De senaste dagarna har jag funderat mycket på den där kvinnan som fick sitt ansikte avslitet av en schimpans. Det jag funderat över hur stark och arg den där apan måste ha varit för att inte bara lyckas tugga sönder hela hennes ansikte, utan också slita av henne armarna så att det enda som återstår är en tumme. När tidningnarna skriver att apan slitat av kvinnan armarna så försöker jag liksom se det framför mig och hur jag än försöker så har jag svårt att visualisera det hela. En arm sitter ju liksom rätt bra där den sitter, lite svårt att slita av den i en handvändning. Utan vara helt rosenrasande har jag svårt att föreställa mig att jag skulle kunna slita armarna av något större än möjligtvis en katt. För att jag ska kunna slita armarna av något av min egen storlek måste jag med andra ord vara helt ursinnig. Nu tycker ni garanterat att jag är ännu konstigare än tidigare, men jag bjuder på det.