tisdag, september 22, 2009

Taylor Swifts paybackrap



En gång i tiden respekterade jag Kanye. Hell, jag skrev till och med en uppsats om honom, där jag analyserade hans texter och kategoriserade honom som politisk och samhällskritisk. Det var någon gång mellan första och andra skivan. Texterna till All falls down, Jesus Walks och Family Buisness hamnade under min lupp, och jag kom fram till att West genom sin kritiska röst gick att placera i kategorin "critical organic catalyst", en term myntad av Cornel West.

Och även om han till viss del fortfarande säkert är samhällskritisk och politisk, så hamnar allt det i skymundan för att allt annat han gör är så genomuselt, korkat eller bara rent och skärt pinsamt. Och nej, jag hör inte till skaran som tycker att han i alla fall är äkta, för äkta skulle han i mina ögon vara om han höll sig kvar på jorden, visade lite ödmjukhet, och inte bara flög iväg i ett gigantiskt moln av storhetsvansinne, där han på största allvar tycks tro att han får göra precis vad som faller honom in, och det utan att någon kommer våga ifrågasätta honom. Säger han det alla tänker? Kanske, men betyder det att han måste bete sig som vilken bakåtsträvande jävla gubbe som helst? Och sen alla ryggdunkningar för att han inte bryr sig. Någonstans måste man väl ändå ta i beaktande att det man gör kommer få konsekvenser, och även om han kan prata vitt och brett om hur han inte bryr sig, så nog fan får hans publicist jobba arslet av sig för att minimera skadan. Pinsamt. Verkligen pinsamt.

Spela roll om Beyonce förtjänade att vinna. Vad har Kanye med det att göra? Varför måste han då agera dålig förlorare? För mig fullkomligt obegripligt. Och så tror ni att Beyonce kom på idén att dra fram Taylor för att hon skulle få tacka helt själv? Det var väl lika iscensatt som vissa påstår att Kanyes attack var.

Inga kommentarer: