Panik i butik

Bara för att jag har träffat en kille som verkligen gillar högklackade skor, för att det enligt honom förstärker allt, så har jag börjat umgås lite mer med tanken på ett par högklackade skor. Jag vet att jag måste ta det i etapper, och mitt mål är att nästa lön införskaffa ett par stövletter med klack på inte mer än fem centimeter, och det bara för att han ska få kåtslag när vi ses, vilket vi gör på kanske sin höjd en gång var tredje vecka. Högre än fem centimeter och jag vet att jag aldrig kommer använda dem. Så fem centimeter är det som gäller. Tråkigt nog finns det väldigt få snygga stövletter med mindre än sex cm höga klackar. Efter fem cm tycks det hoppa upp till runt sju, åtta, och för min del är det som att be om en stukning. Jag stukar fötterna bara av att pröva dem.

Så i lördags gjorde jag en runda i Solna Centrum, och landade på Din sko. Där hittade jag ett par stövlar med klack, vilket i mitt fall vore ännu bättre, för de skulle faktiskt komma till användning. Tyvärr är det att hoppas på alldeles för mycket, då jag gjorde det ödesdigra misstaget att spela fotboll i tonåren, vilket gjort mina vader lika kraftiga som en rysk tyngdlyfterskas.

Men jag gav i alla fall dessa stövlar en ärlig chans. Jag trodde jag hade goda möjligheter att faktiskt inte passa i dem. Det var som att en del av mig vägrade inse att det fanns en risk att det var för små, och att det var något jag skulle få komma att ångra. För det var det den andra delen av mig tänkte medan jag tvingade ner mina hobfossingar i den ena av dem. Att när jag väl fått på mig den här stöveln, kommer jag aldrig få av mig den.

När den väl satt på och jag konstaterat att mina vader fortfarande var för kraftiga, och att det var för höga så kom jag då till stunden jag skulle försöka få av mig dem. Det gick inte. Den satt där den skulle, och där satt den som berget. Paniken jag fick går inte att beskriva. Inte heller går det att beskriva hur hårt jag försökte dölja vad som just inträffat. Så diskret som bara var möjligt försökte jag sakta och sansat slita av mig stöveln. Det gick inte. Det gick bara inte. Ångest är liksom bara förnamnet.

Jag såg för mitt inre hur jag skulle tvingas med personalen slita av mig stöveln, och om det verkligen var ett alternativ, och slöt mig snabbt till att det inte var det. Att sitta där likt en gravid med svullna fötter och ha hela personalstyrkan slitande i stöveln skulle vara höjden av pinsamhet. Jag blev ännu mer stressad när jag tänkte på det.

Men så kom min fot som av sig själv på att om jag ålar runt lite här nere på det redan begränsade utrymmet, så kommer det inte lite luft och då kanske jag kan ta mig ut. För vid det här laget var det som om min hjärna lagt av fullkomligt. Medan jag själv satt där som mer eller mindre förstenad, letade så sig foten ut ur stöveln, och jag kan med hedern i behåll besöka butiken igen.