Tomejto, tomato

På Skeppsbar såg jag en tjej som hade en skitsnygg klänning, top, tröja, tunika, what ever you want to call it. Och sa det till henne. Då kände hon sig nödgad att påpeka att det inte var en klänning, som jag påstod, utan en tröja. Varpå jag sa att det väl är upp till var och en vad man väljer att kalla det, och att det är enfaldigt att låta sig luras av att kalla det vad företagen själva vill kalla det. Hon förstod inte ett jota av vad jag menade.

Men det här något jag verkligen inte förstår. Varför folk är så rädda för att bryta regler, gå över gränser, och skapa sin egen verklighet. Okej att man inte kan kalla en bil för en cykel, men när det kommer till något så trivialt som kläder, who cares what u call it? Själv är jag fullkomlig anarkist, bryr mig inte ett dugg om vad hm, slyna tricot eller ellos väljer att kalla plagget ifråga, varför i hela friden ska jag låta dem sätta dagordningen?

Man kan tycka att det är en petitess, men det är på det här sättet som företag undermedvetet påverkar i vilken riktining de vill att vi ska tänka. Det här är retorik, och de här företagen har makt. Mode kan vara precis så fritt som vi föreställer oss, men att inbilla sig att man som konsument inte blir påverkad av något sånt här är att vara lite för naiv för sitt eget bästa. Det gäller att vara totalt respektlöst. Visst, de kan få kalla det tröja, men hur jag i slutändan väljer att använda det rår det inte över, där sätter jag mina egna spelregler.

Vill du smaka på den?

Att jämställdheten har en ganska lång bit att vandra blir jag varse varje gång jag mot bättre vetande hamnar i säng med någon av motsatt kön, som så fort kalsipperna åkt av frågar om jag vill suga. Come again? Till och med killar jag trodde att jag gillat har insmickrande kommit smygande och frågat om jag inte "vill smaka på den", och inbillat sig att de sagt det med viss charm i rösten. Och det här förstår inte jag. För att jag skulle sätt mig i grensle över deras ansikte och fråga dem om de ville slicka lite, det finns liksom inte på kartan. Det skulle aldrig falla mig in, men varje gång en kille tar för givet att en tjej bara för att hon är tjej, gillar killar, och gillar sex, också gillar att suga snopp, får jag god jävla lust.

Jag tycker det här illustrerar rätt väl vad som är skevt med inte bara kvinnors sexualitet, och på vilket sätt den tycks existera bara för att tillfreddställa männen, att det är det som blir den kvinnliga tillfredställelsen. Inte att tillfredsställa sig själv, eller bli tillfredställd av någon annan. Kvinnans sexualitet går i första hand ut på att tillfredställa män, så är det bara! Det här är så inrotat i hela vårt samhälle, att killar inte ens skäms, eller frågar sig varför de tar för givet att någon vill snaska deras kotte. För de förväntas själva vilja att någon gör det, och förväntar sig att någon ska vilja göra det, både för deras och för sin egen skull. Helt sjukt! Jaja, nu har jag väl skrämt bort mamma och pappa för några månader framöver, och tar jag upp detta nästa gång jag pratar med någon av dem kommer de raskt byta samtalsämne. Det är ju alltid något.

Kolashot

Igår hamnade jag på Skeppsbar av alla sunkställen här i världen. Musiken sög, klientelet stod för den största överraskningen, och föga förvånande var bartendern inte direkt något ljushuvud. För när min kompis pojkvän bad om en lakritsshot, tog han första bästa shotsflaska och hällde istället upp en kolashot, och det utan att säga något om saken. Var gick den här jeppen sin bartenderutbildning? Inte var det den som man fick se prov på i Semestersvenskar inte! Så min kompis konstarerar att den luktar kola, inte ser ut som en lakritsshot, och att den också smakar just kola. Hon försöker konfrontera bartendern med detta men får då höra att lakritsshotsen var slut och att han tog det han hade. !!!!!! Tog det han hade. Så om jag ber om en öl och dom inte har det, då kanske jag får en cider istället, men det får jag inte veta förrän jag druckit en droppe. Men vad kan man förvänta sig av ett ställe som Skeppsbar, egentligen? Inte att bartendern vet att Sambucca kan fungera som en ersättning för lakritsshot? För det var inte som om det gick för honom att han hade kunnat erbjuda min kompis det istället. Istället fick jag, som gäst, fråga om dom hade Sambucca, och föreslå att han kanske kunde fixa en sådan istället. Jag borde begärt en öl för besväret. Det vet väl tamefan vem som jävla helst att Sambucca smakar lakrits? Om inte annat är det väl inte för mycket begärt att bartendern på en slarvig sylta vid Slussen vet det. Om nu lakritsshoten är slut det vill säga. Då måste man rimligtvis försöka hitta en lösning på problemet, inte bara sopa det under mattan genom att hälla upp kolashot och låtsas som om det regnar.

Igår bevittnade jag för övrigt hur en man stod i baren och kissade. Det är inte som om haket jag var på inte har någon toalett, faktum är att den är rätt svår att missa, och det är ganska lätt att fråga om vägen. Men där stod han alltså och vattnade blommorna. Tills vakterna kom och förde bort honom. Jag kommer nu aldrig kunna sitta någonstans i närheten av där han urinerade, och jag kommer förmodligen komma att tänka på detta varje gång jag går dit.

Är man full drömmer man endera ingenting, eller så drömmer man de mest bisarra drömmar som finns. Inatt drömde jag så knasiga och konstiga saker att jag inte ens vill berätta. Men en del av drömmen gick ut på att det hade snöat i Stockholm i natt, och att jag vaknade till ett snötäckt landskap. Det var så vitt och så vackert! Jag verkligen längtar till snön kommer, men vill ju förstås att den ska få stanna när den väl kommer!

Jag kan förstå att det är jobbigt om någon man ständigt och jämt ignorerar fortsätter att skicak en vänförfrågan till en. Så långt är jag med. Jag tycker sannerligen synd om de stackare som envisas med att fortsätta skicka förfrågan. Brist på självinsikt? Djupt nere i förnekelse? Varför inte bara ta reda på varför an ständigt blir nobbad och avvisad och får det over with? Men näe.

