Sommarpratarna

Sommarpratarna ska väl vara någon slags lightversion av Stjärnorna på Slottet? Om så är fallet kan jag inte påstå att man lyckats särskilt väl. Ja, det är högtravande och pretentiöst, i synnerhet där gästerna sitter kring sitt runda bord och lyssnar på delar av någons sommarprat, och man liksom ser hur det knakar av tankeverksamhet i dem, och det liksom spritter till i dem av saker de vill säga, allt för att positionera sig. Det är så pinsamt. Hela grejen bygger ju på att fem pers sitter och överdriver sin egen betydelse. Varför ska jag bry mig? Jag förstår inte. Ja, vissa saker som de tagit upp är allmängiltiga men jag vill inte ha min personliga upplevelse av någons sommarprat sönderanalyserad av Lena Endre, eller riksäcklet Alex Schulman heller för den delen. Han kommer aldrig bli älskvärd, jag ser igenom den där tragiska fasaden av en schysst kille som han så jäkla hårt har försökt måla upp det senaste året. Han är en vidrig och väldigt överskattad människa. Så är det bara och jag förstår inte varför så många fortsätter att slicka hans röv, de borde stanna upp för en stund och känna efter hur illa det smakar.