Om lilla london

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka om det här. Jag lider enorma kval av att inte kunna bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det är fruktansvärt. Jag tror inte ni kan föreställa er hur det känns.

Å ena sidan är rappen i mina öron väldigt bra. Jag gillar flowet, ordvalet, det är mer utmanande än säg Snook, som jag älskar att hata. Jag tror jag gillar det för att han påminner väldigt mycket om Stoffe från Fattaru, så mycket att jag de första två verserna trodde det var Stoffe, tills det var något ord jag fastnade på och insåg att de måste vara någon annan. Jag gillar att han använder ord som obstinat.

Men sen liknar han också Gbg vid en tjej man fortsätter träffa fast hon knullat andra. Och den typen av grabbiga liknelser får mig att vilja vomera. Det är så osmakligt och effektsökande att jag har lust att slå honom på käften. Ja, otrohet är jobbigt, men det låter inte som otrohet,det låter bara som ren och skär avundsjuka, och det i dess absolut värsta form.

Och att de är lagt över Broder Daniel. Vad ska man tycka om det egentligen? Det funkar i början, men sen när den där kören som väl inte ens finns med i originalet stämmer in blir det lite avigt.

Det är bra för att det är nytt och överraskande, jag inbillar mig att låten vinner allra mest på det. Man ifrågasätter inte om det verkligen är bra, bara för att det känns så fräscht.

Som ni hör. Jag är verkligen helt rådvill. Det är tur att jag inte är fjorton längre, för då skulle jag ta det faktum att låten spelas på P3 som nog. Det skulle räcka för där och då har något gjort en adekvat bedömining om att låten är bra. Jag skulle inte behöva ifrågasätta, bara svälja. Om än med lite motvilja.