En dröm

TheDreamRiddim by djfivefootthree

Jag hade inget bättre för mig så jag kastade upp denna när jag ändå var igång.

Mens och fotboll

Jag skulle kunna blogga om hur jag för femhundrade elfte gången gör slut med någon jag trodde var min bästa vän bara för att hon återigen visat att jag inte betyder ett endaste jävla dugg för henne, då hon tycks vara fullkomligt okapabel till att lyfta telefonluren och slå mitt nummer. Bitter är bara förnamnet. Så less på den här bruden så att det inte finns. Less på att jag alltid tror att det ska vara annorlunda, bara för att gång på gång bli motbevisad. Trött på att alltid vara den som tar initiativ men alltid få stå ut med att bli avvisad. Trött på att känna mig förbisedd och bortprioriterad. Det här handlar inte om något jag bara inbillar mig, det är så här det är. Tyvärr. Och det är så här för att jag låter det vara så.

Eller så skulle jag kunna blogga om den där idioten jag råkade hamna bredvid i källaren på Broder Tuck. Som ställde sig mitt framför en kille på 1,60 bara för att jävlas lite extra. Som påstod sig heja på Barca men inte visste att Keita kommer från Mali och inte alls börjar bli till åren med sina 30 fyllda. Som skrek att de skulle höja volymen, vilket var det enda vettiga han hade och komma med för att omgivningen då skulle sluppit höra hans dåliga råd och äckliga kommentarer. En riktig jävla översittartyp till förståsigpåare som egentligen inte vet ett enda jäkla dugg men som kommer med lite pondus och auktoritet nog för att ingen ska våga eller vilja ifrågasätta. Efter första halvlek gick jag hem. Hela källaren, med undantag för EN kille, hejade på Barca och det var rent ut sagt obehagligt att höra dem gå igång på om hur varenda Interspelare filmade, medan det var ack så jävla synd om Messi när han fick äta lite gräs. Och så var det alltid NÄRA ÖGAT så fort bollen var ens i närheten av målet, även om den så missade med minst en meter. Då är det tamefan inte nära ögat. Det är inte ens nära nära ögat.

Men. Jag tänkte inte blogga om det. Jag tänkte blogga om menskoppen. Jag har ju skrivit om hur jäkla bra den är. Mmm. Och det är den. Om man till att börja med lär känna sin fitta. Ja jag vet. Men det är ett nödvändigt ont. Man måste mer eller mindre stoppa in ett finger eller två för att ta reda på hur landet, eller fittan i det här fallet, ligger. För hur bra menskoppen kommer funka på dig har bara med det att göra. Komma underfund med hur ens fitta är lutad och sen komma på hur man ska placera menskoppen i förhållande till det. För egen del har det varit frid och fröjd fram tills nu då jag har satt in en spiral. Det är det som tvingat fram det här lär känna din fitta tjafset. För efter att jag satte in den och fick min första mens med den tog det fyra dagar innan jag kom på hur jag skulle göra. FYRA dagar av läckande. Det är och var inte så jävla roligt. Men till alla tjejer som har spiral och som överväger menskopp vill jag bara säga hav förtröstan. Ja, den kan åka ut men sannolikheten är väldigt liten om man är försiktig när man tömmer koppen. Det är inte det som är problemet, det är att du måste komma på hur din spiral och menskopp ska kunna samarbeta. Så. Spiral och menskopp funkar visst. Ge det lite tid och tålamod så!

sdfsdf

Är alldeles för sur, bitter, arg, irriterad och frustrerad för att blogga, för gör jag det kommer jag bara skämmas när jag läser inlägget två månader senare. Det är bara som om allt går mig emot. Jag känner mig motarbetad av universum. I alla avseenden. Känner mig tjockare och fulare än på länge, men vet att det bara är jag som kan göra något åt det. Endera skita i att jag är fet och låta mig själv vara det och jobba på att äga mitt fett som alla andra feta lyckliga kvinnor gör, eller stå och slita vid den där crosstrainern timme ut och timme in. Men det är just frustrationen över att jag gör det men det inte händer ett förbannat jävla dugg som gör mig så ledsen.

Sen så har min dator bestämt sig för att jag inte kan ladda ner mer än fem låtar i taget och inte heller bränna fler än så på en gång. Ni kan ju försöka räkna ut hur konstadseffektivt det är att bränna skivor med 60 minuter ledigt utrymme? Det är inte meningen att jag ska bli dj. Det är patriarkatet som inte vill att jag ska komma och konkurrera ut dem. Dj Dutty That och Dj Dutty This har säkerligen nästlat sig in min dator på något sätt. Dom kanske borde ägna sig åt att lyssna på ny musik istället för att spela High Octane eller Diwali riddim för femhundradeelfte gången. Dom är ju bara så sjuuuuukt jävla överskattade hela bunten. Dom överträffar mig när det kommer till tekniskt kunnande, men då har de i snitt fyra år till godo. Bläää.

Aja. Jag har iaf nästan bestämt mig för att kalla mig för Dj Fivefootthree. Det är mer eller mindre spikat. Jag håller på och velar men det känns lagom wannabeeigt för att funka. Kommer jag kanske tycka en dag till då jag går tillbaka till något annat, typ Dj Bitch And Whine.

Och det här inlägget blev precis så där surt och bittert som jag misstänkte.

Det är fult att ljuga

Helt genialt! Sånt här gör mig ödmjuk men samtidigt så sjukt inspirerad.

I torsdags efter min spelning drog jag ut en liten vända. Väl ute träffade jag en vän som gjort misstaget att ha varit ärligt med mig, och faktiskt medgett att han passerat 40, vilket gör möjligheten för oss att någonsin bli mer än vänner helt otänkbar. Men. Jag bara råkade hitta hans bild på zoosk. Ni vet den där nätdejtinggrejen på Facebook. Och där är han inte 40. Ja, givetvis kan någon ha tagit hans profilbild, men då har han en stalker som är väldigt hängiven, och varför han skulle ha det är för mig en fullkomlig jäkla gåta.

Så när jag träffade honom sa jag det till honom. Att det är fult att ljuga. Det slog mig aldrig att hans patetiska försök att bortförklara detta skulle bli lite pinsamt att beskåda. Aldrig! För det var det han gjorde. Jag ursäktar mig med att jag hade lite innanför västen, och att jag bara var så gruvligt nyfiken på vad han skulle säga. Sån är jag.

Igår satt jag hemma och tjurade över att jag missade Studio Blacknuss. Istället kollade jag Flash Forward. Hade druckit sex espresso på jobbet så när jag väl skulle sova gick det inte alls. Och när jag sen slutligen somnade drömde jag om Mr Magic. Jag har lovat mig själv att sluta snoka och lyckats hålla det flera månader nu, men mitt undermedvetna vägrar släppa den här mannen, förmodligen tills det dyker upp en minst lika stor kärlek, och som det känns just nu lär det dröja.

Ja. Det var det det.

...

Okej. Då var det dags att tömma menskoppen då.

