How come you don´t call me anymore

Inte för att tönten hörde till dem som gillade snacka på telefon. Men med all skit han snackade kunde man i alla fall förvänta sig att han skulle kunna leva upp till lite av det.

Jag gillar den här låten för att hennes bitterhet bara går att läsa in någonstans mellan raderna. Min bitterhet är inte det minsta jävla osynlig, skulle han ringa nu skulle jag skrika som en jävla fucking galning. Man kan ju, med all rätt, fråga sig varför inte jag ringer, men jag har så tappat lusten med denna kille. Och lite stolthet har jag väl. Jag retar mig mest på att det kommer sluta som det oftast alltid gör, genom att allt rinner ut i sanden. Av de killar jag träffat under hösten har samtliga runnit ut i sanden. Jag pallar inte med sånt. Jag vill ha ett avslut. Antar att det har något med mitt kontrollbehov att göra. Jag vill veta hur landet ligger, annars ligger jag sömnlös och undrar. Jag vill inte att någon ringer mig sent en fredagkväll och låtsas som ingenting och undrar varför jag är så sur. Klarar inte av nyckfulla, oberäkneliga människor, de går fetbort.

Mest av allt är jag väl besviken på mig själv. För att jag fortsätter älta detta. Men lite ältar jag ju för att det känns så oavslutat. Men sen så det klassiska. Jag började hoppas en massa saker. Och så hatar jag honom så djupt för att han kommer göra det ännu svårare för mig att lita på nästa, om det nu finns någon nästa. Just nu tvivlar jag så starkt på det att jag undrar om jag inte ska inleda nästa år med att gå i celibat.