Glashalt

När jag var ute på juldagen var det närmast glashalt. Efter att ha spenderat en timme på ett ställe tröttnade jag. Mest för att det inte fanns något kul att kolla på. Jag bestämde mig därför för att gå vidare. Och det i ganska raskt takt, i nerförsbacke. Springer man i en nerförsbacke accelerar man ju ganska fort, och precis när jag insåg att det började gå fortare än vad jag hade mage att mäkta med så var det liksom försent. Det gick inte att bromsa sig ur den katastrof som i raskt takt närmade sig. För precis efter att jag insett att jag borde sakta ner men att det inte gick, insåg jag att jag när som helst skulle lära känna trottaren lite närmare. Och ja, sekunden senare låg jag raklång på mage och stiftade närmare bekantskap med gatustenarna. Men. Strumbyxorna höll. Jag bröt inget, och hade så mörka strumpisar att det inte synts vilken vurpa jag gjort. Jag bara borstade bort gruset och fortsatte, om än lite saktare.