....

Denna spännande händelse, fick till följd att det i över ett års tid (!) gått omkring två killar som verkligen hatat mig innerligt. Varje gång de sett mig har de blängt elakt bara för att jag hade mage att en gång i maj förstöra en av deras utekvällar. Vad det ju egentligen handlade om var ren och skär projektion. Jag var den som gjorde det klart för dem att de inte kunde lita på sina närmaste vänner, men att de också, när det kom till kritan, var ena riktiga jävla skitstövlar.

Well, well. Jag såg dem på Bunny Wailer i juni, då såg dem på mig med avsmak. Jag såg dem på Uppsala Reggae Festival, samma sak där. Samt även så sent för två månader sedan på Mama Africa. Detta alltså mer än ett år sedan den aktuella händelse. Själv finner jag det hela rätt skrattretande, jag menar, jag är en envis jävla finne som inte accepterar när jag blir förorättad, men till skillnad från vissa andra är jag faktiskt, trot eller ej, beredd att rannsaka mig själv också. Men sånt är ju vissa individer alldeles för rädda för att göra, antagligen på grund av att de skräms av vad de om möjligt skulle kunna komma till insikt om.

Så igår då. Då stöter jag på dem igen. Kling och fucking jävla Klang. Eller vad fan jag ska kalla dem. Kanske är Bill och Bull att föredra eftersom de inte tycks ifrågasätta vad de gör, utan bara rättfärdigar det med att den andra gör det, och att det därför måste vara okej.

Till saken hör att den ena av dem är för jävla snygg för att jag egentligen ska tycka att det är att han går omkring och hatar mig. Överhuvudtaget är jag inte alls till freds med tanken på att det finns människor där ute som hatar mig. Jag är sedan ganska lång tid tillbaka, jag skulle väl säga att jag slogs av den insikten någon gång i sexårsåldern, att man inte kan vara älskad av alla. Och att det finns folk jag med min blotta uppenbarelse retar upp, kanske till följd av saker jag gjort eller inte gjort mot dem, det är helt okej, där är jag själv en lika god kålsupare. Men att människor bara kollar på mig och provoceras av mig så till den milda grad att det avskyr mig, den tanken ger mig obehag.

Han är i alla fall mycket snygg. Tragiskt nog är han om inte en haschtomte, så på god jävla väg att bli. Igår gjorde det inte direkt ont i ögonen att kolla på honom, men killen har gått ner sig rätt rejält. Well igår fick han i alla fall, för första gången på arton månader, mål i munnen och undrade vad hans kompis sagt till mig egentligen. Hans kompis har inte sagt något, men jag gjorde i alla fall klart för honom att han gått omkring och hatat mig i en evighet och dessutom vid ett tillfälle varit nära att hoppa på mig, om det inte varit för att min kompis hållit honom tillbaka. Detta tycks han helt ha glömt bort.

Och det är ju nu det blir riktigt jävla roligt. Jag slutade med att gå omkring och sura på folk i högstadiet, när jag kom på mig själv att inte ens komma ihåg varför jag var sur på vissa människor från första jävla början. Denna insikt gjorde denna kille först igår, och i en ålder av 25 år. Mycket facinerade var det att bevittna det hela, och det ska bli spännande att se om det hela fortlöper till att han kanske rannsakar sig själv en smula och inser att han är skyldig mig en ursäkt.