Lagen om allts jävlighet

Jag har blivit en sån där människa som jag så djupt föraktar. En person som velar. Det här har aldrig varit ett problem tidigare, först på senare tid har jag börjat vela något så fruktansvärt i alla möjliga situationer. Men i synnerhet när det kommer till shopping. Jag vet inte om det är snålfinnegenen som gör sitt till, men det är jäkligt jobbigt att se klänning efter klänning, tunika efter tunika, bli uppshoppad rakt framför mina ögon, bara för att jag inte tycks kunna bestämma mig för om jag vill köpa den eller inte.

Först var det en mönstrad tunika från Ellos som gick mig förbi. Jag har kollat på den i somras, utan några som helst överdrifter. Sett hur den blir billigare, och billigare och billigare. Nu handlar det inte ens om att den tagit slut, den har bara tagits ur handeln för att den har blivit så billig att Ellos förmodligen känner att de inte kommer tjäna tillräckligt på den. Och den här tunikan var så jag. :(

Sen var det ett par skor. Ett par knähöga stövlar i ljust brunt från Din Sko, som dessutom var fodrade, och som passade mig och mina tyngdlyftarvader alldeles utmärkt. Det mina kära läsare, hör inte till vanligheterna. Vanligtvis får jag nöja mig med fula jävla kängor som på sin höjd räcker till ankeln, och som gör mina ben om möjligt ännu kortare. Dessa tog slut. Vips så var de alla borta. Det konstiga i det här sammanhanget är att jag inte sett någon ha dem på sig. En tjej i hela Stockholm. Så frågan är ju var alla dessa stövlar tagit vägen. Var?

Sen var det en klänning från H&M. Även den blev prissänkt. Jag tänkte att jag hade gott om tid. Icke. Inte bara jag som märkt att den blivit billigare, dessa kloka människor hade dessutom gjort slag i saken och dessutom köpt den, så att det nu inte finns någon kvar åt mig.

Man kan ju välja att se positivt på det hela. Att jag sparat minst femhundra spänn på alla kläder jag inte kunnat köpa för att de tagit slut. Men nu är det så att jag bara därför inte har några snygga vinterstövlar, samt tvingas gå omkring i fjolårets trasor hela långa vintern, och det är en alldeles för sorlig tanke, för att jag ska kunna tänka på något annat.