer kalorier?

Ännu jobbigare är att jag ätit den fiberberikade, kaloririkare gröten i tron att den innehåller lika många kalorier som Ica:s egna. Det innebär att jag fått i mig 30 kcal extra per varje gång jag ätit den under senaste veckan. Och det är inget shorter then a scandal.

Och jo, jag förstår att jag håller på att gränsa till galet träningsfreak, tack så jättemycket.

Ris

Jag har nu bytt till ett ris jag inte behöver skölja. Det ska dock ligga i blöt tio minuter innan det ska kokas. Vilket inte på lång när är lika jobbigt som att stå och skölja rishelveteksapet i en kvart. Så nu behöver jag inte längre någon husalf för att skölja riset. Jag behöver dock ett durkslag till riset, för det jag har är för stort. Och ett vettigt saltkar. Det jag har är fan inte ett saltkar, hålen är helt gigantiska, det är som att rulla äggen i salt. Och det är ju inte så jävla gott.

Stroganoff Kryddmix

I Sverige anno 2008 är folk så lata att Santa Maria på vad jag förmodar är allmän begäran tagit fram produkten Stroganoff Kryddmix. Jag reptererar. Folk är så lata att dom inte klarar av att blanda lök, salt, peppar, creme fraiche och tomatpure, utan köper hellre en kryddmix. Receptet på baksidan av påsen är, jag skojar inte, mer komplicerat än grundreceptet för Stroganoff är, så varför folk utsätter sig för detta förstår jag inte. Men att barn i framtiden kommer tro att korv stroganoff är något som växer på träd tvivlar jag inte en sekund på. Eller föreställa sig att allt är tillverkat i fabrik, till och med lök.

Mysigt värre

Jag blir närmast chockad av att se en snäll, beskedlig, omtänksam Gordon Ramsay i Gordon Ramsays the F word. Efter att endast ha sett honom stå och svära åt adepterna i Hells kitchen, och i Gordon Ramsays kitchen nightmares sett honom skälla ut kökschef efter kökschef, är omställningen total. Det är som att se en helt ny människa. Varför är någon beredd att göra sig ett namn på att vara så ofattbart jävla otrevlig och jävlig, för att först senare få chansen att visa sitt sanna jag? Jag förstår att Gordon måste vara hård i köket, och att han förmodligen inte skulle vara där han är om han inte var det, men jag förstår inte varför man måste gå till sådana överdrifter? Helt enkelt tycks han vara så ofattbart älskvärd! Jag förvånas över att komma på mig själv med att nästan gilla honom.

F word är verkligen genialt. Det gör mig glad, intresserad och sugen på att laga mat ( för att inte tala om att äta den). Upplägget är smart, utan att det blir för uppstyltat. För att inte tala om tilltalet, det känns personligt och intimt. Helt sagolikt. Att Gordon i varje episod möter någon i en kakduell är ju helt underbart. Att han sen envisas med att ha citron i kort sagt varenda jävla kaka han gör, det är ju en helt annan femma. Programmet har såpass många olika inslag att det aldrig blir monotont, men inslagen i sig är inte heller för korthuggna för att man som tittare ska bli galen. Det är ren och skär feelgood, förpackat som matlagningsprogram.

Rawrejks?

Jag har återupptäckt rårakor. Gott och billigt. Men jag hatar att känna mig förföljd av löklukt, vilket jag gör då jag för rårakornas skull måste riva lök. Även om jag så skrubbar händerna i timmar efteråt så tror jag att jag stinker lök. Det är som om lukten av lök satt bo i min näsa och vägrar flytta. Jag hatar det. Men nu är ju rårakor så jävla gott att det lätt är värt det. Nu är dock potatisen, löken och smöret slut så fler rårakor blir det inte än på några dagar. Om det nu mot förmodan skulle vara någon som vill ha receptet mot rårakor så är det bara riven lök och potatis som man blandar och sen steker i smör. Enkelt också. Tre jävla önskningar på en gång. Härligt!

Jag har en inte så hemlig dröm om att lägga ner det här med att försörja mig på skrivande, göra en helomvändning och bli sockerbagare. I dessa drömmar föreställer jag mig tillvaron som såväl slitsam som mycket mycket glamorös. Med min magiska palett och kreativtet skulle jag ägna dagarna åt att försöka komma på underbara smakkombinationer som skulle få alla att häpna, samt öva upp min förmåga att göra riktigt fantastiska bröllopstårtor. Och på grund av det bli väldigt rik och väldigt berömd.

Något som när mina drömmar om att bli sockerbagare eller på annat sätt arbeta med matlagning är matprogram som Vad blir det för mat och The Rachael Ray, som väl kulinariskt sett inte är direkt matnörderi, men som med sina snygga verktyg gör mig så sugen på att laga mat. Senast jag kollade på Per i Vad blir det för mat begravde han ansiktet i ett paket sidfläsk, och gjorde sedan en bolognese med ett högrev som han malde själv. Den där köttkvarnen var så fiiiin. Jag blir helt salig. Jag vill ha en egen köttkvarn, som jag kan mala kött med. Och när Rachael Ray tar fram ett sprillans nyt cestjärn, då blir jag som tokig och funderar på om inte jag, som inte alls behöver ett cestjärn, kanske inte skulle behöva inhandla ett.

