Anledningen till att den där kloka gumman som jag brukar fråga om råd i tid och otid, är så lugn, beror nog på att hon också vet att det här inte är ett avslutat kapitel. Han må låta bli att höra av sig nu, men förr eller senare lär vi stöta på varann igen, vare sig vi vill eller inte. Hon litar på det, hon litar på att universum på något sätt kommer sammanföra oss. Och hon vet också att universum vill ha så lite hjälp på traven som bara möjligt. Det har tagit mig lång tid att bygga upp förtroendet för henne, men jag har upptäckt att de gånger då jag vill hjälpa till lite på traven, har lite för bråttom, så går allt istället om intet. Det låter så flummigt, och det är nästan så att jag inte vågar yppa hur jag resonerar när det kommer till såna här saker, just för att jag är så rädd att bli dumförklarad. Men jag kan leva med det.