Bästa köpet

Detta kan nog vara det bästa mänskligheten har haft att komma med sen elden, hjulet och boktryckarkonsten. Istället för att hålla på med bomullsrondeller och en vanlig flarra låtsasaceton låter man fingret pulla burken och vips är nagellacket borta. Som trolleri! Jag trodde det skulle kännas konstigt och har inte pallat men gav den ett försök och är mer eller mindre frälst. Men ja,det känns onekligen som en fleshlight för fingret. Om du köper den, var försiktig första gången du öppnar den för det är lite oväntat ganska mycket vätska i den. Jag spillde ut en mindre mängd på tangentbordet vilket inte var så lyckat. Lite minus för att fingrarna kan bli lite vita efteråt men med lite tvål, vatten och handkräm är de back to normal. Jag hade en gång en fix idé om att uppfinna en färdig indränkt bomullsrondell i engångsförpackningar men det här är ju så sjukt mycket fortare. Kostar 70 spänn och finns på Åhléns.

Kan ju passa på att slänga ut en efterlysning när jag ändå är inne på skönhet. Jag behöver ett nytt orangerött korallaktigt nagellack för Mavalas Nice är lite skimrigt och det passar sig inte. Om någon vet var man fortfarande kan hitta Mavala Juicy som kom med 2007 år sommarkollektion vore jag mycket tacksam, eller om ni har tips på andra liknande lack utan skimmer. Tack!

Aktivistsjukan

Såg en ny musikvideo och fick en plötslig släng av aktivistsjukan. Videon som jag inte ens orkar klistra in gick ut på att en tjej lät hela världen veta hur bra hon var i sängen. Detta samtidigt som hon vred kroppen på de mest innovativa sätt.

Videon kan man tycka vad som helst om. Men när jag ser kommentarerna till videon om hur snygg och sexig hon är, och det från andra tjejer, blir jag uppriktigt jävla ledsen. För just att de som håller med säger det, men dom som inte gör det håller käften, får mig att känna mig så ensam. Som om kvinnans frigörelse och frihetskamp bara ligger på mina axlar, och ingen annans. Som om det inte finns någon annan som håller med mig om att det är helt sjukt att objektifieringen i vårt samhälle gått så långt att alla, kvinnor, barn, unga som gamla, antagit rollen som förtryckare, och alla sitter med den manliga blicken som glasögon på sig. Det känns som jag är den enda som inte tycker det är okej, och den känslan mer än videon i sig är vad som gör mig så sänkt.

För om det bara är jag. Om det bara är mig det hänger på. Så vet jag också att vi inte kommer komma någonstans. Det gör vi bara om vi är många många många som enas och som med en röst säger emot. Det är bara så jävla tyst.

Hemligheter

Vi kan väl börja med låten. Till att börja med är jag så ovan vid att höra Lady Saw sjunga att jag knappt tror att det är hon. Hennes sångröst skiljer sig väldigt mycket åt från hennes toaströst. Men sen är det sättet hon sjunger på. Det där raspiga och oslipade som finns när hon toastar är som borta och det låter så himla fint. Men det kan ju ha lika mycket att göra med låten och låttexten.

Jag kan utan att skämmas säga att jag varit med killar som varit upptagna. Vissa gånger då jag varit mycket väl medveten om det, andra gånger då jag fått reda på det först efteråt. En del har till och med försökt lura i mig det för att bli av med mig ( ja helt sann historia). Men oavsett hur attraherad jag varit av dem, har jag varit smart nog att rädda mig själv och inte gjort det som Lady Saw gör i låten, nämligen intalat mig att det egentligen är mig han vill ha. Att han dessutom bedrar sin flickvän med mig, brukar inte vara så där väldigt tilltalande.

Det är just därför jag inte förstår hur de tjejer som resonerar Lady Saw tänker. Jag vet att man inte är notoriskt otrogen bara för att man råkar vara det en gång, och jag förstår att man kan bli kär i någon och inte hjälpa hur man känner. Men ändå. Jag försöker om och om igen föreställa mig exakt hur kär, attraherad och helt galen man måste vara i en person för att gå med på att vara den andra kvinnan, och gå och vänta på att den andra ska lämna sin partner. Och hur jag än gör så går det inte.

För jag sätter alltid mig själv i första rummet. Nu kommer jag säkert provocera skiten ur en del av er för ni tänker att det är just det man gör när man låter sig själv bli åsidosatt hela tiden, för att man tycker att kärleken är värd den uppoffringen. Och så kan det mycket väl vara. Men man måste känna sig själv och sin älskare väldigt bra för att verkligen känna att det är genuin kärlek beredd att slåss för och smyga med för att det ska vara värt det. För annars är det inte något annat än ren och skär självdestruktivitet. Tycker jag.

Visst. Man kan alltid chansa, för man kan inte gå igenom livet och misstro alla människor man möter. Men varje gång jag ser de där killarna jag varit med tillsammans med sina flickvänner, för konstigt nog hänger flera av dem fortfarande ihop med sina tjejer, kan jag inte låta bli att undra om deras tjejer vet men också tycker att det är värt det, och undrar för mig själv om det också är en typ av självdestruktivitet, och om det lika gärna inte skulle kunna vara jag som stod där och var helt ovetande om var min kille varit och vilka han lärt känna.

Jag säger inte att det är fel att stanna hos någon som bedragit en, tvärtom. Det finns dom som vet men aldrig konfronterar för att de är för stolta och aldrig skulle tillåta sig själva att se sanningen för vad den egentligen är. Och så finns det dom som ser igenom fingrarna med det så länge de får veta om det så att det aldrig kommer som någon överraskning. De där tjejerna som kanske inte alltid glömmer men som är stora nog att förlåta. För det är dom. I kärlekens namn förlåter dom sina partners och bannar kanske sig själva i det dolda för att deras partners inte har lika mycket respekt för deras förhållande som dom har. Jag kan respektera dem för det, men vet också att jag själv aldrig skulle göra detsamma.

...

Cause and effect, I always get, applause and respect

When I rhyme, universal laws, truth and righteousness connect

Lock it

Å ena sidan kan jag tycka att det är ganska gulligt att folk lämnar kvar sina skor vid skogränsen på Friskis, för det visar i mina ögon att folk ändå någonstans tror på människans godhet. Med de där skorna skickar alla de här personen en signal till mig om att de litar på mig och resten av sin omgivning, och det kan jag känna är ganska hedrande. Samtidigt vet jag att de där människorna är om inte lite godtrogna så en smutta naiva. För gång på gång dyker det upp en lapp om hur någon blivit av med sina sprillans nya löparskor/läderstövlar/promenadkängor för x antal kronor, och personen förväntar sig indignerat att tjyven kommer lämna tillbaka dessa så snart som möjligt.

