Några tankar om pastan.se

- Varför låter man daterade artiklar ligga kvar på förstasidan? Varför? Jag vill inte gå in, se en artikel om någon bra dj, intressant föreläsning, spännande utställning, för att sedan upptäcka att jag missat det. Bara just nu ligger det i underkategorin Mer på stan uppe minst tre evenemang som redan passerat bäst före datumet. Endera vet man inte vem på redaktionen som har ansvar för att se till att skiten åker ner, eller så är den personen ruskigt lat. Alternativt upptagen med att moderera och fixa kommentarfunktionen på Rockystripparna. För det är en helt annan femma. Att det handlar om att man håller på att fixa till funktionen köper jag inte. Jag tror helt enkelt man är för feg för att låta den ligga kvar, och det säger allt om På stans bajsnödighet. Stripparna får vara nästan hur provocerande och utmanande som helst men kommentarerna får det inte. Säger i mina ögon mycket om sakernas tillstånd.

Höga klackar

Jag har väldigt svårt att gå i högklackat. Till att börja med har jag svårt att hitta högklackade skor som passar. Jag har små, breda fötter med högt fotvalv och då är det fan lättare att lösa cancerns gåta än hitta ett par bekväma högklackade skor. För till skillnad från alla dem som äger och gärna har högklackat på sig, tycker jag att man kan förvänta sig att skorna faktiskt ska vara bekväma. Lägger jag en röding på ett par skor, vill jag att de ska vara sköna och snygga. Jag köper inte det där förbannade skitsnacket om att ska lida pin för att få vara fin, vad är det för taskig ursäkt från skotillverkarna?

Men sen så känner jag mig för tjock för högklackat. Min lillebror har mobbat mig för mina feta kycklinglår hela mitt liv, och när jag har högklackat på mig, inbillar jag mig att det ser så sjukt oproportionerligt och väldigt asymmetriskt ut, att folk börjar blöda ur ögonen om de ser mig. Jag känner mig inte alls så där självsäker ut, som alla andra med högklackat på fötterna gör, och det blir en gigantiskt hämsko för mig.

Men så kommer vi då till den enskilt största anledningen att jag inte bär högklackat, eller i alla fall inte gör det så ofta som jag skulle vilja. För jag kan ha ett par skor som inte sitter så bra, om de är tillräckligt snygga. Förutsatt att jag faktiskt kan ta mig fram. För det kan jag nämligen oftast inte. Vi talar inte om Bambi på hal is här, utan snarare om något som förtjänar sin egen beteckning, typ Eveliina på djupa vatten.

Och jag verkligen önskar att jag kunde gå i klackar, det gör jag. Och jag har förstått att det bara handlar om att öva, öva, öva. Men jag bor på en begränsad yta, och att börja strutta fram i studentkorridoren, bara för att jag ska kunna stå på Berns terass i ett par röda pumps någon lördag framöver, kommer inte på frågan. Min plan just nu är att stegvis köpa högre och högre klackar. Men det faller ju på att jag hittar sköna högklackade skor som är snygga, lika ofta som jag träffar en kille jag faktiskt vill inleda något med.

Men så läste jag DN:s klackeskola. Det här är humor på så sjukt hög låg nivå, att jag inte kan annat än råda er att se inslaget. Å ena sidan lyssnar jag uppmärksammat, å andra sidan ligger jag och vrider mig av skratt för att det är så kul.

Att det är en MAN som ska lära oss kvinnor hur vi ska gå i klackar säger i min värld allt om hur indoktrineringen av kön äger rum, och vilka det är som äger rätten till att säga åt oss kvinnor vad vi får, och inte får göra, samt också vad som förväntas av oss. Kan vi inte gå i klackar, är patriarkatet beredda att ge oss en kurs i hur. I alla fall så att vi kan gå i dem, men fortfarande inte springa ifrån ogärninsgmän när vi har dem på oss.

