Gårdagens, dagens, morgondagens, och all evig framtids.

Anledningen till att jag gillar fotboll del 2

Han har grop i hakan.Mmm.

Way back when

Min höga ålder till trots lyckades jag i helgen med en tredagars. Vilket är beundrandsvärt om man dessutom tar i beaktande att jag sovit superdåligt. Men envis som jag är, så bara skulle jag mot bättre vetande ut och trängas med alla andra fyllesugna. Och i fredags blev det Trinity. Och trångt var det. Så trångt att polisen kände sig nödgade att komma dit och kontrollera brandsäkerheten. Men problemet med Trinity är inte att de släpper in för många, utan att dem de släpper in envisas med att stå och trängas på ett och samma ställe. Plats finns det, bara inte där man vill stå, utan andra sidan lokalen.

Ett "hemligt artistframträdande" gjorde att inträdet var höjt till 120 kronor, från det vanliga 100, vilket betyder att jag ihop med garderobsavgiften, som nu när årstiden ändrats, betalade 140 kronor för att stå och svettas med typ 200 andra pers, i mindre än två timmar. Jag är inte bitter, kanske bara en smula, eftersom artistframträdandet var mer av typen meet and greet. Killen körde refrängen från sin största hit, och stod sedan och spanade in brudar han när han kommer till London kommer säga var "vackra svenska flickor", vilket väl får anses vara en sanning med modifikation, i synnerhet då typ nio av tio tjejer på klubben är lika osvenska som jag.

Men detta hur mycket man betalar när man går ut, och vad man sedan har rätt att förvänta sig till det priset, tycker jag är en mycket intressant fråga. Jag förväntar mig för det mesta ingenting, inträdet ska täcka lönerna för personalen och lokalhyran, och allt utöver det är god service. Men att som tjejerna som stod ute i rökrutan på klubben jag frekventerade, ondgöra sig över att de måste dela filt där de står och jobbar sig en dag närmare döden, så långt skulle jag kanske inte gå. En filt? Men så gå inte ut och rök, eller ta med dig en kofta? Hur kan du förvänta dig en filt på en klubb där det inte går att låsa toaletten, och det inte ens finns toapapper? Say what?

Iaf. Eftersom jag går ut själv, hoppar jag alltid på alla jag känner ens lite lite. Vi pratar "stod och snackade skit i en minut för tre månader sedan när vi sågs på en klubb jag kommer just nu inte ihåg vilken" lite. Men just i fredags träffade jag faktiskt folk jag med gott samvete kan säga att jag känner. Om man bortser från det där sorgliga ragget som körde på Hur ä läget då?, och misslyckades. Samt en flört jag träffat dagen innan, och en killen som är för gammal för att ens få bli en flört. Men dem jag faktkiskt kan säga att jag känner närmare, har jag aldrig tidigare träffat på denna klubb. Och när jag förde detta på tal med en av dem, kände han sig å andra sidan nödgad att påpeka att han också var stammis, men inte som i kommer en gång i månaden stammis, utan kommer en gång vart tionde år stammis. Som gick på klubben då den fortfarande körde i Globen och det var mer eller mindre en svartklubb där ölen gick till självkostnadspris.

Jag kände mig självklart uppläxad. Eller erfarenheten rikare. För precis samma sak hände i lördags. En annan, kanske något mer ytligt bekant, drog upp samma scenario. Undrade om jag gick till Trininty på den gamla goda tiden, då man fick röka på där inne och ingen brydde sig. Jag vet att det är jag själv som väljer att tolka detta som att jag inte ska ta för givet att jag har någon som helst rätt att kalla mig själv stammis, då jag med vissas mått mätt, inte alls är det. Å andra sidan är det inte första gången jag stöter på i synnerhet killar som gör detta, liksom gnuggar in i ansiktet på mig hur äkta dom är, hur dom varit med sen dag ett. Som om dom någonstans känner sig hotade av att jag råkat säga att jag inte sett dem på stället förut. Orka liksom. Jag försöker bara för någon slags diskussion, kalla det kallprat om du vill. Det är inte en tävling, och om det är det så är jag inte den som är en dålig förlorare.

