Lägger ner

Förr var jag typen som tjurade. Tjurade och tjurade och tjurade. Men när jag upptäckte att den jag var sur på inte ens hade märkt att jag var sur var jag ju på något underligt vis tvungen att ta kontakt med personen ifråga bara för att få tjura ännu lite till.

Det är lite likadant idag, men nu gäller saken killar jag lagt ner, där jag har gett upp, men som ännu inte nåtts av det här beskedet, eller som varit kloka nog att dra sina egna slutsatser. Jag sörjer verkligen att jag inte fått utlopp för mina bittra spydigheter där jag allt som oftast gör fullkomligt klart för dem varför jag inte ser någon poäng med att fortsätta träffas. Bara någon enda gång önskar jag att läget var det totalt motsatta, att de gått i någon vecka och trott att allt på vår front är frid och fröjd, för att sen när de väl behagar ringa mig, få ett smärtsamt uppvaknande. Så hoppas jag och tror jag det kommer bli nu. För Tönten är så sakta på väg ut ur bilden. Han tror säkert att det är helt okej att han lägger in ett bootycall på fredag eller lördagkväll och jag kan knappt bärga mig tills jag får skicka en syrlig replik till svar. Den här killen tycks inte ha någon som helst jävla aning om vad han går miste om.

Hur kommer det sig att så snart man insett att man nog inte är ämnade för varann, så fylls man inte av något annat än förakt för människan ifråga? Hur kommer det sig att jag äcklas av mig själv över att jag överhuvudtaget tänkte tanken? Vad är det för knasig självförsvarsmekanism egentligen?