För det är det jag verkligen hatar med höga klackar. Att de gör mig så försvarslös. Jag mister kontrollen över min egen kropp, och utsätter mig för onödiga faror. Jag som är kort får ofta frågan varför jag inte har höga klackar, och det är mitt icke politiskt korrekta svar varje gång. Att det är svårt att springa ifrån en våldtäktsman i höga klackar. Och det kommer jag hålla fast vid.

Klippet är hursomhelst väldigt skrattretande. Inte bara är det roligt för att det är så patetiskt att en man ska lära oss kvinnor, och säkert vissa män också, hur vi ska gå och inte gå i klackar, utan också för att det med all önskvärd tydlighet visar på den förskjutning som skett av värdering på Dagens Nyheter. Jag tyckte det var förfärande när kulturdelen bytte namn till Kultur& Nöje, och är lite bitter över att ingen mer än jag tycks förfasa sig över att det numera finns en sminkblogg på DN:s hemsida. Ja, jag förstår att man måste ge läsarna vad de vill ha, men där DN tidigare aldrig underskattat sina läsare, gör den idag istället det raka motsatta. Om de ändå var bra på de dom kallar livsstil, skulle jag kanske inte ha några större problem med den här perspektivförskjutningen, men det blir ju så löjeväckande när dom med samma auktoritet och pondus som de annars recenserat Ridley Scotts senaste film, nu ingående beskriver ett nytt nagellack.

" Jag blir så provocerad"

Provokationen. Den har upptagit mina tankar till och från under en längre period. Till att börja med fascineras jag av vad som lyckas provocera folk, men också vad jag själv tar mig tid och ork att provoceras av. Jag är intresserad av provokationen som självändamål, så länge den görs på ett smart sätt. Bäst är den så klart om den är omedveten, eller inte helt och hållet utstuderad. Det är därför jag känner att diskussionen kring Zytomierskas uttalande om idoldeltagarna känns som en sådan ickediskussion. Hela Zytomierskas offentliga person går ut på att hon provocerar. Är det verkligen någon som är förvånad över att hon säger en sån sak? Gör hon inte precis vad folk förväntar sig? Vad Tv 4 förväntar sig? Och då sa hon, enligt mig, inte något särskilt provocerande.

Själv har jag förstått att jag kan vara ganska provocerande emellanåt, men till skillnad från min pappa som påstår sig " jilla att pråvåceraa" har jag lite större självbevarelsedrift, och om det är så att jag råkar provocera någon, är det allt som oftast helt omedvetet. Just för att jag inte alltid hajar alla sociala koder i de miljöer jag befinner mig, men också för att jag allt som oftast skiter i dem. Så ja, ibland provocerar jag helt och hållet med flit, men det är tack och lov inte särskilt ofta. Jag har förstått att det finns saker man inte får säga, och när jag säger dem får jag ofta höra att jag är rasistisk, fördomsfull, men lika ofta att jag säger högt vad alla andra tänker. Så vad är problemet? Det är ju just för att det jag säger uppfattas som rasistiskt och fördomsfullt som det är så kul att säga dem. Omgivningens reaktioner avslöjar mer om dem än om mig.

När jag i DN:s webbtv får se Ribbng stå och säga att man aldrig ska behöva svara på vad man tjänar, eller att man aldrig ens ska få för sig att fråga om det, blir jag helt varm inombords. Just för att jag blir så provocerad av att hon häver ur sig en så sjukt fånig sak, och lägger sån tid och ork på såna här småsaker, vill jag provocera lika mycket genom att skita fullkomligt i allt vad vett och etikett säger. Bara för att provocera!