Sen finns det dom som bekräftar en vänförfrågan men tar bort en. Det är för mig nästan ännu obegripligare. Kul att upptäcka att man blivit borttagen? Inte så vidare värst väl? Då föredrar jag att bli avspisad på en gång, än borttagen så snart jag blivit bekräftad. Se vilka problem vi har idag! Helt otroligt.

Lika roliga som killarna som bryter på utrikiska men beställer taxi i namn som Sven, Erik, Anders, Andreas, Olof och Peter, är tjejerna som ringer och beställer på engelska, men som när de ska uttala siffror och gatunamn talar helt felfri svenska. What´s up with that? De borde väl rimligtvis ha vuxit ur den där perioden i livet då man snackade engelska noll stopp, för att förbättra sitt uttal?

Allan Ballan och jag

Allan Ballan var och hälsade på mig igår. Jag förstår mig inte på den killen! Till att börja med är han av den där typen som skrattar när det händer något läskigt i filmen man kollar på. Jag gallskriker, han börjar skratta. Såna människor är lite läskiga, och kommer så alltid förbli. Men så började vi prata namn. Och killen föreslår det fulare namnet efter det andra till den här dottern han tycks övertygad om att han en dag kommer få. Victoria, Susanne, Ann Katrin, Monika, Elisabeth. Långa fula sjuttiotalsnamn. När jag sen föreslår Elsa, Signe, Alma så duger det inte. Då är dom för konstiga. Ska han säga?

Dagens!

Solna livs

"Min" grönsakshandlare ska sälja sin butik och flytta till varmare breddgrader. Det unnar jag verkligen honom. Killen går upp i ottan för att hämta frukt i Årsta, och jobbar sen hela dagen till klockan tio, sju dagar i veckan! Jag skulle nog lessna efter en vecka. Han behöver semester, det har jag sagt till honom i vad som känns som en evighet. Samtidigt kommer jag sakna honom så sjukt mycket! Han ger mig rabatt, skarvar när han inte har växel, frågar alltid hur jag mår, undrar hur det är med min kolonilott, och bryr sig på det stora hela väldigt mycket om mitt väl och ve!Så mycket att han i julas fick en godisstrut full med smörkolor. Och nu ska han alltså åka bort! Det är nu jag inser hur mycket en så liten grej som att någon dagligen frågar hur man mår, och med det faktiskt bryr sig, spelar roll! Visst att det säkert kommer dyka upp fler som undrar hur jag mår, men han har liksom alltid funnits där som en ständig påminnelse om att folk faktiskt tycker om mig.

Inte för att jag inbillar mig att någon har det minsta intresse i varför jag inte uppdaterat på nästan två veckor så kommer här en liten ursäkt/bortförklaring/anledning.
Jag har två jobb. Jag pluggar två kurser. Jag ska ha klubb på torsdag. Min bror undlät sig att berätta att han förlovat sig så jag fick reda på det genom facebook, och då kanske det finns dom som tycker att jag överreagerar om jag blir ledsen, men det blev jag. Så ledsen att hela förra veckan mycket på grund av pms gick som en äcklig hemsk bergochdalbana, inte alls den där sorten som är rolig och som gör att det ilar i magen. Tönten fortsätter att vara en tönt. Hittills har jag tagit alla initiativ, det borde väl vara en ganska god fingervisning om att killen inte är särskilt handlingskraftig. Jag har gått och blivit tjock. Så ja, jag har lite grejer jag måste reda upp och att då uppdatera bloggen kommer rätt långt ner på den listan.

Dagens!

Tarrus Rileyes senaste skiva är väl värd en genomlyssning, den är mycket välproducerad och ger ett i mitt tycke mycket gjutet intryck.

...

Imorgon spelar Sizzla på Göta Källare. Det som förmodligen bara är ett promotiongig för hans senaste skiva Ghettoyouthology, kostar 300 nätta små kronor. För det förmodar jag att man får stå och vänta orimligt länge på reggaens snyggaste profet.

Nu låter jag så där bitter och cynisk som alltid, men jag kan inte känna peppen. Skivan har jag inte orkat lyssna på mer kanske en gång, den har alltså inte hunnit växa sig fast i mitt minne, och jag känner mig ful, fet och äcklig, har inget att ta på mig, ska upp och jobba nästa dag, och så möter Real Madrid Milan. För att inte tala om att jag måste ta nattbussen hem eftersom min ekonomi inte tillåter att jag tar en taxi. En ruggig promenad på Götgatan klockan halv tre imorgon natt känns inte särskilt lockande.

Hatar när det är så här. Lyssnar jag på den där kloka gumman som sitter där framför brasan och tänker massa klokheter som hon tappert försöker förmedla till mig, så borde jag rimligtvis stanna hemma, kolla på fotbollen, True Blood och jobba på min setlista till nästa veckas spelning. Men lyssnar jag till någon annan vet jag att jag kommer ångra mig i samma sekund som recensionerna börjar dyka upp på nätet.

Det är väl mest den där tråkiga väntan jag bävar mest för. Den är så olidlig. Det är varmt. Det är kallt. Jag är full, jag är nykter. Det finns ingen att ragga på. Allt jag stöter ihop med är gamla ragg. Ni förstår. Men så borde jag dra dit bara för att bjuda alla jag inte träffar mer än just när jag går ut på mitt gig, så att jag kan omge mig av kärlek och goda energier när jag prövar mina vingar som dj för första gången.

Ibland önskar jag att jag levde på medeltiden, för då skulle jag slippa få magknip av att hålla inne pruttar. Inte för att det var socialt accepterat att prutta på medeltiden, det vet jag inte särskilt mycket om, men då luktade det ändå så jävligt att ingen märkte något.

Vid vilken ålder är det socialt acceptabelt att säga gåggla? Är jag en ond människa om jag vill rätta någon som, mycket till följd av sin höga ålder säger gåggla?

Dagens !

Dagens !

Kan väl passa på att säga det nu, när det så sakta börja närma sig. Torsdag 29/10 mellan kl 22-01 kommer jag spela skivor på Musslan. Den som inte är där är Svampbob Fyrkant typ. Jag kommer garanterat spela den här, och det någon gång innan tolv. FB-event finns också, så ni kan se vilka som är dumma nog att hoppa detta tillfälle att höra grym musik.