Visst, man har all rätt i världen att bli arg. Skulle jag bli av med ett par skor för några hundra skulle jag sannolikt också bli det. Men samtidigt skyltar Friskis ganska duktigt om att man ska ta med sig skorna just på grund av stöldrisken. Och just ilskan, det faktum att den bestulna faktiskt tror eller inbillar sig att tjyven kommer lämna tillbaka skorna, bara för att den där lappen gav dem så dåligt samvete, den är också rätt fascinerande.

Själv misstror jag allt och alla, nästan. Jag har sett så många vänner bli av med mobiler, plånböcker, sl-kort och det ena med det tredje för att inte lära mig av deras misstag. Nu kanske min nojja emellanåt går till överdrift. Jag tror alltid att någon ska ta min plånka när jag åker tunnelbana. Vem som helst. Jag slår av fördomsprofilen och kollar suspekt på varje pensionär, dagisunge, tonåring, mammaledig, pappaledig och student. Andra gånger bryr jag mig inte ett skit ( innan löning) för då har jag inte en krona på mig och mer eller mindre inget på kontot heller.

Jag vill inte misstänkliggöra alla när jag låser skåpet bara för att gå på eller när jag duschar på tre meter avstånd från det, för jag vet att det alla då fattar är att jag tror dom är tjyvar. Att jag tror att de kommer ta mina saker. Hur kul är det att få det i ansiktet liksom? Eller överdriver jag min egen betydelse och påverkningsförmåga nu?

...

Okej. Nu dog jag igen. Hejdå!

Dagens!

Lite snusk på söndagen, som den hedning jag är!

Dj Bitch and whine

Okej. Det är mycket som ska avhandlas nu.

Till att början med måste jag ha jordens värsta pms för jag går omkring och retar mig på i stort sett allt och alla. Vi börjar med instruktören på skivstångspasset jag gick på igår. Hon pratade konstigt, var ful, och gjorde inte övningarna i takt med musiken. Ibland hann vi inte ens klart vissa övningar för att hon räknade fel. (!). Sen var den där Eva Longaria bruden jag skrivit om tidigare där också. Hon hade på sig tre lager av trasor som inte på något sätt matchade med varandra. Ett linne som såg mer lämpat ut för att vara tänkt för en kväll ute, en huvtröja virad runt midjan och så ett par harembyxor på det. Och så var hon barfota. Hon hade inte ens hyfs nog att ta på sig ett par strumpor utan tänkte träna barfota. LOVELY!

Medan tränaren gick igenom upplägget ägnade hon tiden åt att tänja, så att alla riktigt kunde se hur rörlig hon var( inbillar jag mig). Men sen när vi väl började så gjorde hon inte en, jag understryker, inte en enda hel övning med oss. Hon hade lastat stången med 25 kilo. Det föreställde hon sig alltså att hon skulle köra med. Jag kör kanske tio kilo som mest, bara för att ni ska kunna bilda er en uppfattning. Kanske jättemesigt av mig, men tre set gånger 16 repetitioner är jobbigt, och nu pratar vi inte om starka Hulda här, utan om en petit tjej på max 1,55 som kanske väger 45 kilo. Jag vet att Charlotte Kalla säkerligen orkar 25 kilo men att den här tjejen skulle göra det finner jag för föga sannolikt.

Men så körde hon då inte heller med oss. Vi började med ben och hon följde med men gjorde andra övningar. Sen gick vi vidare till rygg och skuldror, då vilade hon lite och fortsatte med lår. Samma när vi körde armar och axlar och triceps. Lår lår lår och åter lår. Och nej, hon gjorde inte ens ordentliga knäböj, istället stod hon och gungade i kanske femton sekunder. Seriöst! Jag orkar också 25 kilo om det enda jag behöver göra är och stå och gunga med dem på axlarna i femton sekunder. Och de benböj hon gjorde såg mer ut som bugningar än böjningar.

Nog om detta. När jag sen skulle basta var det en kvinna som satt och åt apelsin i bastun. Ytterligare ett irritationsmoment. Fick inte alls ut min meditativa lycka av det bastubadet kan jag säga.

Idag gick det dock desto bättre, förutom att det var en pratglad tyska som varit på något spa där personal gick omkring och fläktade gästerna för att det var så varmt, det var ju hela 95 grader!!! Och de hade anis i vattnet så det doftade himmelskt, men myntan och den kådadoftade aromen man kan köpa i Finland hade hon inte mycket till övers för. Jag fick i alla fall mina tio minuter och så en skön dusch på det.

Och när jag tränade var det en tjej som gjorde något jag absolut inte pallar med. Maxtiden på uppvärmningsmaskinerna är tio minuter, men för att komma förbi det finn det vissa tjejer, för det är uteslutande tjejer som gör så här, som döljer tiden de tränat för att kunna stå och stöna vid crosstrainern hur länge de vill. Vad de inte räknar med är att jag, när jag är på det humöret, kommer säga till dem. Det är en av de få sakerna som är positivt med att ha pms, den där vreden gör att man försöka hitta minsta lilla möjlighet att kanalisera sin ilska, oavsett på vad. Igår sa jag till en tjej, och inte alls elakt, utan ganska hövligt. Jag säger inte att jag inte har den tågan annars, men alla andra dagar i veckan kommer den tågan med ett litet sting av dåligt samvete och evigt skuldbeläggande strax efteråt. Jobbar ganska hårt på att förinta den delen av mig själv som ska envisas med att ge mig dåligt samvete hela tiden. Har liksom nog neuroser redan som det är.

I tunnelbanan retade jag mig på en tjej som tagit in sin förvisso väldigt söta franska bulldog i en vagn som, ve och fasa, inte var en hundvagn. Hade kunnat säga till henne, men jag väntar ungefär 40 år med att bli Häxan surtant på riktigt. Till dess kommer världen endera gaska upp sig och bli lite mer sofistikerad, eller så kommer det förfalla bortom min föreställningsvärld.

Så, nu har jag fått gnälla av mig lite. Fan vad skönt det känns. Om det nu är någon som på allvar tror att jag inte har det minsta självdistans, och inte förstår hur jäkla orimligt det är att jag går och retar mig på andra människor istället för att rannsaka mig själv, så får ni nog ta och tänka igen. Jag förstår att alla dessa saker ligger långt bortom rimlighetens gräns för vad man kan irritera sig på, och det gör också det faktum att du väljer att irritera dig på att jag irriterar mig och inte förstår hur orimlig jag är. Så.

En man som gjorde skäl för sitt namn

Fick idag veta att när min mamma på det ljuva 80-talet försökte frysa in vad jag antar var bär eller kött i glasskartonger, så invände min farfar mot det med att plasten var för tjock och att bären/köttet aldrig skulle frysa ordentligt eftersom plasten var så tålig. Mmm.Och ni undrar om jag är galen?

Dagens!

Nio liv

Lite besviken. Jag vill ha något med lite mer tempo, i stil med Bad People, som jag spelat sönder. Den här kändes pissljummen.

Också sjukt trött på

Glömde Carmen Kass, hon som är Lindex "little runaway". Hon har så konstigt ansikte. För att inte tala om att hennes kropp går att förväxla med en tandpetare.