Men anledningen till att jag blir provocerad av Ribbing och allt dravel hon kommer dragande med, är känslan av utanförskap, av uteslutning som det väcker hos mig. Det är lätt för någon som förmodligen levt i en väldigt skyddad tillvaro hela sitt liv, och sällan utsatts för nya sociala miljöer, att komma med utlåtande om hur man ska bete sig. Hon tycks inte förstå att sociala koder är avhängiga andra parametrar, som social klass och etnicitet, eller kultur. Det verkar hon negligera fullkomligt. Det är provocerande! Kanske borde migrationsverket starta en vett och etikettkurs för nyanlända invandrare, så att dom förstår vad man får och inte får fråga svenskar om. Så att dom inte gör bort sig på jobbet menar jag. Om dom nu lyckas få något, jag menar, diskrimineringen på arbetsmarknaden är ju väldigt stor i dessa dagar. En invandrare som inte har vett att låta bli att fråga vad chefen tjänar kan man ju inte ha på arbetsplatsen.

Klockrent!

Att kommentera en Rockystripp med ord som Kanoners! Klockrent ! Strålande ! borde vara straffbart. Hur tänker dessa människor? Är det inte i första hand smarta, intelligenta, småcyniska stockholmare som läser serien ? Eller har jag ofattbart fula fördomar om vad det är för slags människor som använder ovanstående uttryck ?

Dumt i DN

Dagens enkät var inte särskilt mycket bättre, även om man får applådera den alldeles strålande idén att fråga svenska ryssar hur dom tror att det kommer gå i matchen,och att dessa utgör en hel tredjedel av alla tillfrågade är ju helt glädjande. Men antalet kvinnor är fortfarande försvinnande liten, bara fyra stycken av fjorton tillfrågade är kvinnor, och det är alldeles för lågt.

Dumt i DN

Under de senaste världsmästerskapen blev jag mer än lovligt provocerad av den dåliga representationen i DNs sportbilaga.Antalet intervjuade eller i enkäter tillfrågade kvinnor var löjligt lågt, så till den milda grad att jag mejlade till DN och klagade och då fick en massa ursäkter till svar. Som att tjejerna varit upptagna, inte velat, att det finns så få att fråga. Det sistnämnda måste var det i sammanhanget fånigaste av dem alla eftersom man tagit sig tid att fråga TRE bandytränare men inte en enda tjej som sysslade med någon annan sport än fotboll.

Eftersom jag inte var helt nöjd med representationen sist så är det kanske inte helt otippat att jag granskade urvalet i dagens enkät lite närmare, både vad gäller kön och etnisk härkomst. Och det är fan helt jävla otroligt supersugigt.Hur fan är det möjligt att man inte lyckats hitta en enda blatte som kan tänka sig svara på frågan hur det går för Sverige mot Grekland? Och då är det inte ens bara stockholmare som tillfrågats, utan gemene man. Det finns en massa svenneblattar där ute i landet men jag antar att Andreas Rolfer hamnat i en liten kokong med svennesvennar. Att hälften av de tillfrågade skulle vara kvinnor är för mycket begärt och jag kan väl ge honom en liten eloge för att, hör och häpna, ens tänkt tanken att fråga ett par kvinnor.

Läser man vidare längre in i tidningen har femton kända svenskar tillfrågats. Jag skämtar inte när jag säger att endast TRE av dessa är kvinnor, Lena Adolfsson Liljerot,Victoria Svensson och Sanna Kallur.Resten utgörs av en härlig blanding av partiledare och ministergubbar.Inga invandrade här inte.Kan ni snälla förklara er? Och kan inte någon snälla hålla med mig om att detta är helt sjukt? Det känns som jag slåss mot väderkvarnar och aldrig någonsin förr har jag velat ha någon som för en gång skull höll med mig, om bara så för sakens skull.