Det är för övrigt inte min dag idag. Först hade jag gammal mjölk i gröten, så det blev typ fil på gröt, vilket gjorde att jag fick koka en ny tallrik. Sen gick en maska på mina nyköpta strumpbyxor. Så då tog jag det andra paret av mina alldeles nya strumpbyxor, och även dessa gick det precis en maska på. Som snålfinne skär det ganska rejält i själen idag. En bortkastad portion gröt, och två par strumpbyxor som jag bara använt en vecka, ena paret alltså bara EN dag. Det innebär in terms of snålfinnelogik att jag får skippa frullen imorgon, och gå barbent i helgen.

Tänk om tänk om

Att fråga sig varför en kille inte ringer, är ju ungefär lika givande som att fråga sig varför Gud tillåter så mycket lidande här i världen. Man kan komma på en mängd olika anledningar, men inte en enda som kommer att göra en särskilt mycket klokare.

Själv retar jag mig på att jag överhuvudtaget undrar. För det handlar bara om något sjukt bekräftelsebehov jag har, och det för att han från den första stund vi sågs, tills vi skildes åt, inte gjorde annat att bekräfta mig. Att han inte ringer blir i min värld då att han inte gör det, fast jag innerst inne vet att det inte handlar om det. Och jag vill inte vara den som är beroende av att bli bekräftad. Faktum är att jag ganska djupt föraktar dem som lever på bekräftelse från sina partners. Det är karaktärssvagt. Efter allt mitt flummande om personlig utveckling, så vet jag att den enda som verkligen kan bekräfta mig tillräckligt mycket är jag själv, och det är när jag gör det, jag får andras bekräftelse. Inte innan.

Men min hjärna leker "tänk om" leken. Tänk om han håller på att förlora intresset, tänk om han ångrar allt han sa, tänk om han insett hur jävla dum i huvet jag är. Tänk om tänk om tänk om.

Det är nu jag får så svårt att leva upp till bilden jag har av mig själv som ärlig och uppriktig, för jag har ju länge haft en föreställning om att jag skulle kunna säga vad jag känner, men det känns nu som en fullkomlig omöjlighet. Jag skulle känna mig så liten och löjlig, för det är vad jag tror att han skulle säga att jag är. Och så skulle han undra varför jag överhuvudtaget trodde något sånt, vad han har gjort för att jag skulle få för mig något sånt.

Genomskådad

Ibland önskade jag att staten följde Felix Herngrens råd och gav alla unga män ett års terapi, istället för att låta dem göra lumpen. Så mycket lidande världen skulle besparas!

För så är det, i alla fall med de unga män jag träffar, att de alla lider av någon sjuk slags bekräftelsesjuka som gör dem oförmögna att säga vad de är som är problemet när man kväver ihjäl dem, istället börjar dom behandla en som gårdagens sopor. Och sen när man inser att de raderat ens nummer, och man hämnas genom att inte besvara smset där de undrar vem man är, och efter det börjar ignorera dem, och de då plötsligt är väldigt angelägna, då har man sedan länge redan genomskådat dem.

Jag tycker uppriktigt synd om den här killen, för så som jag ansträngde mig för att inte låta mig luras av hans ständiga "Hur e läget då?", som väl ytterligare bevisar att han är lite lätt efterbliven, kunde jag ändå inte låta bli att någonstans förstå vad det var jag lockades av. Han hittade dock någon annan, en sur liten sugga som började tjura när han ägnade minuten för mycket åt hennes väninna. Så fort jag ser par ihop tänkar jag nu för tiden att de säkert förtjänar varandra. Det brukar vara så.

...

