Jag har alltså påmint mig själv om att jag ska ha mens när som helst sedan jag fick pms för några dagar sedan, och grät mig till sömns, men likväl glömde jag min nykokade menskopp hemma. Sånt kan driva mig till vansinne, när man inte gjort annat än påmint sig själv om något, och likväl glömmer vad. Och så hatar jag att behöva snylta tamponger av andra. Inte för att jag skäms utan för att jag som kvinna borde vara bättre förberedd. Det här lilla inlägget borde vara en fingervisning om vilken nivå min pms ligger på. Jag är lärrirriterad, lättretlig, har noll tålamod och började igår gråta av att läsa min godnattdikt, som jag läser för att må bättre, inte sämre. Behöver jag säga att jag behöver en kram?