Dumt i DN

Om det ändå vore så väl att jag kunde stilla min frustration och inte låta mig provoceras av Magdalena Ribbing och hennes predikande om rätt och orätt.Om det ändå vore så väl att jag kunde leva upp till mina egna ideal och fokusera min ork och energi på sådant som faktiskt är viktigt.Men så ser jag hennes senaste krönika i DN Lördag Söndag och kan ändå inte låta bli att läsa den. På något absurt sett så vet jag att jag kommer bli provocerad, kittlas av den vetskapen och låter mig sedan fyllas av förakt inför henne och de tokstollar som tar sig tid och skriva till henne.

Inför sommaren så tar hon nu tillfället i akt och beskriver ingående hur man ska ställa sig till att äta kött med ben när man är bortbjuden.Så länge som jag svävat i ovisshet, eller helt enkelt inte brytt mig eller vetat att det finns några allmänna riktlinjer för just detta undrar jag hur jag kunnat klara mig. Jag kan tillstå att även jag kan finna det oaptitligt att se folk äta med händerna, där har även jag gränser.Men att gå så långt som att ens fråga sig hur man ska göra, utan att ens för ett ögonblick låta sunt förnuft råda och fråga sig vad som är fel med det sätt man själv gör det på, skulle aldrig falla mig in. Faktum är att jag se framför mig ett helt gäng mycket jagsvaga,osäkra och ängsliga människor och det skulle inte ta mig emot att skälla ut dem. Gör som ni vill, varför låter ni någon annan sätta upp reglerna för hur ni ska och vill leva? Jag förstår det inte, kan ni vara så vänliga och förklara det för mig? Och dom som då är dumma nog att servera exmpelvis kycklinglår, ja dom får väl tamefan stå ut med att folk står och slafsar i sig. Enklaste sättet att inte behöva ta i frågor av det här slaget är väl att helt enkelt inte servera mat med ben överhuvudtaget.

I dagens DN

Killar besöker inte ungdomsmottagningarna i samma utsträckning som tjejer, samtidigt som antalet aborter i åldersgruppen 15-25 ökar.Detta skriver DN om idag, och har intervjuat två unga killar om preventivmedel. De känner bägge personer, som DN av någon konstig anledning väljer att kalla de tjejer i killarnas bekantskapskrets som gjort abort, som gjort abort och tycker det är synd att tjejer ofta är det som tar störst ansvar för att skydda sig vid samlag. Man kan ju verkligen fråga sig varför det är så, om det överhuvudtaget är så, eftersom ju aborterna ökar, och vad man kan göra åt det. Själv är jag väldigt anti ppiller, jag lockas inte av tanken på att proppa min kropp full med hormoner.Detta kommenteras också i artikeln, där det står att unga kvinnor lever i en överdriven rädsla för ppiller på grund av de rapporter om blodpropp som kom i mitten av 90talet. Något jag inte tror stämmer.Jag tror att det är en av orsakerna, men inte den enskilt största.Jag tror att rädsla för att gå upp i vikt, eller bara som i mitt fall en allmän avvoghet inför hormonpreparat gör att många kvinnor försöker hitta alternativ till ppiller. Jag tycker att det bedrivs alldeles för lite forskning kring biverkningarna av ppiller, att det förutsätts att kvinnor ska ta ansvar bara för att vi redan har ppiller, istället för att sätta press på att ta fram ett manligt ppiller som är lika bra. Varför inte det görs kan man ju verkligen fråga sig,även om jag redan tror mig veta svaret.

Dumheter

En elev blir så trakkaserad av sina skolkamrater att han slutar går i skolan.När rektorn tar upp saken med berörda lärare får han till svar att den misshandlande eleven kan slänga ur sig vad som helst och inte ska tas på allvar. Det ska jag ta i beaktande nästa gång jag blir hotad till livet, med den inställningen har man ju verkligen ingenting att frukta.