Var ute igår, sov inget inatt, och har kuskat runt på stan i jakt på vad som kan vara den perfekta skjortklänningen. Jag är således ganska trött och borde försöka sova, nu när jag ju faktiskt har chansen. Men så har jag ju en ny pennkjol, som verkligen framhäver mitt ickeäääääs på ett tidigare aldrig skådat sätt, att visa upp för omvärlden. Och en spelning om en månad jag borde reka lite inför. Samla inspiration som det heter.

Först var jag på väg dit jag är på väg nu, sen på någon fest i Bergshamra, sen kanske på karaoke i Sumpan, sen den där festen, och så nu då, Trinity. Det som talar för att jag ska gå dit är att jag kan försöka ragga folk till mitt gig, och att det inte kommer vara som i en bastu, vilket är en av anledningarna till att jag hållit mig därifrån i över två månader. Det som talar mot är att det är löningshelg, jag går som vanligt ut själv, jag kommer träffa gamla bekanta ansikten, och musiken kommer inte var apå långt när så bra som den jag tänker spela. När avslöjar jag lite senare.

Man kan läsa hur mycket genusteori som helst, men i slutändan så räcker det ändå med att lyssna på en av Madonnas låtar, och kontentan är densamma. Varför inte bara sätta ihop en skiva med Genus enligt Madonna och stoppa i näven på alla nyblivna tonårsbrudar?

Dagens!

The Office

Även The Office har nypremiär ikväll, direkt efter United states of Tara. I trailern kan man se att Idris Elba ska gästa serien, men efter att ha kollat på Imdb så kan jag konstatera att trailern är något missvisande, då Mr Elba gör entre först i säsongsavslutningen. Nu gillar ju jag serien i alla fall, men att se något av Hollywoods snyggaste i den, skadar väl inte direkt. I synnerhet inte nu då Allan Ballan, som ser ut som Idris, men har lite spetsigare huvud, har slutat dejta. Det är i och för sig en annan historia, så jag gör bäst i att hålla på den ett tag.

The Office i alla fall. Ju mer jag jobbar, ju mer känner jag igen mig i de fullkomligt surrealistiska situationer som serien spelar upp. På min arbetsplats gör man problem av saker som inte är problem. Vissa av mina arbetskollegor är så överdrivet hänsynstagande att man inte kan annat än skrika åt dem att sluta sjåpa sig. Det vill säga, jag gör det i smyg, knyter näven i handen, men låtas i verkligeheten som ingenting. Jag menar, man kan ju inte hata någon som bara försker vara snäll? Eller jo, det kan man. När dom gör ett problem av något som inte är ett problem, bara för att dom vill visa hänsyn.

Kanske kan The Office ge mig utlopp för lite av mina aggresioner. Mycket välkommet!

United states of Tara

Ikväll har United states of Tara premiär på Kanal 9. Klockan 22.00. Jag är sjukt hajpad, har sett fram emot detta sedan förhansbuzzen började för några månader sedan. Jag laddare nämligen inte hem och sånt, jag blir bara stressad, det blir en sån där klassisk måste se först grej. Kollar när det kommer på tv istället, så sjukt mycket mer avkopplande än att ständigt sitta och försöka hålla reda på när alla nya avsnitt kommer ut och upp på nätet.

Men i alla fall. Jag har så sjukt stora förväntningar, att det nog inte finns någon som helst chans att serien ska lyckas infria dem. Nog för att den kommer vara bra, men inte på långa vägar så bra som jag föreställer mig. Men bara det att John Corbett är med gör ju serien mer eller mindre sagolik. Och sen går ju Toni Colette inte av för hackor heller, hon är helt fantastisk i både Sjätte sinnet och Om en pojke.

Jag narcissist? Inte då!

Är det förmätet av mig att förvänta mig att i alla fall en av mina närstående som väntar barn, har mig i åtanke när det kommer till namngivning av barnet, om det av en händelse råkar vara så att ungen är en flicka? Jag tycker faktiskt inte det. Ändå är det ingen som hörsammat mina önskemål om att de välsignade små bör föräras namnet Eveliina när de väl behagar komma ut. Den första kom ut i lördags, och vad den kommer få heta är fortfarande höljt i dunkel. Men jag verkligen vill ha en namne!