Idol-Camilla har alltså knullat både någon Scottsmänniska OCH The Poodles Kicken, och ändå inte lyckats komma med i Melodifestivalen? Då tror jag inte att det har någon större betydelse att hon nu slaktat både My heart will go on och Hallelujah, Bert kommer ändå inte höra av sig...

Finns det något vidrigare än att ta ut ett vad man tror är rent glas ur diskmaskinen och upptäcka att nej det var visst inte alls rent, sköljvattnet har snurrat runt all dynga och sen har skiten fastnat på glaset så vad man nu har är glas som ser rena ut, men som om man känner på dem, har skit fastklistrad på dem. Frääääscht! Ungefär lika najs som att gå på toa när man druckit för lite vatten och kisset föjlaktligen inte bara är lika gult som äppeldricka, utan också stinker värre än en gödselhög. Då känner man sig sannerligen som en riktig kvinna!

att jag överväger att skicka iväg ett patetiskt jävla sms till tönten bara för att han inte hört av sig på ja jag tänker inte ens säga hur jävla länge, vittnar väl ändå om mina sanna känslor för honom? tack och lov tog jag mig i kragen. det är nu alla bittra tjejer som tycker "alla killar är svin/skitstövlar/idioter" tänker att han bara leker med mig, och det får ni för allt i världen fortsätta tycka, men med den iställningen kommer ni också bara attrahera just skitstövlar, idioter och svin, och skaffa barn, förmodligen döttrar, som också kommer tycka att alla män är idioter, skitstövlar och svin, så gör gärna det någon annanstans än just här, för den typen av dåliga energier behöver inte jag i min närhet.

Dagens !

Dagens !

Fortsätter på samma spår. Lite väl elektronisk, men jag ÄLSKAR originalet, så det går an.

Så här gör man väl ändå inte? Inte tar man väl en bra låt och gör den sämre? Det är såna här gånger jag önskar att det någonstans, förslagsvis i mitt korridor, fanns ett coverråd där artisterna fick lägga fram sina förslag på låtar de ville sampla eller göra covers på så skulle jag och några av mig väl utvalda personer besluta om det gick bra eller inte. Allt för att slippa onödigt lidande.

Dagens !

Kanske inte lika helgjuten som Kyaals remix av Destinys Childs Lose my breath, men det duger. Det är så här jag vill ha det. Den här låten vet jag inte om jag ens gillar, eller om jag gillar den bara för att SR Metropol har den på sin a-lista, och därmed spelar den kanske hundra gånger om dagen, och om inte det så minst en gång i timmen.

Dagens!

Efter gårdagens kan jag ju inte göra annat än köra denna! Gillar gospelsticket mot slutet! Tycker för övrigt att Beenie Man är sjukt ful i håret i denna video. Fast det säger jag ju bara för att jag inte kan skaka så där på mitt eget hår, hur jag än försöker. Jag skäms inte för att erkänna att jag har för vana att ge det ett försök.

Tänk om

Att Pia Sundhage skulle kunna bli förbundskapten är uteslutet, men inte på grund av att hon är kvinna, utan för att hon faktiskt redan har ett jobb. Men att bara att föreslå henne ändå kan vara så provocerande är för mig mycket förbryllande. Samtidigt föga förvånande. Mellan raderna läser jag in att det inte alls handlar om att hon saknar kompetens eller kunnande, utan att hon har just det, och att det är det som gör att alla Sveriges förenade fotbollsherrar darrar av rädsla. För tänk om hon fick jobbet, tänk om hon gjorde det bra. Tänk om lyckades där så många tidigare gått bet! Det handlar inte om att det vore så pinsamt om hon misslyckades, vilket vissa tar för givet att hon skulle göra, jag menar hon är ju trots allt kvinna, att den arten ens klarar av att andas har förbryllat forskare i väldigt många år. Det handlar om skammen som skulle vara så tung att bära för det här gubbarna, om det visade sig att det som dom lagt ner så mycket tid och omsorg på att göra till något komplicerat, fint och avancerat, något som man måste vara mycket kvalificerad för att klara av. Om det visar sig att det, med bravur, kan genomföras av en kvinna, det vore ju nästan etter värre, än om hon gjorde sig själv till åtlöje. För om hon misslyckas är det bara hon själv, och möjligtvis dem som anställde henne, som får bära hundhuvudet. Men om hon lyckas, ja då är det alla andra som får ställa sig i skamvrån!

Min bror jagar. Det är hans liv. Tillsammans med sin hund och sina vänner spenderar han lika mycket tid i skogen som jag spenderar tid framför datorn. För att kunna jaga krävs att man hanterar skjutvapen. Jag vet att min bror har sjuk respekt för sina vapen, men självklart oroar jag mig en del, precis som vilken storasyster som helst. I synnerhet då hans kompis på grund av just försumlighet råkade skjuta av sig tån för något år sedan, och sedan dess går under det föga smickrande smeknamnet 8 och en halv.

Trots att min bror är rutinerad finns det ju aldrig några garantier, olyckor kan lätt hända ändå, det är just därför de kallas olyckor. Och de gånger han varit i olyckor har det alltid handlat om att någon annan utom just han klantat sig. För två år sedan blev hans första älghund, en hund han inte haft mer än ett halvår, under en jakttur påkörd av en bilist. Bakbenen på hunden var av, och brorsan tvingades ta det enkla men samtidigt rätt jobbiga beslutet att låta Izor somna in. Trots att det inte ens var min hund led jag enormt med min lillebror när han gick igenom detta, för jag visste hur mycket tid och energi han lagt ner på hunden.

När jag nu läser på hans Fb att han räddat sin nya hund, som han köpte våren efter att den förra blev påkörd, ur en isvak, är det kanske inte så konstigt att jag börjar oroa mig igen. Det är när man inte ska tänka på vad som kunde ha hänt, som man bara tycks göra just det. Vad min bror har gjort för att förtjäna detta vet jag inte, just nu är jag bara så glad att hunden, tack vare min brors enorma sisu, vilket gjorde att han inte tvekade att hoppa i vattnet och vada ut till hunden, är välbehållen.

Dagens !

