Smådeppade igår eftersom han jag hädanefter kommer kalla Tönten, fortfarande inte har ringt. Men så ringde Allan Ballan! Och det är ju så underbart när livet lyckas ge dig precis det du inte visste att du behövde. Och Allan Ballan gjorde det igår.
Till att börja med har han de senaste gångerna han ringt på allvar frågat om jag kan låna honom 20 000. Jag skämtar inte, killen tror 1) att jag har 20 000 kronor 2) inte har något vettigare att göra än låna ut dem till honom. Det är hysteriskt roligt, nästan så jag trillar av stolen!
Men så pratade vi vidare, och vi kommer in på att jag brukar gå på Mama Africa, men att jag börjar tröttna på det, varpå han häver ur sig att det ju beror på att jag redan hunnit vara med alla. Mycket möjligt att jag drog lite för höga växlar på detta, men shit vilken förolämpning! Så jag säger det, varpå han omformulerar sig. Men så säger jag att jag berättat för en kompis om en lite småskum grej han gjorde i våras, då han efter att ha dissat mig och sedan ringt upp och ändå velat ha en dejt varpå jag gjort andra planer kommit med insinutationer att han nog visste vilken typ av planer, och så blir han ännu mer irriterad. Varför har jag berättat det för min kompis? Han är inte svartsjuk, bara nyfiken! Eller hur?
Då frågar jag vad som hände med den där tjejen han spanat in som jobbade på polisen? Hon som varit upptagen men som nu var singel? Som han frågade mig om han skulle satsa på. Hur gick det med henne? Näe henne hade han bara hittat på. Det här kommer från en kille, man, herre, som påstår att han inte är svartsjuk. Skämtar du med mig? Du hittar alltså på att du spanat in en tjej för att göra mig svartsjuk, men fortsätter vidhålla att du inte är svartsjuk? Jag förstår inte!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar