Way back when

Min höga ålder till trots lyckades jag i helgen med en tredagars. Vilket är beundrandsvärt om man dessutom tar i beaktande att jag sovit superdåligt. Men envis som jag är, så bara skulle jag mot bättre vetande ut och trängas med alla andra fyllesugna. Och i fredags blev det Trinity. Och trångt var det. Så trångt att polisen kände sig nödgade att komma dit och kontrollera brandsäkerheten. Men problemet med Trinity är inte att de släpper in för många, utan att dem de släpper in envisas med att stå och trängas på ett och samma ställe. Plats finns det, bara inte där man vill stå, utan andra sidan lokalen.

Ett "hemligt artistframträdande" gjorde att inträdet var höjt till 120 kronor, från det vanliga 100, vilket betyder att jag ihop med garderobsavgiften, som nu när årstiden ändrats, betalade 140 kronor för att stå och svettas med typ 200 andra pers, i mindre än två timmar. Jag är inte bitter, kanske bara en smula, eftersom artistframträdandet var mer av typen meet and greet. Killen körde refrängen från sin största hit, och stod sedan och spanade in brudar han när han kommer till London kommer säga var "vackra svenska flickor", vilket väl får anses vara en sanning med modifikation, i synnerhet då typ nio av tio tjejer på klubben är lika osvenska som jag.

Men detta hur mycket man betalar när man går ut, och vad man sedan har rätt att förvänta sig till det priset, tycker jag är en mycket intressant fråga. Jag förväntar mig för det mesta ingenting, inträdet ska täcka lönerna för personalen och lokalhyran, och allt utöver det är god service. Men att som tjejerna som stod ute i rökrutan på klubben jag frekventerade, ondgöra sig över att de måste dela filt där de står och jobbar sig en dag närmare döden, så långt skulle jag kanske inte gå. En filt? Men så gå inte ut och rök, eller ta med dig en kofta? Hur kan du förvänta dig en filt på en klubb där det inte går att låsa toaletten, och det inte ens finns toapapper? Say what?

Iaf. Eftersom jag går ut själv, hoppar jag alltid på alla jag känner ens lite lite. Vi pratar "stod och snackade skit i en minut för tre månader sedan när vi sågs på en klubb jag kommer just nu inte ihåg vilken" lite. Men just i fredags träffade jag faktiskt folk jag med gott samvete kan säga att jag känner. Om man bortser från det där sorgliga ragget som körde på Hur ä läget då?, och misslyckades. Samt en flört jag träffat dagen innan, och en killen som är för gammal för att ens få bli en flört. Men dem jag faktkiskt kan säga att jag känner närmare, har jag aldrig tidigare träffat på denna klubb. Och när jag förde detta på tal med en av dem, kände han sig å andra sidan nödgad att påpeka att han också var stammis, men inte som i kommer en gång i månaden stammis, utan kommer en gång vart tionde år stammis. Som gick på klubben då den fortfarande körde i Globen och det var mer eller mindre en svartklubb där ölen gick till självkostnadspris.

Jag kände mig självklart uppläxad. Eller erfarenheten rikare. För precis samma sak hände i lördags. En annan, kanske något mer ytligt bekant, drog upp samma scenario. Undrade om jag gick till Trininty på den gamla goda tiden, då man fick röka på där inne och ingen brydde sig. Jag vet att det är jag själv som väljer att tolka detta som att jag inte ska ta för givet att jag har någon som helst rätt att kalla mig själv stammis, då jag med vissas mått mätt, inte alls är det. Å andra sidan är det inte första gången jag stöter på i synnerhet killar som gör detta, liksom gnuggar in i ansiktet på mig hur äkta dom är, hur dom varit med sen dag ett. Som om dom någonstans känner sig hotade av att jag råkat säga att jag inte sett dem på stället förut. Orka liksom. Jag försöker bara för någon slags diskussion, kalla det kallprat om du vill. Det är inte en tävling, och om det är det så är jag inte den som är en dålig förlorare.