Tommy Hellsten skriver i sin bok Ju mindre du gör desto mer får du gjort att man får det man är beredd att avstå från. Alltså kommer ingen döpa sitt barn efter mig så länge jag tänker just den tanken. Så fort jag släpper den, och nöjer mig med att ingen är döpt efter mig, kommer säkert någon jag inte känner särskilt väl, men som jag gjort ett enormt intryck på, döpa sin dotter efter mig. Mmm. Hoppas kan man ju.

Jag har alltså påmint mig själv om att jag ska ha mens när som helst sedan jag fick pms för några dagar sedan, och grät mig till sömns, men likväl glömde jag min nykokade menskopp hemma. Sånt kan driva mig till vansinne, när man inte gjort annat än påmint sig själv om något, och likväl glömmer vad. Och så hatar jag att behöva snylta tamponger av andra. Inte för att jag skäms utan för att jag som kvinna borde vara bättre förberedd. Det här lilla inlägget borde vara en fingervisning om vilken nivå min pms ligger på. Jag är lärrirriterad, lättretlig, har noll tålamod och började igår gråta av att läsa min godnattdikt, som jag läser för att må bättre, inte sämre. Behöver jag säga att jag behöver en kram?

För några dagar sedan ringde jag min mamma som då ondgjorde sig över banker. Hon tyckte vi skulle strunta i dem, och förvara pengarna i madrassen istället. Men i och med vad som väl i fortsättningen kommer gå under namnet Helikopterrånet, kommer det bli fasligt ont om cash den stundande lönehelgen. Själv har jag i nuläget inte ett rött öre på mitt konto, annars skulle jag nog rimligen hamstra kontanter, i synnerhet eftersom jag ska på etablissemang som inte tar kortköp under 100, men mamma, ja hon kommer tvingas handla med kort i helgen hon, för hon bor i shoppingmeckat Borås, och det finns inget hon och hennes sambo hatar mer än att handla med kort. För då vet man ju inte hur mycket man gör av med. Mycket synd om morsan just nu alltså.

Har varit ledig två kvällar i rad, men har inte tagit tillfället i akt och tvättat. Så nu har jag inget att ha på mig i helgen, mensen är i antågande, och jag har bara fula,obekväma och jobbiga trosor att mensa ner. För att jag ska tvätta min första lediga helg sedan i början av augusti kommer liksom inte på fråga. Sånt gör bara svennar. Vi finnar snålar med tid också, och klämmer in ett par maskiner på vardagar nä vi ändå inte har något bättre för oss än att sitta och lappa alla våra trasiga trosor som vi vägrar slänga eftersom vi ju är så förbannat snåla.

Om du ändå vet när du vill bli hämtad, varför frågar du då mig hur lång tid det tar att åka till Arlanda?

(Ja, jag är lite trött på att föreslå hämtningstider när alla ängsliga stockholmare ändå måste ha femton minuter extra till godo.)

Idag byter namnet kvarteret Negern i Karlstad namn. I P3 Ekot var det en kristdemokrat som ondgjorde sig över detta med orden att även om man bytte namn, så skulle det finnas kvar överallt. ÖVERALLT nästan skrek han. Och att folk visst skulle fortsätta säga Negern även fast man bytt namn. Man ska inte komma här och tro att man kan förändra saker och ting. Vet hut liksom! Och ja, det är ju just för att det enda finns dokumenterat att kvarteret en gång i tiden hetat Negern som det ju faktiskt inte spelar någon som helst roll att man byter namn på det. So what´s the fuzz about?

Höst!

Nu är det officiellt höst, för jag är så blek att jag måste använda underlagskräm, och så har jag rotat fram mina höststövlar ur garderobens mer mörkare skrymslen. Så, nu slipper ni fundera mer på den saken.

Veckans vidrigaste!