Fett otippat med concious dancehall. Eller egentligen inte efter som låten osar gospel, men likväl. I löve it.

Panik i butik

Bara för att jag har träffat en kille som verkligen gillar högklackade skor, för att det enligt honom förstärker allt, så har jag börjat umgås lite mer med tanken på ett par högklackade skor. Jag vet att jag måste ta det i etapper, och mitt mål är att nästa lön införskaffa ett par stövletter med klack på inte mer än fem centimeter, och det bara för att han ska få kåtslag när vi ses, vilket vi gör på kanske sin höjd en gång var tredje vecka. Högre än fem centimeter och jag vet att jag aldrig kommer använda dem. Så fem centimeter är det som gäller. Tråkigt nog finns det väldigt få snygga stövletter med mindre än sex cm höga klackar. Efter fem cm tycks det hoppa upp till runt sju, åtta, och för min del är det som att be om en stukning. Jag stukar fötterna bara av att pröva dem.

Så i lördags gjorde jag en runda i Solna Centrum, och landade på Din sko. Där hittade jag ett par stövlar med klack, vilket i mitt fall vore ännu bättre, för de skulle faktiskt komma till användning. Tyvärr är det att hoppas på alldeles för mycket, då jag gjorde det ödesdigra misstaget att spela fotboll i tonåren, vilket gjort mina vader lika kraftiga som en rysk tyngdlyfterskas.

Men jag gav i alla fall dessa stövlar en ärlig chans. Jag trodde jag hade goda möjligheter att faktiskt inte passa i dem. Det var som att en del av mig vägrade inse att det fanns en risk att det var för små, och att det var något jag skulle få komma att ångra. För det var det den andra delen av mig tänkte medan jag tvingade ner mina hobfossingar i den ena av dem. Att när jag väl fått på mig den här stöveln, kommer jag aldrig få av mig den.

När den väl satt på och jag konstaterat att mina vader fortfarande var för kraftiga, och att det var för höga så kom jag då till stunden jag skulle försöka få av mig dem. Det gick inte. Den satt där den skulle, och där satt den som berget. Paniken jag fick går inte att beskriva. Inte heller går det att beskriva hur hårt jag försökte dölja vad som just inträffat. Så diskret som bara var möjligt försökte jag sakta och sansat slita av mig stöveln. Det gick inte. Det gick bara inte. Ångest är liksom bara förnamnet.

Jag såg för mitt inre hur jag skulle tvingas med personalen slita av mig stöveln, och om det verkligen var ett alternativ, och slöt mig snabbt till att det inte var det. Att sitta där likt en gravid med svullna fötter och ha hela personalstyrkan slitande i stöveln skulle vara höjden av pinsamhet. Jag blev ännu mer stressad när jag tänkte på det.

Men så kom min fot som av sig själv på att om jag ålar runt lite här nere på det redan begränsade utrymmet, så kommer det inte lite luft och då kanske jag kan ta mig ut. För vid det här laget var det som om min hjärna lagt av fullkomligt. Medan jag själv satt där som mer eller mindre förstenad, letade så sig foten ut ur stöveln, och jag kan med hedern i behåll besöka butiken igen.

Dagens!

"Enemyyyyyyyyyyyyyyyyyyy"

Jag är Lafayette, fångad i en överviktig nordeuropeisk kvinnas kropp. Som där han säger att han gärna kollar på tragiska olyckor över nagelmålandet. Det är jag på väg hem från krogen. Jag söker mig till paren som står och tjafsar i tunnelbanan och mina öron är stora som tefat. Och inte fan tycker jag synd om någon, för mig är det ren och skär underhållning. Kalla mig ond!

Dagens !

Har jag spelat denna förut? Det har jag säkert. Men den är ju så bra! Och det jag älskar med Imogen är hon för mig att förstå att man inte ska låta sig begränsas i sina drömmar. Det har inget med den här låten att göra egentligen, men samtidigt allt. För låten är ju så konstig, men har ändå lyckats bli en sån stor grej. Och Imogen har också gett mig självförtroende att stänga av alla kanaler som gör att jag tvivlar på att mina drömmar går att förverkliga. För så är det. Det finns så sjukt mycket hatare där ute. De är förpackade till tv-program, tidningar och allmänna tyckare som inte gör annat än säger att det där går inte, du kan inte, du borde inte. Men med Imogen i ryggen så vågar jag ignorera dem fullkomligt. Det är så skönt!

Bara för att jag i torsdags tänkte tanken att det nog bara är typ minimalister eller tonårsbrudar som väljer att måla naglarna i helvitt, så hade min föreläsare självklart vita fingernaglar. Det är verkligen helt sjukt. Jag blir lite rädd för mig själv ibland, jag menar, hur kunde jag veta det? Jag tycker själv att det ser väldigt konstigt ut. Typ som när man var sex år och snodde farsans tippexflaska. Ungefär så.

Idol eftersnack

Nu såg jag bara snabbgenomgången av de första fem artisterna, men av den att döma var Carolina inte så jäkla bra. Inte bara var det låtvalet som låg henne i fatet, hon sjöng en ganska skränig låt på ett alldeles för välpolerat sätt. Det funkade helt inte! Men sen så var hon också rent ut sagt för jävligt stajlad. Den där kjolen skulle nog inte göra någon, allra minst henne, rättvisa. Jag kan förstå att stylisten försökt leva upp till förlagan, men det kändes bara så fel.

Fel kändes också Rabihs stajling. Det såg som han åkt i en tidsmaskin till valfri amerikansk ungdomsserie från 1980-talet. Jag kan se visionen Kling hade, men det funkade helt enkelt inte i praktiken.

Det kändes lite skumt att Carolina fick duellera mot Eddie, för så sur var han inte, inte i mina öron i alla fall. Då tycker jag Nicklas var sjukt mycket sämre. Faktum är att han ger ett så blekt intryck att jag fortfarande inte lärt mig vem han är.

För övrigt känns det som att Idol verkligen, efter hur många säsonger det nu är, verkligen har växt in i sin kostym. Eftersnacket i loungen känns skönt avslappnat, och i och med den får man chansen att ytterligare lära känna artisterna och hur de hanterar scenframträdandet. I det avseendet var det så underbart att se Mariette så där skönt laid back sitta där i skräddarställning, i jämförelse med det labila intryck Camilla fortsätta ge.