Viktigt meddelande

Okej, jag vet att du haft det jättegosigt där inne i nio jäkla månader. Vem fan skulle inte trivas i 37-gradigt fostervatten med noll insyn, fri tillgång till mat och dryck, och då har din morsa ändå skämt bort dig med indiskt, chilimarinerade räkor, lussebullar och kladddkaka och allt vet vad. Men nu får det väl ändå räcka? Okej? Jag förväntar mig att du kommer ut på lördag? Ska vi säga så? Tidig söndag-morgon funkar också. Vi är så många som väntar på dig att du inte anar. Okej, det är kallt och jävligt här ute och du blir tvungen att slåss om dina föräldrars uppmärksamhet med två andra illbattingar, men med tiden kommer du nog lära dig gilla det. Livet alltså!

Kukpekarmuskel deluxe

Jag har inte mycket till övers för Lance Gross. För det första vet jag knappt vem han är. För det andra var han ihop med min drömkvinna Eva Pigford, och det ska ju jag vara! Men sen får jag lite date rape vibbar av hans lismande smajl. För att i nästa sekund få ett utslag på min gaydar. Sån är jag. Från en ytterlighet till en annan!

Men kolla killens kukpekarmuskel? Alltså! Jag är närmast mållös. Närmast. Mållös. Kanske skulle ta och kasta ihop en kukpekarmuskeltopplista så här inför sommaren? Lance skulle nog platsa på topp fem.

Dagens!

I Sverige får man "nöja" sig( haha) med en gambian, ghanian, guinean, nigerian, kongolese eller ugandian boy. Och den som inte tycker det är roligt har fan ingen humor, okej?

Sjukt trött på

Nicki Minaj, prinsessbröllopet, Blue Man Group, allt snack om solen / vädret / gruset, Leo Messi, Frontlinecompreklamen ( dom skyddar dig när du är ledsen? vad är det för jävla skit? tröstar dig menar du väl ändå?), Scandinavian Hunks ( vaddå politiskt inkorrekt?).

Dagens!

Glassupdate

Jag är just nu inne på GB Glace hemsida för att kolla kcalinnehållet på glassen. Visar sig att Magnumglassen innehåller 300 kcal ( dvs en halvtimme på ct:n) och Ben&Jerryglassen innehåller 500 kcal ( dvs 45 minuter på ct:n). Ingen glass för mig!

Glass i stora lass

Slutade med socker och annat onyttigt första april. Innan dess tröståt jag rätt kraftigt hela mars av anledningar jag inte vill gå in på. Först hade jag ont i huvudet och svalget men nu är jag mer eller mindre back to normal, om man bortser från lite hosta. De som säger att sockerberoende bara är en myt kan gå och fetdö någonstans.

Det är dock en sak med de fysiska symptomen. Så här två veckor efteråt så kommer drömmarna. Alla som sett Dr Drew på tv vet att drömmarna är ett allvarligt tecken på abstinens. Visserligen ett tecken på tillfrisknande också, men fan vad sugen jag är kladdkaka efter nattens dröm.

Först satt jag i en limousine med Lady GaGa ( ja, jag vet!). Hon hade på sig den vita bodyn hon har i videon till Love Game och i limon, som såg mer ut som en pundarkvart än en limo, fanns det en riktigt sunkig äcklig soffa. Under den hade vår chaufför gömt en massa minikladdkakor, såna man kan köpa på ICA och Daglivs för 28 kronor. Där fanns kanske ett trettiotal såna, så det enda jag och Lady GaGa gjorde var att trycka i oss såna, en efter en. Hennes vita body var inte fullt så vit, kan jag säga.

Sen kom det fram att jag och kille skulle få frossa så vi fick beställa in precis vad vi ville och det gjorde vi också. Mer eller mindre allt i godis och glassväg som jag tycker om beställde vi in och åt.

Nu skulle ju det här kunna betyda att jag är trött på glass, godis och kakor, men faktum är att jag bara är ännu mer sugen på allt detta. Blä! Ännu mer irriterad blir jag när jag tänker på att jag ska på dejt idag och hade förhandlat med mig själv om att få pröva den nya Magnumglassen. För såna här drömmar kan man liksom inte leka med. Fett irriterande. Fett!

Jennifer you are fabolous - Yeah I know

Fyfan vad glad jag är att jag inte bantar i offentligheten. Okej, jag kan säga här och nu inför er läsare att min inte så digitala personvåg imorse visade 86,5, och ni kan välja att göra precis vad som helst med den informationen. Jag kan lägga ut bilder på mig själv och nästa månad och nästa och så kan ni sitta där och fundera på om det är någon skillnad. Men det är just för att slippa pressen som kommer av att någon annan ser, någon annan vet, som jag inte gör det. Jag vill föra den här kampen för mig själv, inte inför någon som står vid sidan om och tittar på.

Men ändå finns det folk som gör det. Jag tänker på Jennifer Hudson. När hon slog igenom såg hon ut som förmodligen ganska många vanliga afroamerikanska kvinnor som gillar mat. Hon hade några kilo för mycket, men det var den där runda, tjocka, feta, stora Jennifer Hudson som alla fick lära känna.

Nu har hon fått rollen som Winnie Mandela och dessutom inlett ett samarbete med Viktväktarna. Inte bara har hon gått ner allt hon la på sig under sin graviditet, hon har dessutom gått ner väldigt mycket mer. Jag vill inte säga att hon gått och blivit för smal, men jag känner inte igen den här kvinnan, för den Jennifer jag lärt känna ser inte ut så där. Den Jennifer jag känner är den där sjukt kaxiga tjejen i den där videon som bevisar att man med självförtroende och självsäkerhet kan få vem som helst, och att det inte handlar om vad man har runt midjan, utan vad man har bakom pannbenet.

Klart hon måste få göra vad fasen hon vill med sin kropp, och jag tvivlar inte ens sekund på att hon gör något hon inte vill göra. Men när jag ser hur skvallerpressen å ena sidan berömmer hennes viktnedgång, som om hon inte riktigt dög innan, men sen i nästa konstaterar att hon nog hunnit gå upp lite för att hennes lår ser så tjocka ut i det där tajtsen. Hur orkar dom? Kan dom inte börja med att rannsaka sig själva?

...

Jag hatar generaliseringar. När jag sitter och snackar med mina kompisar händer det rätt ofta att vi, men inte jag, konstaterar att killar är så konstiga. Det är dom som är klängiga, efterhängsna, kontrollerande, manipulativa, skuldbeläggande och undanhåller sanningen.

Problemet här är ju till att börja med att umgänget är så homogent. Jag har killkompisar men det är sällan jag umgås i ett gäng där könsfördelningen är precis 50/50. Och i de situationerna är det sällan man börjar prata om relationsproblem. Och just att vi inte gör det blir ytterligare vatten på kvarnen. För jag föreställer mig att om vi pratade med varandra och delade erfarenheter så skulle vi inte falla i fällan av att komma med den där typen av generaliseringar jag just drog upp.

