Min bror jagar. Det är hans liv. Tillsammans med sin hund och sina vänner spenderar han lika mycket tid i skogen som jag spenderar tid framför datorn. För att kunna jaga krävs att man hanterar skjutvapen. Jag vet att min bror har sjuk respekt för sina vapen, men självklart oroar jag mig en del, precis som vilken storasyster som helst. I synnerhet då hans kompis på grund av just försumlighet råkade skjuta av sig tån för något år sedan, och sedan dess går under det föga smickrande smeknamnet 8 och en halv.

Trots att min bror är rutinerad finns det ju aldrig några garantier, olyckor kan lätt hända ändå, det är just därför de kallas olyckor. Och de gånger han varit i olyckor har det alltid handlat om att någon annan utom just han klantat sig. För två år sedan blev hans första älghund, en hund han inte haft mer än ett halvår, under en jakttur påkörd av en bilist. Bakbenen på hunden var av, och brorsan tvingades ta det enkla men samtidigt rätt jobbiga beslutet att låta Izor somna in. Trots att det inte ens var min hund led jag enormt med min lillebror när han gick igenom detta, för jag visste hur mycket tid och energi han lagt ner på hunden.

När jag nu läser på hans Fb att han räddat sin nya hund, som han köpte våren efter att den förra blev påkörd, ur en isvak, är det kanske inte så konstigt att jag börjar oroa mig igen. Det är när man inte ska tänka på vad som kunde ha hänt, som man bara tycks göra just det. Vad min bror har gjort för att förtjäna detta vet jag inte, just nu är jag bara så glad att hunden, tack vare min brors enorma sisu, vilket gjorde att han inte tvekade att hoppa i vattnet och vada ut till hunden, är välbehållen.