Camilla är verkligen provocerande jäkla dålig. Enda anledningen till att juryn inte sågade henne ikväll var att hon helt enkelt inte var lika dålig som hon varit tidigare. Därmed inte sagt att hon var bra. För de där "eh, eh" som hon flinkade in efter varje låtrad blev verkligen direkt plågsamma. Tjejen tar ju i så hon spricker! Hon är inte bra, och hon förtjänar inte att vara med. Så är det bara!

Och så Tove då. Det är verkligen en stjärna i vardande! Hon får det att se så lätt och ledigt ut, och för det är hon värd all respekt! Hon och Erik verkligen utklassar de andra i scennärvaro och rutin. Jag tror starkt att det kommer stå mellan dessa två. Möjligtvis kan Mariette hota dem lite, men i slutändan är hon för "konstig" för att verkligen vinna publikens hjärtan.

Höga klackar

Jag har väldigt svårt att gå i högklackat. Till att börja med har jag svårt att hitta högklackade skor som passar. Jag har små, breda fötter med högt fotvalv och då är det fan lättare att lösa cancerns gåta än hitta ett par bekväma högklackade skor. För till skillnad från alla dem som äger och gärna har högklackat på sig, tycker jag att man kan förvänta sig att skorna faktiskt ska vara bekväma. Lägger jag en röding på ett par skor, vill jag att de ska vara sköna och snygga. Jag köper inte det där förbannade skitsnacket om att ska lida pin för att få vara fin, vad är det för taskig ursäkt från skotillverkarna?

Men sen så känner jag mig för tjock för högklackat. Min lillebror har mobbat mig för mina feta kycklinglår hela mitt liv, och när jag har högklackat på mig, inbillar jag mig att det ser så sjukt oproportionerligt och väldigt asymmetriskt ut, att folk börjar blöda ur ögonen om de ser mig. Jag känner mig inte alls så där självsäker ut, som alla andra med högklackat på fötterna gör, och det blir en gigantiskt hämsko för mig.

Men så kommer vi då till den enskilt största anledningen att jag inte bär högklackat, eller i alla fall inte gör det så ofta som jag skulle vilja. För jag kan ha ett par skor som inte sitter så bra, om de är tillräckligt snygga. Förutsatt att jag faktiskt kan ta mig fram. För det kan jag nämligen oftast inte. Vi talar inte om Bambi på hal is här, utan snarare om något som förtjänar sin egen beteckning, typ Eveliina på djupa vatten.

Och jag verkligen önskar att jag kunde gå i klackar, det gör jag. Och jag har förstått att det bara handlar om att öva, öva, öva. Men jag bor på en begränsad yta, och att börja strutta fram i studentkorridoren, bara för att jag ska kunna stå på Berns terass i ett par röda pumps någon lördag framöver, kommer inte på frågan. Min plan just nu är att stegvis köpa högre och högre klackar. Men det faller ju på att jag hittar sköna högklackade skor som är snygga, lika ofta som jag träffar en kille jag faktiskt vill inleda något med.

Men så läste jag DN:s klackeskola. Det här är humor på så sjukt hög låg nivå, att jag inte kan annat än råda er att se inslaget. Å ena sidan lyssnar jag uppmärksammat, å andra sidan ligger jag och vrider mig av skratt för att det är så kul.

Att det är en MAN som ska lära oss kvinnor hur vi ska gå i klackar säger i min värld allt om hur indoktrineringen av kön äger rum, och vilka det är som äger rätten till att säga åt oss kvinnor vad vi får, och inte får göra, samt också vad som förväntas av oss. Kan vi inte gå i klackar, är patriarkatet beredda att ge oss en kurs i hur. I alla fall så att vi kan gå i dem, men fortfarande inte springa ifrån ogärninsgmän när vi har dem på oss.

För det är det jag verkligen hatar med höga klackar. Att de gör mig så försvarslös. Jag mister kontrollen över min egen kropp, och utsätter mig för onödiga faror. Jag som är kort får ofta frågan varför jag inte har höga klackar, och det är mitt icke politiskt korrekta svar varje gång. Att det är svårt att springa ifrån en våldtäktsman i höga klackar. Och det kommer jag hålla fast vid.

Klippet är hursomhelst väldigt skrattretande. Inte bara är det roligt för att det är så patetiskt att en man ska lära oss kvinnor, och säkert vissa män också, hur vi ska gå och inte gå i klackar, utan också för att det med all önskvärd tydlighet visar på den förskjutning som skett av värdering på Dagens Nyheter. Jag tyckte det var förfärande när kulturdelen bytte namn till Kultur& Nöje, och är lite bitter över att ingen mer än jag tycks förfasa sig över att det numera finns en sminkblogg på DN:s hemsida. Ja, jag förstår att man måste ge läsarna vad de vill ha, men där DN tidigare aldrig underskattat sina läsare, gör den idag istället det raka motsatta. Om de ändå var bra på de dom kallar livsstil, skulle jag kanske inte ha några större problem med den här perspektivförskjutningen, men det blir ju så löjeväckande när dom med samma auktoritet och pondus som de annars recenserat Ridley Scotts senaste film, nu ingående beskriver ett nytt nagellack.

Dagens!

Buklandning

Denna gick på repeat imorse, efter att jag lyssnat lite på Ametist och Ison. Tanken är att jag ska skriva ett arbete om musik och politik, och jag önskar att jag kunde hitta en bra vinkel på Richie, men det kommer inte till mig. Till saken hör att jag har kanske fem ämnen, men ingen vinkel. Typ sexualpolitik, hasch, kvinnligt självförverkligande och annat politiskt korrekt och inkorrekt tjafs. För mig är kopplingen mellan reggae och poltik så solklar. I alla fall till man lyssnar på Up in her belly med Busy, då fallerar liksom allt. Så att säga att jag har lite problem att bestämma mig är inte på något sätt en överdrift.

Mad Cobra inställt

Håhåjaja. Här har jag i veckor gått och funderat på vad jag ska ha på mig, vilken färg jag ska ha på nagellacket, och vilka strumbyxor som kan tänkas passa bäst till klänningen, och så ställs konserten med Mad Cobra, numera bara Cobra, in.

