...

Imorgon spelar Sizzla på Göta Källare. Det som förmodligen bara är ett promotiongig för hans senaste skiva Ghettoyouthology, kostar 300 nätta små kronor. För det förmodar jag att man får stå och vänta orimligt länge på reggaens snyggaste profet.

Nu låter jag så där bitter och cynisk som alltid, men jag kan inte känna peppen. Skivan har jag inte orkat lyssna på mer kanske en gång, den har alltså inte hunnit växa sig fast i mitt minne, och jag känner mig ful, fet och äcklig, har inget att ta på mig, ska upp och jobba nästa dag, och så möter Real Madrid Milan. För att inte tala om att jag måste ta nattbussen hem eftersom min ekonomi inte tillåter att jag tar en taxi. En ruggig promenad på Götgatan klockan halv tre imorgon natt känns inte särskilt lockande.

Hatar när det är så här. Lyssnar jag på den där kloka gumman som sitter där framför brasan och tänker massa klokheter som hon tappert försöker förmedla till mig, så borde jag rimligtvis stanna hemma, kolla på fotbollen, True Blood och jobba på min setlista till nästa veckas spelning. Men lyssnar jag till någon annan vet jag att jag kommer ångra mig i samma sekund som recensionerna börjar dyka upp på nätet.

Det är väl mest den där tråkiga väntan jag bävar mest för. Den är så olidlig. Det är varmt. Det är kallt. Jag är full, jag är nykter. Det finns ingen att ragga på. Allt jag stöter ihop med är gamla ragg. Ni förstår. Men så borde jag dra dit bara för att bjuda alla jag inte träffar mer än just när jag går ut på mitt gig, så att jag kan omge mig av kärlek och goda energier när jag prövar mina vingar som dj för första gången.