Men sen är problemet att i alla fall jag, och många andra, inte är tillräckligt självrannsakande. Visst jag kan slippa ur mig att han är en idiot för att han aldrig hör av sig, men innan det har jag glömt nämna att han är det för att jag varit en sjuk subba som krävt att han ska umgås med mig 24/7. Det är klart att jag vet att jag är precis lika jäkla kontrollerande jag med, men jag vågar inte riktigt erkänna det för mig, eller för någon annan. Jag menar, det skulle kanske, ve och fasa, för oss närmare varandra?

Mr Lingala

Du bor hos din flickvän. Ändå knullar du vid sidan? Ursäkta men hur jävla dum får man bli? Hur i hela fridens namn ska du förklara för din flickvän att du sov borta? Endera är hon dum i huvudet, eller en självplågare av rang om hon går på din skit om efterfester mer än en gång.

Men sen då. Den här så kallade tjejen är verkligen pärla och jag tycker uppriktigt jävla synd om henne. Att hon inte redan slängt ut dig måste ju bero på att hon är ung, men du är allt bra korkad när du behandlar henne så här för det du inte tycks förstå är hur lyckligt lottad du är. Var ska du ta vägen när hon äntligen tar sitt förnuft till fånga? Ska du höra av dig till någon av alla de där anledningarna till att hon sparkade ut dig från första början, i hopp om att de ska hysa dig? Du är visserligen en underbart charmant man, men inte riktigt så charmant. Se till att fixa din skit, för ingen brud med minsta lilla bakom pannbenet kommer ta emot dig med öppna armar.

Jag föreställer mig att du inte håller kuken i styr just för att du känner dig kvävd. Det har gått för jävla fort och nu känner du dig stressad. Det är självdestruktivt som fan, faktum är att det är ett skolboksexempel på självdestruktivt beteende. För nu är det inte som om du ser till att ert förhållande tar slut, du sätter dig själv i en situation där hon gör slut åt dig. Om hon nu gör det. För en annan del av problematiken, som man absolut inte får bortse från, är att du kanske gör så här för att du kan. För att du vet precis how to pick em, för att de inte ska kasta ut dig även fast du varit dum i huvudet. Det man inte vet har man inte ont ut av.

Jag bara hoppas att hon kastar ut dig, och att det inte står någon där som är beredd att ta hand om dig, för du behöver lära dig en läxa. Om än the hard way. Du kommer fortsätta upprepa dina misstag tills du lärt dig av dem. Hoppas jag.

High maintence

Inte nog med att det med mina krav är nästintill omöjligt att hitta en lägenhet som kanske, eventuellt, möjligtvis skulle kunna funka. När man väl har gjort det måste man dessutom ha tid och möjlighet att gå på visningen. Så var nu egentligen inte fallet med denna men jag får se till att ta mig tid, för det här med gemensamt kök funkar inte längre. En av de boende slipper städa köket, med motiveringen att hon ju aldrig är i köket. Kände att min gräns gick där någonstans. Även om det så betyder att jag flyttar längst ut på Gröna linjen till det där stället jag egentligen bara känner genom Mikrofonkåt.

På plussidan
- Eget kök
- Låg hyra

På minussidan
- Längst fucking jävla ut på Gröna linjen

Jag vet som sagt inte vad jag ska göra. Jag har försökt fråga den där kloka gumman som sitter och stickar någonstans i min hjärna, hjärta eller var fan hon nu behagar hålla hus men hon bara sitter där och stickar och stickar och tycker jag ska vänta med att bestämma något tills jag sett den.

Beth the Ditto

Vore mönstret lite mindre, alltså de svarta kluttarna lite mindre, skulle jag älska den här klänningen! Jag älskar ju redan Beth till döds, verkligen verkligen till döds! Hon har självförtroende, självkänsla, och jäkligt mycket attityd! Hade jag ens hälften av hennes mod så skulle jag kunna skatta mig mycket mycket lycklig.

Örongodis

Alltså. Detta är ett axplock av allt som kommit sedan påsk. Jag håller på att få stresseksem av bara tanken på hur mycket jag har att lyssna igenom. Det är en gigantisk konflikt för å ena sidan slås jag varje gång av hur mycket som är skit. Det kanske är en låt på fem eller ibland till och med tio som faller mig i smaken, och det tråkigaste som finns är att sitta och lyssna på dålig musik. Men varje gångjag hoppar en låt så får jag spatt av tanken på att just den låten jag hoppade kanske kan vara den bästa låten på hundra år.

Dagens visdomsord

"Don't go for second best baby, put your love to the test ,you know, you know, you've got to,make him express how he feels, and maybe then you'll know your love is real"

"You deserve the best in life, so if the time isn't right then move on, second best is never enough, you'll do much better baby on your own"

....

Diarré - som att spy med rumpan!

Peppar peppar!

Alltså. Detta är inte den bästa på rytmen men jag har fortfarande inte fått dansa till den ute så spelar han den kommer jag freaka ur!

Om inte

Alltså. Föreställ dig att det är en sommarkväll. Du sitter med ditt vinglas och har precis avnjutit en skön grillmiddag. Du kanske ska ut med dina kompisar men just nu njuter du bara av att sommaren äntligen är här. I bakgrunden hör grym lovers som ger dig en massa förhoppningar om att det här kanske är sommaren du träffar Honom eller Henne.

Allt vore helt underbart om det inte vore för att den där klänningen var så jäkla snygg från Haléns hade långa ärmar. Långa ärmar funkar på sommaren om det finns en ryggurringning som gör att man kan blotta åtminstone yttepyttelite hy. Men när det som i fallet med den här klänningen är så att ärmarna är fullånga och urriningen i övrigt lämnar mycket att önska, ja då blir resultatet katastrofalt. Det blir tråkigt och intetsägande och något bara en frireligiös kommer använda, och det med hellånga leggings och ballerinor till. Den här klänningen har sån potential, men allt står och faller med urringningen och ärmarna och det gör mig uppriktigt sagt förbannad! Och så modellen de valt då. Okej att hon har lite midja men noll höfter, noll ruma och såna där lår som man bara har om man inte äter ordenligt, och dessutom lever på gymmet. Jag vill ha vanliga människor. Med vanliga såna jag ser i duschen på Friskis. Det finns vettiga tjejer som är skitsnygga men som har höfter också, det måste det väl rimligtvis göra?

Med ett par höga klackar och en chic bögslägga skulle den här klänningen kunna vara en killer. Om det inte var för ärmarna. Om inte.

Tvångstankar

Inte nog med att jag inte gärna kan gå till samma klubb i samma utstyrsel flera gånger, jag kan inte heller gå till samma ställe, även om det är en annan klubb, i samma utstyrsel. Visst, i längden blir det ju omöjligt att hålla reda på vad hade på mig på vilken klubb och när. Och jag drar väl gränsen vid något år eller så. Men ändå. Målsättningen är att jag ska kunna variera mig så mycket som jäkla möjligt. Men frågan är väl när det börjar gå för långt. Vill jag ha en klänning så är det väl bara att jag har den på mig? Varför låter jag mig hämmas eller hindras av att jag råkat ha den förut för länge länge sen?

