Respekten i rännstenen

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att min uppväxt med en ensamstående invandrare gjort att jag faktiskt inbillar mig att alla män inte nödvändigtvis är svin, skitstövlar eller idioter. För emellanåt tycks det som om det bara finns två undantag och det är dem jag delar efternamn med.

För lagom länge sen blev jag uppraggad av en kille, som när vi skulle gå inte kunde ta tunnelbanan för att det var för kallt. Men han kunde inte heller betala taxi för det hade han inte råd med. Är det konstigt om man som jag då börjar tappa tron på män(nniskorna)?

Jag sa åt honom att han inte var värd det, sen knallade jag hela vägen från Mariatorget till Slussen i vredesmod medan jag bearbetade hela händelsen. Jag är glad att det hände så snart för ju fortare han är ute ur mitt liv, desto bättre. Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite lite upprörd över själva vetskapen om att han sa och gjorde som han gjorde i tron om att det skulle funka på mig, precis som det funkat på hans föregående ragg. Vad med mig utstrålar sådan desperation att någon tror att jag är beredd att sjunka så lågt? Vilken fräckhet har man inte om man på allvar ens vågar yppa något så patetiskt? Var fanns hans egenvärde? Låg det i rännstenen? Hade han ingen som helst självrespekt då han på allvar förväntade sig att jag skulle stå för taxin?

Jag kan vara precis hur jäkla arg som helst, men mest av allt är jag bara innerligt tacksam över att ha gjort denna erfarenhet.