Det är nästan så att jag saknar ord! Han är ju inte snygg till att börja med, men att han sen är ett 60 år gammalt gubbslem fångad i en 25-årings kropp gör ju inte saken särskilt mycket bättre. Genomvidrig helt enkelt!

Jag älskar den arga finska gubben. Älskar!"Hur vaan kan man följa ett speel när man inte ens kan reklerna? "

Taylor Swifts paybackrap

En gång i tiden respekterade jag Kanye. Hell, jag skrev till och med en uppsats om honom, där jag analyserade hans texter och kategoriserade honom som politisk och samhällskritisk. Det var någon gång mellan första och andra skivan. Texterna till All falls down, Jesus Walks och Family Buisness hamnade under min lupp, och jag kom fram till att West genom sin kritiska röst gick att placera i kategorin "critical organic catalyst", en term myntad av Cornel West.

Och även om han till viss del fortfarande säkert är samhällskritisk och politisk, så hamnar allt det i skymundan för att allt annat han gör är så genomuselt, korkat eller bara rent och skärt pinsamt. Och nej, jag hör inte till skaran som tycker att han i alla fall är äkta, för äkta skulle han i mina ögon vara om han höll sig kvar på jorden, visade lite ödmjukhet, och inte bara flög iväg i ett gigantiskt moln av storhetsvansinne, där han på största allvar tycks tro att han får göra precis vad som faller honom in, och det utan att någon kommer våga ifrågasätta honom. Säger han det alla tänker? Kanske, men betyder det att han måste bete sig som vilken bakåtsträvande jävla gubbe som helst? Och sen alla ryggdunkningar för att han inte bryr sig. Någonstans måste man väl ändå ta i beaktande att det man gör kommer få konsekvenser, och även om han kan prata vitt och brett om hur han inte bryr sig, så nog fan får hans publicist jobba arslet av sig för att minimera skadan. Pinsamt. Verkligen pinsamt.

Spela roll om Beyonce förtjänade att vinna. Vad har Kanye med det att göra? Varför måste han då agera dålig förlorare? För mig fullkomligt obegripligt. Och så tror ni att Beyonce kom på idén att dra fram Taylor för att hon skulle få tacka helt själv? Det var väl lika iscensatt som vissa påstår att Kanyes attack var.

Höjdpunkten i gårdagens avsnitt av Hollywoodfruar var när Anna Anka pratade på om hur alla( kvinnor) knullar sig till sina roller. Och hur hon avslutade utläggning med att försäkra oss om att hon inte tillhörde en av dessa. Mmm. Alltså knullar sig inte alla (kvinnor) sig till sina roller, för hur fick hon annars rollen i Baywatch? Och skulle hon erkänna det i så fall, om det nu vore så att hon gjort som alla andra? Skulle inte tro det va? Och att hon och Paul sen inte bara kan kasta de där palmerna de köpt för jag har glömt hur mycket, utan istället sågade sönder dem och eldade upp dem bara för att bevisa något, ja säger i mina ögon allt om att kvinnan är lite psykiskt instabil.

Jag hittade en intervju med Annas adoptivmamma. En mormor vars enda bild på barnbarnen är ett urklipp från en veckotidning. Man kan ju verkligen fråga sig varför?

Storhetsvansinne någon?

Finns det något negativt med stan och Sverige?
– Sverige har mycket jämställdhet och man får inte tycka vad man vill. Här får man tycka och tänka som man vill och ingen hoppar på en för det, men i Sverige är det fult att ha pengar och vara framgångsrik. När jag kommer hem till Sverige nästa gång får jag väl ta med mig en hjälm, ifall att folk kastar grejor på mig.

Kvinnan är ju helt världsfrånvänd, och som sådan ganska underhållande. Vadå inte tycka vad man vill? Förväntar hon sig att hon ska bli strykt medhårs hela tiden? För det är skillnad på att tycka vad man vill och aldrig bli motsagd.