Jag kan bara inte leva med tanken på att någon var där samtidigt som jag förra gången och precis som jag kommer ihåg vad jag hade på mig och sen konfronterar mig med den informationen? Inte för att jag lägger vad andra har på sig på minnet. Skulle aldrig drömma om att försöka komma ihåg vad någon annan än jag hade på mig för ett år sen.

Kuhmitza stylin

Gick till gymmet i alla fall, eftersom det visade sig att jag missar skivstångspasset på fredag. Det gick bra men var inte vidare kul. Fanns inte så mycket att titta på, bara en kille i fula shorts som trodde jag kollade in honom. Men träna inte rakt framför mig, så ska vi se om jag söker ögonkontakt? Sen var det en annan kille, han var nog det blekaste jag skådat i år. Hans insida lår var vältränat men också blekt nog för att skrämma vem som helst.

I alla fall. Imorgon blir det så äntligen cirkelträning och lite cardio på det.

Idag har jag ätit

Frukost: 1 portion havregrynsgröt, 2 dl lättmjölk, 3 ägg

Mellanmål: 3 koppar kaffe, 4dl laktosfri standarmjölk, apelsinjuice från 4 apelsiner

Middag: 150 gram pasta ( cirka 300 gram kokt) 350 gram kyckling

Kuhmitza stylin

Det blev inte cirkelträning, det blev ytterligare ett skivstångspass. Ledaren var väl okej även om jag har litet förtroende för 50+ tanter med kulmage som ska försöka få mig i form. Jag kom dessutom in sist så jag fick tränga in mig längst in vid väggen och råkade dessutom spilla ut halva min vattenflaska, sannerligen lyckat.

Efter passet var det ju tänkt att jag skulle ta mig an ct:n och stå och trampa på den i 45 minuter. Tyvärr var den med som inte har tidsbegränsning upptagen så jag kunde hålla på mer än tjugo minuter. Sen ytterligare tio på trappmaskinen, som väl ändå måste vara den konstigaste maskinen i hela gymmet?

Det finns många söta saker på mitt gym, och jag inbillar mig att jag är ganska lyckligt lottad i det avseendet. Men problemet är att de jag tycker ser bra ut eller har fin utstrålning alltid är de som inte tränar underkropparna. Om ni sett hur The Situation i Jersey Shore ser ut, så är det på ett ungefär så mina ögongodis ser ut. Och det går liksom inte. De får vara fina att titta på men om de börjar prata med mig så får jag nog ge dem nobben. Jag kan inte vara ihop eller ens dejta en kille med vader smalare än mina underarmar.

Så maten då

Frukost: 1,5 portion havregrynsgröt, 3 dl lättmjölk, 2 löskokta ägg, 1 burk makrill

Mellis: 100 gram morötter

Lunch: 100 gram fullkornspasta, 300 gram kyckling, 1 avokado

Kvällsfika: 1 löskokt ägg, 100 gram svarta oliver, 300 gram morötter

Respekten i rännstenen

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att min uppväxt med en ensamstående invandrare gjort att jag faktiskt inbillar mig att alla män inte nödvändigtvis är svin, skitstövlar eller idioter. För emellanåt tycks det som om det bara finns två undantag och det är dem jag delar efternamn med.

För lagom länge sen blev jag uppraggad av en kille, som när vi skulle gå inte kunde ta tunnelbanan för att det var för kallt. Men han kunde inte heller betala taxi för det hade han inte råd med. Är det konstigt om man som jag då börjar tappa tron på män(nniskorna)?

Jag sa åt honom att han inte var värd det, sen knallade jag hela vägen från Mariatorget till Slussen i vredesmod medan jag bearbetade hela händelsen. Jag är glad att det hände så snart för ju fortare han är ute ur mitt liv, desto bättre. Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite lite upprörd över själva vetskapen om att han sa och gjorde som han gjorde i tron om att det skulle funka på mig, precis som det funkat på hans föregående ragg. Vad med mig utstrålar sådan desperation att någon tror att jag är beredd att sjunka så lågt? Vilken fräckhet har man inte om man på allvar ens vågar yppa något så patetiskt? Var fanns hans egenvärde? Låg det i rännstenen? Hade han ingen som helst självrespekt då han på allvar förväntade sig att jag skulle stå för taxin?

Jag kan vara precis hur jäkla arg som helst, men mest av allt är jag bara innerligt tacksam över att ha gjort denna erfarenhet.

Sött som sirap

Vad gör man när ens flickvän sen tre år tillbaka lämnar en precis när man släppt en halvhyfsad singel? Jo man försöker banka lite vett i henne, och sen när inte det funkar och man blir häktad, så hotar man henne till livet så alla hör. Smidiga Arne aka Bounty Killer!

Höjden av snålhet

Jag bor som bekant på korridor. En av mina grannar är en nysvensk från Norrköping eller något annat köping som flyttade in för ett tag sen. Han är över 30 och precis färdigutbildad och varje gång vi ses gnäller han över att han blivit nobbad av ytterligare en arbetsplats, detta trots att han kan femhundra språk och har dubbel examina. Problemet tror jag snarare är att han är mer eller mindre menlös.

För vad ska man annars tro om en människa som istället för att åka till närmaste inredningsbutik och köpa en ugnsform i lagom storlek vill låna den jag har? Han frågade försynt om jag hade en, och om han kunde få låna den. När jag se sa att den kostade 30 spänn på Ikea, och sa att Ikea låg i Barkaby och Kungens kurva häver människan ur sig att han nog inte orkar. Han kommer ju ändå inte använda den så ofta! Inte heller dög det att gå till Duka, Clas Ohlsson eller Åhléns. Nämen, jag tror jag hyr ut den för fem spänn. Tio kronor och han slipper dessutom diska den.

Reprisrättigheter

När någon av kabeltv-kanalerna köper in en serie, och den sedan tar slut, och mer eller mindre kultförklaras, är kanalen aldrig sen att endera sälja serien till någon av de andra kanalerna, eller börja reprisera den i evinnerlighet med lagom jämnna mellanrum. Det är därför man med tre - fem månaders mellanrum alltid kan se SATC på Tv 3, eller Cityakuten på T 8.

Dessa kanaler har förstått att göra något av de där guldkornen till tv-serier. De vet att det kanske inte kommer locka eoner tittare, men bättre visa serien medan man fortfarande har rättigheterna än att låta serien ruttna bort i något arkivhörn.

Svt sitter på reprisrättigheterna till miljontals serier eftersom de varit med och producerat skiten, men inte fan väljer de att visa dem i repris. Det retar mig ofantligt mycket! För inte nog med att man inte visar vare sig Storstad, Rederiet eller Goda grannar i repris. Den tid det tog innan man lyckades få tummen ur arslet för att kunna släppa Varuhuset på dvd är väl en lagom stor fingervisning om hur länge ytterligare vi kommer få vänta på att återse Viggo i tv-rutan.