Skämt åsido. Jag har, till en följd av en längre tids samtalsterapi, slutat irritera mig på inställda konserter. Den tiden då jag gick i taket för att någon artist helt enkelt inte behagade dyka upp är sedan länge förbi. Efter debaclet med Bone thugs, Mos Defs icke vara under Rock the Bells, och andra dylika misshaps, har jag helt enkelt gått och blivit härdad. Mitt förtroende för delar av svenska konsertarrangörer är noll och intet. Kanske litade jag lite för blint på dem förut, och kanske tvivlar jag lite för hårt på dem idag. Men att konserters vara eller ickevara blivit ett vågspel, är väl inte direkt att påstå för mycket.

Men så är det också sjukt mycket rykten och snack när det kommer till i synnerhet reggaekonserter. Ta bara exemplet med Mavado. Han var på väg till Stockholm i vad som kändes som en evighet, innan man kunde slå fast att anledningen till att han inte kunde uppträda här var att han var för dyr.

Av någon outgrundlig anledning så är delar av konsertpubliken i Sverige inte bara van att artister ställer in i absolut sista sekund, de är också en väldigt hoppfull publik, som tror och in i det sista hoppas att de artister som ändå lyckas ta sig in i Fort Europa, kan tänka sig en snabb sväng förbi Svea rike. Vis av erfarenhet vet man att det kan vara väldigt snabba vändningar, vilket gör att en del artister dyker upp med mycket kort varsel. Något som i sin tur verkligen inte gynnar konsertklimatet. Med bättre framförhållning och planering, skulle man kanske också få den publik som artisterna förtjänar. Istället gnälls det på många håll och kanter om att det inte arrangeras några reggaekonserter, och att det är så dålig uppslutning på dem som ändå äger rum. En enkel fråga om vad som är hönan och vad som är ägget, helt enkelt.

Visst att saker och ting kan förändras snabbt, men när det kommer till konserten med Mad Cobra ställer jag mig mycket frågande till hur länge arrangörerna verkligen varit medvetna om att den inte skulle kunna äga rum. Varför hålla på det så länge i så fall? Missnöjet bland dem som tänkt se konserten blir förmodligen bara större, ju närmare in på konserten beskedet om att den blivit inställd kommer. Något jag tycker att man som arrangör borde förstå. Och sen kommer ju aspekten av vad som är rimligt och rationellt in i bilden. Att flyga från Jamaica till Sverige tar sin lilla tid. Även om Mad Cobra så skulle landat på svensk mark idag, borde han rimligtvis ha lämnat den karibiska övärlden redan någon gång i helgen. Alltså måste man ha vetat redan då att han inte skulle kunna komma att uppträda, och alltså ha informerat om detta tidigare!

Well well. Nu ska det bli oerhört spännande att se huruvida Sizzla tänker förära oss med sin närvaro 21 oktober. Kanske låter jag överdrivet negativ som vågar mig på att tvivla, och självklart hoppas och tror jag att han dyker upp. Men bara för att skademinimera bäddar jag in mig själv och mina förhoppningar i lagom mycket tvivel.

Dagens!

Anledningen till att den där kloka gumman som jag brukar fråga om råd i tid och otid, är så lugn, beror nog på att hon också vet att det här inte är ett avslutat kapitel. Han må låta bli att höra av sig nu, men förr eller senare lär vi stöta på varann igen, vare sig vi vill eller inte. Hon litar på det, hon litar på att universum på något sätt kommer sammanföra oss. Och hon vet också att universum vill ha så lite hjälp på traven som bara möjligt. Det har tagit mig lång tid att bygga upp förtroendet för henne, men jag har upptäckt att de gånger då jag vill hjälpa till lite på traven, har lite för bråttom, så går allt istället om intet. Det låter så flummigt, och det är nästan så att jag inte vågar yppa hur jag resonerar när det kommer till såna här saker, just för att jag är så rädd att bli dumförklarad. Men jag kan leva med det.

Tönten

Så låt mig då presentera Tönten. Tönten och jag träffades jag ska inte säga när om han nu mot förmodan skulle råka hitta hit, men för det luddiga uttrycket ett tag sedan. Allt var frid och fröjd, han bad om mitt nummer, undrade när vi kunde ses igen, och blev förfärad när jag inte föreslog något snarare än en vecka senare.

Han fick alltså mitt nummer. Han ringde inte upp mig så att jag skulle få hans, och det slog mig aldrig att ta hans nummer, och så här i efterhand är det nog bara bra för jag känner på mig att den här killen kommer locka fram alla mina dåliga sidor, including the psycho bitch in me. Hon som jag trodde varit död och sedan tiden Mr Magic länge begraven.

Jag trodde också att han säkert gillade mig mer än jag gillade honom, men kunde så klart inte sluta tänka på honom på två dagar efter de att vi setts. Han är inte ens särskilt snygg, men har lyckats trycka på precis rätt knappar, och det är så frustrerande!

Så jag går där i dagarna två och kan inte sluta tänka på honom, allt medan han tycks göra allt utom ringa mig. Så jag tar mod till mig och mejlar på fb. Jag vet att han säkert brännmärkte mig som stalker där och då, men hans efternamn stod ju för fan på postlådan...Mejlar och får ett lite småtrött svar. Mejlar igen och får då en diss. Killen som sa vi kan väl höras i veckan, för att då göra upp om en dejt, har kommit på att han inte hinner, inte under några som helst omständigheter har tid att träffa mig. Då måste man endera ha väldigt mycket att göra, eller så är man väldigt ond, och har taskig fantasi.

Och det är i det dödläget vi just nu befinner oss. Jag går runt och frågar mig själv varför han inte ringer, besinnar min outsägliga lust att återigen mejla, något jag inte gör eftersom jag inte orkar bli dissad igen, och dumförklarar honom som inte ens kan skicka så mycket som ett ynka litet sms. Jag önskar att He´s not that in to you var tillämpningsbar, men tro mig, det är den inte. Det handlar inte om det, det handlar, och måste i mina ögon handla, om något helt annat.