Jag har nu insett att anledningen till att Dn legat och skräpat i korridoren de senaste månaderna, och jag då kunnat "ta vara " på den, är att mina grannar nappat på ett gratis tre månader erbjudande. Ett erbjudande som, come first of april, nu är över, vilket också förklarar varför det inte funnits någon snuttig liten tidning de senaste dagarna. Istället ligger två veckor gamla tidningar kvar, som jag på allvar funderar på att ta hand om bara för att öva upp mina korsordsskillz, då jag och en kompis gjort det till en grej att försöka lösa dem som är lite klurigare genom att slå våra kloka huvuden ihop. Hur jag ska klara mig utan Dn vet jag inte, men att börja läsa den på nätet är inte ett alternativ. Jag bävar för kunskapsklyftan redan.

Roberto alla rabbiata

Vad fan är penne alla rabbiata? Något för tjurskalliga? När Dn Lördag Söndag ändå höll på och intervjuade Paolo Roberto(publicerad förra söndagen) så önskar jag att dom bett om receptet på denna pastarätt som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag är framförallt väldigt nyfiken på vad som skiljer den rabbiata pastan från den arabiata pastan. Kanske är det kockens känslotillstånd som gör den förra så rabiat?

Det är minst sagt provocerande att Stockholms stad använder skattepengar och polisens resurser för att bli kvitt vad dom anser är olaglig affischering. Provocerande för att polisen väl, i alla fall i mina ögon, har långt mycket större problem att ta itu med. Provocerande för att metoderna för att motverka vad man betekcnar som skadegörelse är så skrattretande. Tipstelefon? Smstjänst?

Stockholms stad har i ett avtal med JC Decaux nu satt upp tavlor ämnade för vad de valt att kalla "fri affischering", där de affischörer som de senaste månaderna fått affischer runt om i stan nerrivna, nu under en del villkor kommer få informera om arrangemang. På vilket sätt affischeringen är fri, som ju sker på givna villkor, framgår inte.

Jag tycker det är löjligt, för att inte säga befängt. På det här sättet kommer man lyckas vända affischörerna emot varandra, då de tavlor som införskaffats inte på något sätt hindrar att affischörerna försöker täcka varandra. Snarare kommer de göra just det därför att utrymmet är så begränsat.
En annan aspekt som jag tror gör hela projektet verkningslöst är att stora delar av den marknadsföring som blivit nedriven har haft större företag som avsändare, företag som på det här sättet, trots stora summor att röra sig med i marknadsföringsbudget, ändå väljer en kanal som i Stockholms stads ögon inte är acceptabel. Dessa företag misstänker jag, kommer att fortsätta affischera just för att de kan ta konsekvenserna av sitt agerande, böta, eller helt slå sig fria från anklagelserna under förevändning att deras medarbetare affischerat utan företaget medgivande.

Jag kan inte förstå hur en affisch fäst på ett träd kan drabba någon. Hur kan det överhuvudtaget räknas som skadegörelse? Vem äger trädet? Och är det då ägaren till trädet som har rätt att sälja rätten att affischera på det? Man kan också fråga sig var gränsen mellan affischering och utsmyckning går.För om man så tydligt vill ta avstånd från affischering från klubb och konsertarrangörer är jag rädd att nästa steg blir ett krafttag mot den utsmyckning av vår offentliga miljö vi valt att kall streetart. Och detta gör det hela till en fråga om makt. Om vem som har rätt att uttrycka sig, var och på vilka villkor.

Mycket media

I dagens DN På stan går att läsa om akustik och ljud i samband med mat och måltider. En mycket intressant och läsvärd artikel.

I A-delen fortsätter Lars Weirups artikelserie om krogkriminalitet med en artikel kring JK:s arbete att kartlägga vakterna och deras samarbeten med polisen. Även det en intressant artikel. Det som jag dock gått och retat mig på nu sedan jag läste det igår är artikeln om hur kriminella jobbar som entrevärdar, och då har jag i synnerhet kliat mig galen på en kommentar från Pelle Gratschev, som säger att det är ett problem att värdarna nekar vissa gäng på grund av deras bakgrund och att värdarna borde ta det som sin uppgift att låta killarna få komma in på krogen ifråga men också förklara under vilka villkor de får vistas där, med hot om att polisen kommer tillkallas vid bråk. Är inte det lika illa att neka någon inträde på grundval av deras utseende som att också förutsätta att det kan bli bråk kring denna grupp på grund av detta? Jag får det verkligen inte att framstå som att man är mer humanbara för att man öppet medger att man tror att denna kommer ställa till bråk, och då hota med polisen, än att neka inträde på grund av samma anledning.