Hur kan Svt tillåtas göra så här? Vi som gillar Uno och Joker är alltså utelämnade till Youtube? Är det verkligen schysst? Tv 4 borde vara the bigger person här och i alla fall ge oss 90-talsnostalgiker Tre Kronor.

Kuhmitza stylin

"Hope is the thing with feathers, that perches in the soul, and sings the tune without the words, and never stops at all."

Nu är det tänkt att jag ska gå ner så mycket som bara fysiskt möjligt till den nionde maj. Som av en slump bara råkade den klänning jag tänkte ha på mig just den nionde maj precis bli utsåld på HM:s usla hemsida, så jag har att välja mellan att gå ner till en 38:a eller försöka hitta någon annan trasa att ha på mig då. Har i nuläget ingen som helst backupplan, i synnerhet inte eftersom Maggan Ribbing i DN låter meddela att det ska vara minst knälångt till dop, och jag inte äger något som går till knäet.

Så jag masade mig till gymmet igår. Först stod jag i över 40 minuter på den där tingesten som kallas crosstrainer. Enligt den ska jag ha brännt 515 kcal men jag väljer att ta det med en väldigt stor skopa salt.

Medan jag stod där och trampade och trampade utan att egentligen komma någonstans, spanade jag ut över gymmet nedanför och kunde då beskåda ett gammalt ragg. Ett gammalt ragg som haft mage att kalla mig big mama, och fått det att låta som om det vore en komplimang, och inte en förolämpning. Den här killen är en riktig pajas. Till att börja med gör han precis som alla andra killar i hans ålder, med undantag för en på tjugo, nämligen bara tränar överkropp. Han har en söt, liten rumpa men hans ben är mer eller mindre nonexisting. Det kan jag tycka är ganska underhållande. I synnerhet hur det inte tycks bekymra honom det minsta. Men sen så blir han fasligt desperat på fyllan. Han gjorde misstaget att avvisa mig för lite mer än ett halvår sen, och sen dess undviker jag honom i mesta möjliga mån. Ändå kommer han fram och sluddrar ur sig något om efterfest så gott som varje gång han ser mig ute. Alltid under eller efter stängning.

Efter att jag trampat vatten i närmare trekvart gick jag på ett skivstångspass. Jag gick för att jag kände att även om just den tränaren inte var min kopp te kunde det inte skada. Men jag tänker nog försöka passa på den här tränaren i fortsättningen för han har så jäkla bråttom. Det är en sak att Friskis ska vara så övermåttan käckt hela tiden, det kan jag ta i lagom små doser. Men när man kombinerar det med något lite lätt stressat så blir helhetsintrycket en upptrissad Duracellkanin. Den här killen har egentligen ingen som helst anledning att stressa, han måste bara se över sitt upplägg och vara en smula smartare. Men istället går det ut över oss i salen som inte hinner ta av vikter, eller inte hänger med för fem öre varken på hur man gör övningen eller att man gör den. Väldigt synd!

Matmässigt är jag inte den som tänker svälta mig själv. Fast det kan ju ni få avgöra. Jag tänkte äta mellan 1800 - 1600 kcal om dagen, fördelat på 40 procent kolhydrater och protein och 20 procent fett. Igår åt jag exempelvis

Frukost: en och halv portion havregrynsgröt, 3 dl mjölk, en halva rågkuse, en burk makrill i tomatsås, 2 omegatretabletter

Middag: en avokado, 100 gram svarta oliver, 3 löskokta ägg, 150 gram fullkornspasta

Egentligen var gårdagen ett dåligt exempel för jag var för trött för att orka laga mat. Så idag blir det nästan samma sak minus brödbiten, lite av pastan, avokadon fast plus 200 kyckling och 300 gram morötter. Jag känner mig inte grinig än, mest för att jag faktiskt äter sånt jag skulle äta oavsett om jag bantade eller inte. Framförallt tror jag det gör mycket för humöret att man festar till det lite med oliver. Det är verkligen en synnerligen underskattad råvara. God och mycket mycket nyttig. Keso skulle jag också äta i massor om det inte vore för att jag vill äta just så mycket att jag inte riktigt känner att jag har råd med den mängd jag vill ha, och därför hellre låter bli.

Idag ska jag träna cirkelträning och så blir det ytterligare ett varv på ct:n. Imorgon är det vilodag så jag hoppas jag kan pressa mig själv till det yttersta ikväll och vara ledig med gott samvete.

Halv åtta hos mig

Det är kändisvecka i "Halv åtta hos mig" denna vecka. Medverkande är bland annat Adam Tensta som i första avsnittet hävde ur sig att han inte tycker om frukt i mat. Men det sa han dock i samband med desserten, och i och med det dumförklarade han sig själv för kanske femhundrade gången.

Adams artistnamn är Adam Tensta. Han bor inte längre i Tensta. Hur han ska bortförklara att han lämnat stället han byggt hela sin karriär på kan bli intressant att se. Och också vad han tänker bjuda på till maten, då han precis som alla andra finnar har släkt med alkholproblem, och därför valt att inte dricka. SÄGER HAN, hahahahaha.

Ah well. Avsnitt två imorgon, hos Adam inte längre så jättemycket Tensta, typ mer Kungsholmen.

Dubbelgångare

Det här är Amaury Nolasco. Han är mest känd som Wenthworts cellkamrat. Men han har också varit med i samtliga tre CSI. För spelade han med i CSI 2001. Fyra år senare i CSI NY och nu senaste i CSI Miami. Endera är han en väldigt bra skådespelare, eller så illustrerar detta bara hur litet Hollywood verkligen är. Eller så är den castingansvariga jäkligt lat och orkar inte göra fler provfilmningar utan håller fast vid redan beprövade kort. För det är inte första gången det här händer. Jag kan tycka att fallet med Nolasco vore ursäktat om han var en aning svårare att känna igen. Men nu har han behållit samma dialekt och mask i alla de tre olika roller han spelat i CSI och det gör honom ju desto lättare att känna igen. För oss som kollar på samtliga tre blir det svårt att veta om han är på väg att bli en återkommande karaktär eller om det bara råkar vara så att det finns tre stycken människor som saknar släktband som bara råkar se identiska ut och dessutom alla är kriminella.

För det är inte första gången det här händer i CSI. I det nästföljande avsnittet som utspelar sig i New Yrok, spelar Jeffrey D Sams ett bilnappningsoffer. Problemet är bara att Jeffrey D Sams varit en återkommande karaktär i CSI, då han under nio avsnitt spelade en av poliserna i Las Vegas. Han dog dock, så kanske återuppstod han som just det här offret i CSI NY, vem vet? Carmine Giovinazzo som spelar Danny Messer i CSI NY var först med i CSI där han spelade en halvt döv streetraceförare som blev misstänkt för mord. Där var dock två karaktärerna så pass olika att det nog krävs ett väldigt tränat öga för att verkligen se att det är Giovinazzo som spelar streetraceföraren.