Jag är rätt flummig, den som inte insett det vid det här laget tycks ha missat något högst väsentligt med min personlighet. Jag brukar tala mycket om universum, min inre röst, och sånt där annat som andra skulle beteckna som trams. Min inre röst personifieras av en tjock kort gammal gumma runt 85 som sitter i en sliten soffa i en stuga framför brasan och pratar med sig själv. Hon bär svaren på alla mina frågor. När jag inte vet vad jag ska göra så frågar jag henne, och det borde jag göra lite oftare, för att inte säga jämt. Hon säger att jag ska ge honom lite tid, och säger att jag inte ska ta några som helst egna initiativ, för det kommer jag bara få ångra sen. Så jag lyssnar på henne. Tiden kommer ge henne rätt, det vet jag.

Allan Ballan del femhundraåttiosju

Smådeppade igår eftersom han jag hädanefter kommer kalla Tönten, fortfarande inte har ringt. Men så ringde Allan Ballan! Och det är ju så underbart när livet lyckas ge dig precis det du inte visste att du behövde. Och Allan Ballan gjorde det igår.

Till att börja med har han de senaste gångerna han ringt på allvar frågat om jag kan låna honom 20 000. Jag skämtar inte, killen tror 1) att jag har 20 000 kronor 2) inte har något vettigare att göra än låna ut dem till honom. Det är hysteriskt roligt, nästan så jag trillar av stolen!

Men så pratade vi vidare, och vi kommer in på att jag brukar gå på Mama Africa, men att jag börjar tröttna på det, varpå han häver ur sig att det ju beror på att jag redan hunnit vara med alla. Mycket möjligt att jag drog lite för höga växlar på detta, men shit vilken förolämpning! Så jag säger det, varpå han omformulerar sig. Men så säger jag att jag berättat för en kompis om en lite småskum grej han gjorde i våras, då han efter att ha dissat mig och sedan ringt upp och ändå velat ha en dejt varpå jag gjort andra planer kommit med insinutationer att han nog visste vilken typ av planer, och så blir han ännu mer irriterad. Varför har jag berättat det för min kompis? Han är inte svartsjuk, bara nyfiken! Eller hur?

Då frågar jag vad som hände med den där tjejen han spanat in som jobbade på polisen? Hon som varit upptagen men som nu var singel? Som han frågade mig om han skulle satsa på. Hur gick det med henne? Näe henne hade han bara hittat på. Det här kommer från en kille, man, herre, som påstår att han inte är svartsjuk. Skämtar du med mig? Du hittar alltså på att du spanat in en tjej för att göra mig svartsjuk, men fortsätter vidhålla att du inte är svartsjuk? Jag förstår inte!

Gör som Zlatan, väl Taxi Stockholm

Kungen åker med Taxi Stockholm!

Dagens!

Jag kanske ska börja kommunicera medelst youtubeklipp? Vilken lysande idé.

Andra försöket

Jag sitter som bäst och funderar på om jag ska göra ett nytt försök. För som hon säger, lyckas man inte första gången skakar man av sig nederlaget och försöker igen. Men i och med det utsätter man sig ju också för risken att få ännu ett avvisande kastat i ansiktet. Gäller det dessutom samma person, som man med ihärdighet försöker visa sin egen förträfflighet för, blir ju förödmjukelsen ännu större om man inte lyckas heller vid andra försöket.

Dagens!

To the day I die

Efter att Jah Cure fått det som måste vara den mest påkostade videon i reggaens historia, till Never find, något som till viss förvånade mig, är jag lite besviken över videon till Yuh love. Rytmen är så minimalistisk och modern, att jag väntade mig en video i samma stil. Lite lätt dokumentär känsla, som verkligen fångar vad Vybz och ingen annan känner. Men näe, det blir det gamla vanliga. Det är bilar, det är bling, och även om budskapet går fram tycker jag det är riktigt dåligt. Ställer jag för höga krav? Näe. För kan man göra en video som Never find, kosta på sig att någon står med en hårtork och blåser den i fejan på Jah Cure när han sjunger, så nog kan man använda sin fantasi lite mer när det kommer till den här låten också? Men å andra sidan är jag förvånad över att man överhuvudtaget väljer att göra en video, bara det förvånar mig, och det lika mycket varje gång. Äh,jag kanske borde sluta snacka skit och bli videoregissör en gång för jävla alla.

Dagens !

Det där bubblande ljudet gör mig så glad! Det här är musikens motsvarighet till Cute Overload. Är jag nere så kan jag lyssna på den här låten och mina problem om inte försvinner, så blir i alla fall ansenligt mycket mindre.

Idol,

För mig är det helt obegripligt att Camilla gick vidare i Idol. Men samtidigt kanske man kan se det som ett tecken på att folket vill ha någon som Camilla, det vill säga mer schlager, i Idol. Oavsett hur ogärna Andreas, Laila och Anders vill erkänna det.

Men jag förstår mig inte på den där Camilla. Hon har ägnat hela veckan åt att slakta om inte bra, så i alla fall inte så där jättedåliga låtar. Hon tillför inget nytt.

Själv är jag kär i Tove, och lite i Erika också. Tove är ju mer originell, men jag gillar nog Erikas röst bättre. Carolina är precis som alla säger lite tråkig, just för att hon sjunger så perfekt. Det finns liksom inga skavanker där.

Av killarna har ingen imponerat brallorna av mig än. Mest för att ingen av dem riktigt levererar på scen, mer än kanske Erik. Och jag verkligen hoppas att han blir den som går längst av killarna, även om Eddie nog kommer bli en alldeles för stor flickfavorit för att kunna bortse ifrån. Och kanske inte bara flickfavorit. En bildsökning på nätet gjorde att jag kom över lite lättklädda bilder på den där sammetsögda killen, och redan innan han ens blivit uttagen har han blivit ett runkobjekt bland delar av cyberbögarna. Spännande!

Man ska aldrig säga aldrig, men jag kommer förmodligen aldrig tröttna på den här låten. Aldrig!

Socki

Jag har fallit huvudstupa för True Blood. Föga förvånande då jag ju älskade Six feet under. Men jag kan hålla med om att det blir väl snuskigt ibland. Även om det kanske är just det som är meningen. Six feet under handlade också om sex, på ett väldigt tvistat sätt, och det finns ju tusentals andra serier som också gör det, jag tänker då kanske främst på Nip/Tuck.