Är du medvetet provocerande i tv?
– Alltså, för mig är det så roligt. Ingen anade att programmet skulle bli en megasuccé. Efter tiden med Paul vet jag hur man ska hantera tv och media. Man måste tänka underhållning och jag gör vad jag kan för att det ska bli drama, man vill ju få reaktioner. Det är skönt att inte vara i Sverige just nu, då hade jag väl behövt 24 säkerhetsvakter med mig hela tiden.

Hantera media? Ja om du vill bli Sveriges mest hatade exportvara sedan dynamiten.

Vad borde stockholmare lära sig av folk där du bor, och vice versa?
– Svenskarna behöver bli mer serviceinriktade, man blir alltid surt bemött. Det är så onödigt. Här i USA är det ”hej mrs Anka, du är söt i dag!”. De bryr sig. I Sverige kan man beställa en drink på en nattklubb och mötas av en jävla attityd. Hallå liksom, du är en bartender! USA kan lära sig svensk mammaledighet för här är den bara två veckor. Men jag tycker däremot inte pappan ska vara hemma i nio månader heller.

Moahaha. Så du tror dom menar det dom säger? Okej att jag inte vill ha en bitterfitta till servitris, men hellre någon som är uppriktigt serviceminded, än en flock som spelar dåligt.

Läs hela intervjun här.

Reklamen är kanske aningens för lång om man hinner zappa så mycket att man till slut glömmer bort vad det var man kollade på.

Dagens !

Waylon Jennings skulle kunna vara vilken gubbe som helst i min släkt född mellan 1920-1960. Så där ser dom ut allihopa. Alla män på min fars sida. Yvigt hår, skägg och kagge, med en dröm om att gå i väst och se ut som bilhandlare 24 timmar om dygnet. Jag kan tycka lite synd om honom som ju druknar i cement, men sen så får han ju bästa kören därpå "around,around,around,around". Johnnys vers knäcker dock ändå. Vem vill inte bli en regndroppe? Jag frågar mig vem?

Får jag sitta på din tå?

Med jämna mellanrum ringer det en galning och undrar om hon/han får sitta på min tå. Första gångerna jag fick henne tyckte jag hon var superläskig för hon viskar väldigt lågt och använder alltid ens namn. Ni kan ju använda er fantasi. Så jag skällde ut henne och förklarade hur obehagligt det var, varpå hon la på. Sen ringde hon igen och då la jag på. Nu har jag ju dock vant mig och vi har börjat utveckla en relation. Hon undrar om jag är en jätte, hur lång jag är, och blir besviken när jag berättar att jag bara är 1.63. Hon kallar mig dvärg och undrar om jag känner någon tjej som är 1.80 och undrar när hon kan få sitta på min tå. Hon undrar också hur hon ska nå upp då hon ju bara är 2 cm lång, och sen undrar hon hur hon ska kunna sitta på min tå om jag inte är barfota. Och sen duger jag helt plötsligt inte eftersom jag är så kort. Jag är ju ingen jätte, jag är en dvärg, och då duger jag inte.

Dagens ord

Utvecklan: förmåga att utvecklas, utvecklingsmöjligheter, utvecklingspotential. Myntades från början av Laila Bagge i Idol 2009.

Det i särklass roligaste med mitt jobb är när killar i åldern 18-30 med chu bre uttal ringer och beställer bilar i namnet Björn, Sten, Sven, Erik, Anders, eller något annat väldigt svenskklingande namn. Som om jag inte skulle skicka den ifall ni sa att ni hette Ali, Abdul, Mohammed eller Reza.

Dagens!

Dagens!

Kan man ha för många pennkjolar? Jag tror inte det.

Kan man ha för många jeanskjolar? Ja, rent teoretiskt kan man nog det om de endera är för små, eller helt enkelt inte matchar något annat man äger.

Jag tror hursomhelst inte man kan ha för många av varken det ena eller det andra, och följdaktligen har jag beställt hem denna.