Finns det något tråkigare än att skölja ris? Förutom att lägga pengar på tråkiga saker som toapapper, tvättmedel, tandkräm och tamponger ( dom fyra t:na) ? Jag har köpt ett basmatiris som måste sköljas i evinnerlighet, vilket slutar med att jag sköljer det i typ tio minuter, ger upp, och sen får ett ris som är en blandning av risgrynsgröt och ris. Blä. Jag funderar därför på att skaffa en husalf vars enda uppgift blir att skölja ris. Inget annat. Bara skölja ris. Han kan få bo under min bokhylla. Där finns gott om plats.

Segersemla?

Om Sverige vinner EM, så har vi den här mannen att tacka för så mycket. Jag tror lätt att en semla om dagen håller humöret bland spelarna uppe, och kan bli vårt nu inte längre fullt så hemliga vapen emot Grekland, Spanien och Ryssland.Så det så. Bild från City.

I veckan upptäckte jag genom Guds försyn att jag har rabatt på Espresso House. Någon annan rimlig förklaring att annars överhuvudtaget gå dit finns inte, inte i största allmänhet, och i synnerhet inte den sylta som företaget hyser på hörnet Rådmansgatan/Sveavägen. Där jobbar en, och jag ber att få betona just EN, vettig människa, och när hon inte jobbar måste man gå på lugnande för att orka stå ut med stället. Det går så obeskrivligt sakta. Det står disk i drivor och vad man efter 100 års väntetid får i sin hand går inte att kalla kaffe. Därför nöjer jag mig med att köpa en scones de få gånger gottegrisen pockar på. Varför accepterar vi konsumenter detta? Why?

Kista Galleria, denna mångfaldens marknad, är också plats för ett flertal så kallade caféer. Jag har provat dem alla och idag ämnar jag slakta Café Mocco. Café Mocco är,för dem som besökt Kista Galleria, det där stället som försöker se ut som ett beduintält precis bredvid de tre mest frekventerade skobutikerna i hela etablissemanget. Jag har fikat där tidigare men vänt det ryggen då Waynes ger mer valuta för pengarna, och för att det där stället vid H&M har bättre läge. Men icke idag.Stället bredvid H&M har inte tillräckligt med lödder på sin latte så jag tänkte ge Mocco en andra chans. En tredje lär det aldrig få.

Jag har förstått att det ska vara hutlöst dyrt att få en latte i stan. Men det skamliga är att priset inte på något sätt står i relation till kvalitén på brygden man sedan bälgar i sig. På Mocco kostar väl vad jag antar är en normalstor, det vill säga på andra anrättningar en liten latten, hela 34 kronor. Detta är fullkomligt absurt, inte bara för att den är så skrattretande liten, men också för att den är lite för stark och inte tillräckligt skum. Lägg till detta att serviceslaven som tog min beställning, en tjej i 20-årsåldern, hade en snus tillräckligt stor för att jag skulle se den under läppen,en skitigt arbetströja, som att döma av fläckarna omöjligt kan ha blivit skitig under de få timmar hon stått där, och dessutom knallade runt i såna där gräsliga ökensandaler, som är smala, tunna och som väldigt lätt åker av. I dessa hade hon så klart tjocka sockar, och det är ju fullkomligt oacceptabelt.När jag sedan skulle slå mig ner hittade jag bordet jag ville sitta vid rätt snabbt, det var tråkigt nog belamrat med en massa disk. Att det var det är väl egentligen ett mysterium eftersom en annan av ställets anställda mest tycktes gå runt och slå dank och inte alls gjorde sitt jobb. Tallrikarna jag flyttade till det angränsande bordet fick stå en god stund innan den här late lakejen fann sig nödgad att avlägsna dem. Innan jag sätter min fot där igen, vilket lär dröja, om det ens någonsin kommer ske, måste stället genomgå vissa drastiska förändringar. Hur det blir med dem återstår dock att se.

Rara Ritorno

Ritorno är nog ett av de i särklass mysigaste caférna i hela Vasastan. Det är charmigt på ett mycket sunkigt vis som gör att det blir hemtrevligt. Och det är väl egentligen inte ett café utan försöker krampartat hålla fast vid att bestå som konditori, även om vissa nymodigheter lyckats leta sig in i menyn.

Något som dock konstrasterar mot det där mormorsmysiga med konditoriets ambitioner är namnen på de olika bullverken som ligger bakom glasmontern. En sån, den där eller en likadan vittnar i alla fall i mina ögon om den trötthet som ibland drabbar serviceslavar, men istället för att ta ut det på latmaskar till kunder förvandlar man det till en ironisk blinkning som snarare får dessa trötta kunder att förstå det absurda i att ställa orimliga krav på serviceslavars förmåga att läsa tankar. Och så muntrar ett sådant här tilltag upp vardagen för en gammal serviceslav som mig, när världen i övrigt är så grå och trist.

Roberto alla rabbiata

Vad fan är penne alla rabbiata? Något för tjurskalliga? När Dn Lördag Söndag ändå höll på och intervjuade Paolo Roberto(publicerad förra söndagen) så önskar jag att dom bett om receptet på denna pastarätt som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag är framförallt väldigt nyfiken på vad som skiljer den rabbiata pastan från den arabiata pastan. Kanske är det kockens känslotillstånd som gör den förra så rabiat?