Jag tror att det här händer för att produktionsbolagen helt enkelt inte bryr sig men inte heller fattar att vi som tittare bryr oss. Jag menar, det är ju bara en tv-serie?

Kanske är det befängt av mig att kräva att man lägger lite ner tid på att casta olika personer, men som tv-serie är CSI tänkt att fungera som en illusion. Hela tanken är att försöka inbilla oss tittare att CSI faktiskt finns på riktigt. När vi då ser samma skådis spela tre olika karaktärer i en och samma serie försvinner förtrollningen ganska snabbt. Det blir så övermåttan tydligt att det är just skådespelare och inte någon som faktiskt skulle kunna finnas, som agerar.

Nu lyssnar vi på denna en vecka eller två

Hade mitt set inför nästa gig så gott som klart. Och så kommer det så klart två helt hyfsade rytmer. Så då är det bara att kanske inte börja om från början så försöka flika in dem någonstans. Kul! Om man lyssnar riktigt noga på den där flöjtslingan kan man höra att den påminner yttepyttelite om Erykah Badus On and on. Det är väl det enda vettiga mitt goda minne kan användas till.

Verklighetsförankring, något Anna Anka saknar

Anna Anka uppmanade en av deltagarna i sin nya show att byta ut klackarna mot något bekvämare, för det är svårt att springa ifrån paparazzifotograferna i pumps. Ursäkta men vilka jäkla paparazzifotografer? Jag tvivlar på att Anna Anka är högvilt i Hollywood, men jag kan ju ha fel.

Sensmoralen i Flickan som lekte med elden

är att man alltid ska ha en mobilladdare i bilen som man kan koppla till cigaretttändaruttaget. Paolo Roberto är då sannerligen ingen McGyver. Ja jag vet att om han hade haft det hade det inte blivit lika spännande men täckningen, TÄCKNINGEN Stig Larsson, den hade du kunnat använda som ursäkt istället, okej?

Taggad till tusen

De fyra bästa låtarna som spelades igår när jag var ute var

Neva believe you
Let them talk
Feels it knows it
Night shift


Tyvärr hade mannen bakom Mac Ibooken den dåliga smaken att spela sönder Let them talk, och det retade mig enormt, eftersom jag hade min peak just där och då. Det var strax efter Neva believe you. Jag säger inte att kvällen dalade rakt ner efter det, men som roligast var det där och då.

På vägen till tuben träffade jag utanför Garbo två killar som tydligen gjort upp om att börja slåss och stod och väntade in rätt tillfälle. Den ena hade ett kraftigt överläge men jag orkade inte med att se någon börja blöda för en så banal sak som lite stolthet, så jag gick därifrån innan de kommit igång ordentligt. Men jag tycker fenomenet i sig är intressant och mycket, mycket fängslande.

På väg ut träffade jag en annan kille som var taggad till tusen. Han hade precis muckat efter två år för grovt narkotikabrott och undrade om vi kunde börja ses. Alltså. Först säger han att han muckat efter två år inne på förmodligen Hall eller Täby och sen frågar han om vi kan ses. Hmmm. Jag låter er suga på den en sekund eller två. Det var jag som frågade vad han suttit inne för, bara för att jag tyckte det var lika bra att få det ur världen. Jag frågade lika mycket för att jag verkligen ville veta, som för att se om han faktiskt tänkte svara. Han körde först med klassikern att jag inte ville veta, men vad fan skulle jag då fråga för? Och det skulle väl, om jag hade haft det taskiga omdömet att faktiskt gå med på att ses igen, ändå kommit fram vad det lider? Men nu var det faktiskt inte bara hans kriminella förflutna som gjorde att jag tvekade. Han var dimögd, och måste efter två år inlåst vara väldigt sexuellt frustrerad. Jag tänker inte göra min mutta otjänsten att sätta mig en häst som fått stå i sin spilta i två år utan att få beta. Kom tillbaka efter en månad, kanske till och med två. Men jag är allt bra nyfiken på hur mycket han fick för två års sveda och värk. Det här med den undre världen är ju liksom 2000talets porr. Voyerism i sin allra renaste form. Alla vill veta allt, men helst utan att komma den undre världen allt för jäkla nära. I hopp om att förstå, men också förvissa sig om att den undre världen har sina dåliga sidor och att det inte är värt det, gör man vissa närmanden. Men den typen av insikt man verkligen vill få, får man inte av att läsa Liam Norberg, kolla på Snabba cash, hänga i OG-tråden på Flashback eller ladda hem domar på över 300 sidor.

Jag har gått och blivit ond. Jag vet inte hur jag ska bli god igen, eller om jag kan bli det, men jag tycks inte kunna sluta tänka "Tjock och tjockare" varje gång jag ser två feta tjejer ute. Jag vet att det är ett tecken på självförakt, och borde väl glädja mig åt den lilla självinsikten, men näe, det gör jag inte. Överhuvudtaget låter jag allt stiga mig åt huvudet när jag är ute. Jag ser mig omkring och konstaterar snabbt att jag är om inte snyggast så i alla fall sötast och vackrast. Jag har inte Connie Nielsens kropp men jag har mer stil, klass och smak än så gott som alla andra tjejer på stället. Jag var ute så väl i torsdags som i fredags och det fanns kanske på sin höjd två eller tre tjejer som kunde mäta sig med mig i självrespekt och egenvärde. Resten stod i camoleggings ackompanjerade av ett par röda kilklackade espradrillos ( i vilket universum är det snyggt? ) och grindade på kille efter kille, och sen när killarna tagit slut sina tjejkompisar. Jag vet inte vad det har för jäkla betydelse. Livet är inte en tävling där den som fått mest bekräftelse vinner, jag försöker få mig själv att inse det varje gång jag står där och suckar över att killar hellre juckar mot en artonårig tonårsrumpa än ger mig ett försök, men det funkar föga. Höjde av självupptagenhet når jag ändå när jag tänker att de där är killar och inte män som gör så, och att jag är kvinna och för mycket av en utmaning för dem. Jag vet att det bara är en självförsvarsmekanism, men det bottnar ändå i något väldigt verkligt.

Men samtidigt som jag inte vill ha en kille, har jag fått värsta åldersnojan. Jag börjar närma mig trettio och min övre gräns borde väl öka i takt med att jag blir äldre. Men icke. Min gräns kommer fortsätta gå vid fyrtio tills jag själv passerat 35. Det minimerar urvalet ytterligare, för var fan hittar du en man mellan 25 - 40? Var? Som inte känns som en gubbe. Som inte är allvarsam och totalt saknar sinne för humor? Som inte vet hur man stavar till spontanitet? För han jag just rabblade upp fanns i mitt liv tills för en dryg månad sen då jag inte orkade med just med alla de egenskaper jag fann icke önskvärda. Jag vill inte behöva ändra på någon, lika lite som jag vill att någon ska ändra på mig.