Jag tror inte heller att man kan få för många polotröjor. Det har blivit lite av en mani, jag vill ha en i alla färger som om möjligt finns, och har närmast besatt letat efter en röd, utan att lyckas. Sedan tidigare har jag redan en brun, en svart, en blå, en grön och en rostfärgad. Och nu ska jag ha en grön till. Den är så snygg att jag håller på att avlida!

jag skämtar inte när jag säger att det känns som om alla, jag säger alla, i min omgivning väntar barn. Okej kanske inte alla, men i alla fall minst ett tiotal. Och om dom inte väntar barn, har dom nyss fått barn.

när jag hälsade på min pappa i somras frågade han mig om det inte började bli dags. och jo, nog fan börjar det bli det. jag ska ju tamefan ha ett helt jäkla fotbollslag, så då måste jag ju sätta igång snart. bara det att jag inte vågar skaffa själv, och inte lyckats hitta någon att skaffa med. det närmaste jag kommit hade redan två och det var ju lite därför han bestämde sig för att det inte skulle funka. men jag tror ju på sånt som är meningen. om det så betyder att jag får leva lycklig resten av mitt liv med min tidningssamling.

H&M:s hemsida suger

and this is why

Till att börja med så sparas den önskelista man gör endast på den dator man för tillfället sitter på. Vilket innebär att om jag sitter på en dator på jobbet och fyller i min önskelista, och sen åker hem till min egen dator och ska köpa alla grejer jag just skrivit upp på önskelistan så måste jag göra om allting. Härliga grejer! Är det en gåva för att jag ska öva mig i tålamod? Jag trodde mitt jobb i växeln var en gåva för att jag ska öva mig i tålamod? Jag trodde min vistelse på studentkorridoren med grannar som inte delar mina vanor eller sedvänjor var en gåva för att jag ska öva mig i tålamod? När är denna prövning över? När har jag fått tillräckligt med övning i tålamod? När? Men okej. Jag ska börja se så på saken, det kommer nog kännas mycket bättre då.

Men det hindrar inte att jag retar mig oerhört på det. I synnerhet eftersom jag tycks glömma bort va det var jag ville köpa, vilket ju är lite poängen med att skriva en önskelista. För att man inte ska behöva komma ihåg. Lever H&M i villfarelsen att dagens kvinnor bara har en dator, och en dator allena. Bara har tillgång till en dator? Nu är det ju så att det finns dem som inte ens har en dator, men till och med dessa kvinnor har tillgång till så många fler.

Vidare kan man inte betygsätta kläderna. Det kan man på både Ellos och Haléns hemsida. Vilket i och för sig leder till att sidorna emellanåt kan vara lite tunga att ladda, men å andra sidan gör att man blir varsamt vägledd av sina medkonsumenter. Kommentarer och betyg man å andra sidan emellanåt tvingas ta med en mycket stor skopa salt, men likväl något.

Men sen är det detta med färger och nyanser. Något förmodligen alla postorderföretag lider av. En tröja är en färg i tidningen men på nätet en annan. Vilket ju i och för sig är bra, bättre att man inser det då, än när plagget dimper ner i brevlådan tre veckor senare och man då blir sjuuuukt besviken över att plagget man trodde var blodrött i själva verket är hallonrött. Hur nu ett plagg kan skifta så enormt i färg!

Men inget ont som inte för något gott med sig. I och med att sidan suger så fundamentalt handlar jag ju desto mindre. Orka sitta och jämföra mina bockar från katalogen med vad jag från minnet lyckats komma ihåg att jag ville ha? Det blir istället ljuv impulsshopping för min del. Och det aldrig för mer än ett par hundra. Det drabbar med andra ord ingen fattig.

Anna Anka

Om hon nu är så psykiskt stark och har så stark självkänsla, varför känner hon ett sådant stort behov av att göra sig rolig på andras bekostnad? Kalla sin mans fans för bondlurkar? Tala nedlåtande om dem som fjantiga, löjliga och förlöjliga dem? Varför tror hon att barnflickan avundas henne? För att hon vill att folk ska avundas henne? En sådan paranoja är enligt mig ett ganska tydligt tecken på svag självkänsla. För den tar sig också uttryck i att man ständigt tror att folk betraktar en, man överdriver helt enkelt sin egen betydelse, och tror att människor ständigt är ute efter att hitta fel och brister.