I Aftonbladet går det att läsa en utmärkt debattartikel, men också bra analys, kring bloggarna och varför dessa så kraftigt ifrågasätts av etablissemanget. Pontus Schultz har väldigt rätt i att det handlar om rädsla från just journalisternas sida, och jag vill också påstå att det i viss mån är fråga om en generationsfråga. Jag ser ingen som helst fara i bloggarna, och tror verkligen att de kan hjälpa till att nyansera debatten. Vad som väl får så många att ohejdat kritisera dem, utan att se vad de faktiskt tillför, beror väl på att bloggarna i sig ändrar dagordningen, men också följer helt andra tendenser kring vad som är aktuellt och vad som ska tas upp till debatt. Det är lätt att förfasas över att modebloggarna fått så stor genomslagskraft men precis som inom alla andra områden finns det också där bra och dåliga bloggar, och vad som gör dem bra och dåliga är inte objektivt, går inte att peka ut. Just det faktum att det här råder en strikt demokratisk ordning som medieetablissemanget inte rår över är väl mest skrämmande av allt. Om läsarna flyr tidningarna för att tillskansa sig kunskap och information från källor väldigt mycket mer insatta, vad blir det då kvar för journalisterna att göra?

Debattartikeln blir intressant i ett ännu större perspektiv om man samtidigt tar i beaktandet att tidningsläsandet minskat. Bloggen är till sin art sådan att den i vissa fall snabbt blir daterad. Det handlar om dagsaktuella händelser som inte gör sig i press. Men just medvetenheten om att det gäller att agera i stunden för att locka läsare gör ju dem också så mycket mer hungriga. För de stora papperstidningarna blir detta ett problem, ett problem som man kan se att de försöker avhjälpa genom att publicera delar av bloggar i tidnignarna, eller locka läsare till hemsidorna genom bloggar, men då inte har vett att ta tillvara på kompetensen och kunskapen hos de bloggare som redan finns och kan mediet, utan tvingar sina kanske något förändringsfientliga redan anställda reportrar att försöka blogga, med resultat att de tror att de kan skriva där som de gör i tidningen.

Feelgoodjournalistik så det förslår

Men det finns också skyltar som luras, säger Elsa. Som McDonald's-m:et. En gång såg hon en reklamskylt för hamburgerkedjan på en öde liten gräsplätt, men det var ju inget McDonald's där!

- Det tycker jag var konstigt.

Även om det om möjligt lämnar en irriterande eftersmak att DN konsekvent väljer en så uppfodrande och nedlåtande ton i intervjuer med ungdomar oc barn, inte minst på familjesidorna är gång på gång ett exempel på detta. Ingen annnastans uppelver jag att frågorna oman ställer är så korkade eller så grovt underskattar den intervjuade ifråga. Men kanske blir detta tydligt eftersom frågorna på familjesidorna allt som oftast publiceras tillsammans med den typ av osammanhängade, fragmentariska svar som barn ger.

Har serierna i DN flyttat till A-delen i alla upplagor eller bara i den på landet ( där jag är)? Hursom satte jag nästan min latte macchiato i halsen då jag inte hittade Rocky där han ju alltid funnits, som den ledfyr han är för mig genom livet, bara för att upptäcka att han, Nemi och Pondus( och namn och nytt) istället fanns i A-delen. Kanske inte en fullt lika stor skandal som att Jihde leder Idol, men likafullt en skandal.