Burger me burger you

Idag åt jag en hamburgare på något steakställe i Kista C som jag nu inte kom ihåg namnet på. Jag dissade Texas Burger Company för att deras bacon and blue cheese inte alls var så god som jag minns den när jag åt den för några månader sen. Det är nackdelen med att äta samma rätt sällan. Om den var god minns man den som så sjukt mycket godare än vad den var. Detta har hänt mig två gånger, med bacon and blue cheese-burgaren och med någon annan paradrätt som jag minns som urgod.

Hursom. Är jag väldigt konservativ om jag tycker att man faktiskt ska ha en sportslig chans att äta burgaren med händerna? Ja jag vet att det inte är fint bordsskick, men det skiter jag. Jag tycker det blir mycket godare när man äter med händerna. Men i och med att burgarna i dessa dagar är så löjligt stora så är det mer eller mindre omöjligt.

Burgaren jag åt idag hade ett gigantisk bröd där toppskivan var täckt med lite smält hård ost. Vidare var det en hutlöst stor klick brunfärgad bbq-sås som stank otrevligt mycket HP-sås, lite svettig lök, dressing, ost och bacon. Under allt detta gömde sig en i jämförelse med alla tillbehör en väldigt modest burgare som väl smakade gott men väl rökt. Att äta med händerna var inte att tala på, men inte för att själva burgaren var så bred utan för att tillbehören var så utspridda. Kocken hade för att toppa det hela kastat dit kantbiten på en tomat, vilket jag alltid förundras över hur man lyckas göra.

Den gick ner, men då mest för att jag var så förbannat hungrig. Något returmöte blir det inte förrän den slibbiga löken fallit i djup,djup glömska.