Egentligen är serien ganska banal. Allegorierna blir lite väl tydliga. Förr var det svarta, nu är det vampyrer. Lika men åtskilda. Det är så övertydligt att det inte går att förbigå. Men ändå. Den har sin charm. Jag tyckte Tara var lite jobbig med sin vassa utsida, sitt kantiga sätt, och sin trubbiga inställning till livet, men i och med det senaste avsnittet då hon visar prov på stor självinsikt, har min respekt för henne vuxit.

I övrigt är jag upp över öronen i Lafayette. Gotta love that guy. Hans gelnskap påminner mig om Adebisi. Det är något i sättet de bägge har, hur något på huvudet sitter lite på sniskan, som gör att de är snarlika varandra. Men det här med Sookies namn. Hur kan ett namn som stavas Sookie, uttalas Socki? Kan någon förklara det för mig.

En kväll på jobbet

De säger fan
De säger Lena
De säger du
De säger Nina
Det är ej mitt namn
Det är ej mitt namn
Det är ej mitt namn
Det är ej mitt namn


De säger kan du vara tyst
jag håller käften
Stina, Maria eller Eva
Samma visa
Det är ej mitt namn
Det är ej mitt namn
Det är ej mitt namn
Det är ej mitt namn

På låtsas och på riktigt

The Hills. Är det på låtsas eller på riktigt? Spelar det någon roll? Eller är det själva poängen, att vi inte ska veta?

Själv tycker jag det är sjukt underhållande, för att det är så långt ifrån min egen verklighet att det blir skrattretande. Och sen den här hajpen som skapats kring hela serien, den i sig gör ju att det blivit en sån hausse, ännu mer förvånande.

För jag är verkligen så förbryllad, och förundrad över serien och karaktärerna. Jag tänker inte låta mig provoceras över hur korkade somliga av dem är, bara förundras och förbryllas.

För hur tänker dom egentligen? Det kan ju inte vara på riktigt? Är det för att hon skrattar hela vägen till banken som Heidi Montag går med på att låta sig förödmjukas så till den milda grad att hon framstår som det största offret tv någonsin skådat? Vilken mentalt frisk människa går till en bar, söker upp bartendern som flörtat med hennes pojkvän, och tror på vad den bartendern säger? Hur kan hon ta ett ord av det som bartendern säger på allvar? Stackars brud säger jag bara. Eller? Är det hon som skrattar sist?

Kan någon förklara det för mig, hur någon kan utplåna sig själv och sin självrespekt så fullkomligt att de låter sig förnedras så mycket som den bruden gör? Jag förstår verkligen inte. För mig är det fullkomligt obegripligt. Det kanske är smart just nu i stunden, men sen då? Någonstans vet hon ju vem hon är, och jag antar att det är det hon tröstar sig själv med. Att hon vet, och att det inte har någon betydelse vad andra tror eller tänker. Men gör hon verkligen det? Är inte allt det här ett bevis på att hon inte har någon som helst jävla aning?

Mavado i mitt hjärta

Det är tur att han inte är snyggare, för då skulle jag bli den där typen av kvinna jag föraktar allra mest. Gropi. Eller är det när man inte bryr sig om ifall det är fula eller inte som man är en riktigt groupie? Bara knullar dem för att de är kända, utan bry sig om hur och varför?

Jag har aldrig riktigt förstått grejen att hajpa producenter förut. För mig har det handlat desto mer om vem som framför låten. I det här fallet Mavado, eller Busy eller Vybz. För ett beat eller en rytm kan vara hur jäkla bra som helst, men om den som ska lägga texten över suger faller ju allt som ett korthus.

Nu har i alla fall den här låten fått mig att ändra min uppfattning. Det här är ren och skär genialitet. Det här är dancehall men skulle kunna vara vad som helst. Vad som helst! Det är så respektlöst men ändå respektingivande. Tror inte någon fattar vad jag menar men vem fan bryr sig.

Golare har inga polare

När jag gick sexan bestämde sig begåvningsreserven i mitt bostadsområde för att det vore kul att ha tänt eld på och bränt ner en skola. Dom försökte i alla fall. Kastade in ett par dunkar med bensin genom fönstrena i mellanstadiets flygel, vilket fick till följd att hela längan sotskadades.

Har jag berättat om mitt sjuka minne, och mina förmåga att lägga märke till detaljer? Det är som det där som Aro pratar om i trailern till Efterlyst. Kanske la du märke till bilen som stod konstigt parkerad bla bla bla. Så där har jag tänkt från nioårsåldern till dessa dagar. Så när jag den där höstsöndagen kom cyklande och utanför mitt hus såg begåvningsreserven stå och hänga tänkte jag instinktivt att det här, det här borde jag lägga på minnet. Så när jag kom hem kollade jag på klockan. Som om jag visste vad som var i görningen. Jag kan inte förklara varför jag gjorde det, jag bara visste att jag borde göra det.

När jag sen kommer till skolan nästa dag och vi får förklarat för oss att begåvningsreserven har försökt bränna ner stället är det första jag säger till min lärare att jag såg samhällets olyckskorpar stå och hänga var och när. Varpå jag genast får höra att jag kanske borde berätta det för polisen. Som ju kommer till skolan. Så jävla smart var jag ju inte, för inte bara polisen vet att jag vet detta, utan det vet hela min klass, och följdaktligen också systrar och bröder till dem jag pekat ut. Vilket kanske inte är helt lyckat, med tanke på att de är lite instabila. Men jag tror jag någonsin tänkte att det inte har någon betydelse, att ju fler som vet att vad jag vet borde jag klara mig undan dem, för då skulle ju folk ändå genast förstå vad jag råkat ut för om jag nu skulle råka ut för något. Och eftersom jag hade väldigt få polare, gjorde det mig inte så jäkla mycket att också vara en golare.

Varför berättar jag då detta? Jo för att en av dem jag golade på nu börjat komma upp på FB, som förslag på vem jag ska bli vän med. Kanske vore något. Golare & Polare

Igår gick jag omkring och undrade vem det var som luktade så gott, och insåg först imorse när jag rullade på deo att det nog var jag själv.

Dagens!

"the big man could´nt handle a little bit of the love you took"