Höga klackar

Jag har väldigt svårt att gå i högklackat. Till att börja med har jag svårt att hitta högklackade skor som passar. Jag har små, breda fötter med högt fotvalv och då är det fan lättare att lösa cancerns gåta än hitta ett par bekväma högklackade skor. För till skillnad från alla dem som äger och gärna har högklackat på sig, tycker jag att man kan förvänta sig att skorna faktiskt ska vara bekväma. Lägger jag en röding på ett par skor, vill jag att de ska vara sköna och snygga. Jag köper inte det där förbannade skitsnacket om att ska lida pin för att få vara fin, vad är det för taskig ursäkt från skotillverkarna?

Men sen så känner jag mig för tjock för högklackat. Min lillebror har mobbat mig för mina feta kycklinglår hela mitt liv, och när jag har högklackat på mig, inbillar jag mig att det ser så sjukt oproportionerligt och väldigt asymmetriskt ut, att folk börjar blöda ur ögonen om de ser mig. Jag känner mig inte alls så där självsäker ut, som alla andra med högklackat på fötterna gör, och det blir en gigantiskt hämsko för mig.

Men så kommer vi då till den enskilt största anledningen att jag inte bär högklackat, eller i alla fall inte gör det så ofta som jag skulle vilja. För jag kan ha ett par skor som inte sitter så bra, om de är tillräckligt snygga. Förutsatt att jag faktiskt kan ta mig fram. För det kan jag nämligen oftast inte. Vi talar inte om Bambi på hal is här, utan snarare om något som förtjänar sin egen beteckning, typ Eveliina på djupa vatten.

Och jag verkligen önskar att jag kunde gå i klackar, det gör jag. Och jag har förstått att det bara handlar om att öva, öva, öva. Men jag bor på en begränsad yta, och att börja strutta fram i studentkorridoren, bara för att jag ska kunna stå på Berns terass i ett par röda pumps någon lördag framöver, kommer inte på frågan. Min plan just nu är att stegvis köpa högre och högre klackar. Men det faller ju på att jag hittar sköna högklackade skor som är snygga, lika ofta som jag träffar en kille jag faktiskt vill inleda något med.

Men så läste jag DN:s klackeskola. Det här är humor på så sjukt hög låg nivå, att jag inte kan annat än råda er att se inslaget. Å ena sidan lyssnar jag uppmärksammat, å andra sidan ligger jag och vrider mig av skratt för att det är så kul.

Att det är en MAN som ska lära oss kvinnor hur vi ska gå i klackar säger i min värld allt om hur indoktrineringen av kön äger rum, och vilka det är som äger rätten till att säga åt oss kvinnor vad vi får, och inte får göra, samt också vad som förväntas av oss. Kan vi inte gå i klackar, är patriarkatet beredda att ge oss en kurs i hur. I alla fall så att vi kan gå i dem, men fortfarande inte springa ifrån ogärninsgmän när vi har dem på oss.

För det är det jag verkligen hatar med höga klackar. Att de gör mig så försvarslös. Jag mister kontrollen över min egen kropp, och utsätter mig för onödiga faror. Jag som är kort får ofta frågan varför jag inte har höga klackar, och det är mitt icke politiskt korrekta svar varje gång. Att det är svårt att springa ifrån en våldtäktsman i höga klackar. Och det kommer jag hålla fast vid.

Klippet är hursomhelst väldigt skrattretande. Inte bara är det roligt för att det är så patetiskt att en man ska lära oss kvinnor, och säkert vissa män också, hur vi ska gå och inte gå i klackar, utan också för att det med all önskvärd tydlighet visar på den förskjutning som skett av värdering på Dagens Nyheter. Jag tyckte det var förfärande när kulturdelen bytte namn till Kultur& Nöje, och är lite bitter över att ingen mer än jag tycks förfasa sig över att det numera finns en sminkblogg på DN:s hemsida. Ja, jag förstår att man måste ge läsarna vad de vill ha, men där DN tidigare aldrig underskattat sina läsare, gör den idag istället det raka motsatta. Om de ändå var bra på de dom kallar livsstil, skulle jag kanske inte ha några större problem med den här perspektivförskjutningen, men det blir ju så löjeväckande när dom med samma auktoritet och pondus som de annars recenserat Ridley Scotts senaste film, nu ingående beskriver ett nytt nagellack.