Från fredagens bravader kan jag delge er följande. Någonstans mellan Henriksdal och Mariatorget ligger ett stavörhänge med en röd kula och skräpar. Det är mitt. Jag sörjer det väldigt. I synnerhet eftersom jag är snålfinne och måste lägga på ett helt nytt par, även fast jag bara behöver ett örhänge. Det är för övrigt en av mina affärsidéer. Att börja sälja örhängen i stycke ifall man tappar bort ett av dem. En annan är att göra en handske i frotté som man kan torka håret med.

Som vanligt fick jag frågan vad jag hade rökt, där jag i väntan på att få komma in på toaletten slog mig sig i samspråk med några andra gäster, och utformade mitt alldeles egna kösystem som var fullkomligt slumpmässigt. Jag drog den gamla vanliga, att jag var hög på livet. De förväntar sig väl ändå inte att jag ska säga som det är? Att jag bara druckit alkohol?

Haschtomten, som jag inte träffat på två månader, och som det nu är precis på dagen två år sedan jag träffade första gången, var inte där, och jag blev faktiskt lite besviken. Han må vara en jävla hashtomten, men inget går upp mot att sitta och skråla August Town med honom en sommarnatt i juli.

Jag har slutat ha några som helst förväntningar på utekvällar. Tiden har lärt mig att man aldrig kan förutse vad som kommer att hända. Det går heller inte att förutse när man kommer ha en riktigt lyckad utekväll, för de kommer så sällan, och så helt utan förvarning, att man alltid blir rejält jäkla överraskad. Det är därför jag bävar inför att överhuvudtaget planera något inför min stundande födelsedag. Bara genom att göra det kanske jag inbillar folk att jag förväntar mig saker, och det gör jag inte. Inte längre.