Tönten

Så låt mig då presentera Tönten. Tönten och jag träffades jag ska inte säga när om han nu mot förmodan skulle råka hitta hit, men för det luddiga uttrycket ett tag sedan. Allt var frid och fröjd, han bad om mitt nummer, undrade när vi kunde ses igen, och blev förfärad när jag inte föreslog något snarare än en vecka senare.

Han fick alltså mitt nummer. Han ringde inte upp mig så att jag skulle få hans, och det slog mig aldrig att ta hans nummer, och så här i efterhand är det nog bara bra för jag känner på mig att den här killen kommer locka fram alla mina dåliga sidor, including the psycho bitch in me. Hon som jag trodde varit död och sedan tiden Mr Magic länge begraven.

Jag trodde också att han säkert gillade mig mer än jag gillade honom, men kunde så klart inte sluta tänka på honom på två dagar efter de att vi setts. Han är inte ens särskilt snygg, men har lyckats trycka på precis rätt knappar, och det är så frustrerande!

Så jag går där i dagarna två och kan inte sluta tänka på honom, allt medan han tycks göra allt utom ringa mig. Så jag tar mod till mig och mejlar på fb. Jag vet att han säkert brännmärkte mig som stalker där och då, men hans efternamn stod ju för fan på postlådan...Mejlar och får ett lite småtrött svar. Mejlar igen och får då en diss. Killen som sa vi kan väl höras i veckan, för att då göra upp om en dejt, har kommit på att han inte hinner, inte under några som helst omständigheter har tid att träffa mig. Då måste man endera ha väldigt mycket att göra, eller så är man väldigt ond, och har taskig fantasi.

Och det är i det dödläget vi just nu befinner oss. Jag går runt och frågar mig själv varför han inte ringer, besinnar min outsägliga lust att återigen mejla, något jag inte gör eftersom jag inte orkar bli dissad igen, och dumförklarar honom som inte ens kan skicka så mycket som ett ynka litet sms. Jag önskar att He´s not that in to you var tillämpningsbar, men tro mig, det är den inte. Det handlar inte om det, det handlar, och måste i mina ögon handla, om något helt annat.

Jag är rätt flummig, den som inte insett det vid det här laget tycks ha missat något högst väsentligt med min personlighet. Jag brukar tala mycket om universum, min inre röst, och sånt där annat som andra skulle beteckna som trams. Min inre röst personifieras av en tjock kort gammal gumma runt 85 som sitter i en sliten soffa i en stuga framför brasan och pratar med sig själv. Hon bär svaren på alla mina frågor. När jag inte vet vad jag ska göra så frågar jag henne, och det borde jag göra lite oftare, för att inte säga jämt. Hon säger att jag ska ge honom lite tid, och säger att jag inte ska ta några som helst egna initiativ, för det kommer jag bara få ångra sen. Så jag lyssnar på henne. Tiden kommer ge henne rätt, det vet jag.