Sen kan man ju fråga sig varför hon slog sin man med en isbit så hårt att han var tvungen att uppsöka sjukhus och stämpla ihop såret med två stygn? Gör man det om man är psykiskt stark och har så bra självkänsla som hon påstår sig ha?

Jag börjar tro att Tyra kommer fortsätta med Top Model tills hon täckt in alla kroniska sjukdomar i hela världen. So far har vi sett en halvt blind, en lupussjuk, en med aspberger passera förbi. Och denna säsong en med epilepsi, och ett brännskadeoffer. Kvar finns MS och reumatism, så här top of mind. Vad Tyra vill att vi ska inse är att dessa människor är precis som alla andra. Och ja, den som tror något annat är väl egentligen bara helt jävla dum i huvet, men jag är beredd att ursäkta Tyra eftersom hon är från USA. Det blir bara så tjatigt i längden för de här tjejerna som lider av vad de nu vara månde, blir ju aldrig något annat än sina sjukdomar, så på sätt och vis motverkar hela grejen sitt syfte. Hade Tyra verkligen velat ge sken av att de är som alla andra, hade hon väl rimligtvis inte gjort så stor grej av det. Nu är ju sjukdomen de enda de får prata om, och hur vanliga blir dom då?

Dagens!

"Kommer inte Snövit snart?"

Potejto, potatoo

Av alla saker här i världen man kan reta sig på, så måste väl det mest onödiga ändå vara hur folk väljer att säga postnummer och telefonnummer. Serre? Det fanns en gång i tiden ( shit vad det känns som om jag bott i Stockholm i snart 100 år) ett café som hette 113 50. Det heter det inte längre. Om dom bytte namn för att jag uttalade det fel vet jag inte, men man vet ju aldrig.

När jag gjorde praktik så gjorde sig i synnerhet en av mina kollegor väldigt lustig över att jag sa ett ett tre fem noll, och inte hundratretton femtio, som "alla" andra. Orka. Jag kommer inte sluta säga ett ett tre fem noll, det är för rotat i mig för att jag någosin kommer kunna sluta. Så har jag alltid sagt sifferkombinatioer, jag har aldrig tryckt ihop dem. Och jag kommer ändå ihåg helt sjukt långa sifferkombinationer ändå, som mitt bibliotekskort, och mitt kontonummer. So way the hell bother?

Jag gör som alla och skaffar en onödigt stor header som tar upp halva skärmen. Det är ju yta framför innehåll i dessa dagar, det vet väl alla. Blondinbella säger att böcker är fett ute också, vilket betyder att jag precis som på högstadiet är en jäkla tönt.

Om det nu är någon som bryr sig är bilden tagen i det där landet jag alltid talar så varmt om. Lappland. Inte det i Sverige, utan det är tomten bor. Det vet jag för jag har hälsat på honom. Sett hans renar. Skrivit i gästboken.

En gåva

Två gånger på en vecka har jag hamnat i samma vagn som en väldigt ung och högljudd skränig sexuellt förvirrad kille. Han vet att alla kollar på honom, och det drar han nytta av genom att mer eller mindre skrika allt han säger. Första gången jag stötte på honom var vagnen packad, men det hindrade inte honom och hans estetarvänner från prata så där pladdrigt och entusiastiskt om någon film dom sett. Jag menar på det där sättet så att det börjar blöda i öronen på en efter mindre än en halv minut av tjatet.

Så. I fredags var han där igen. In maj fejs. Pladderi pladdera. Men näe, jag är inte irriterad. I samma sekund som jag såg honom förstod jag precis vad som var i görningen. Jag vet att Universum försöker lära mig något, och även om jag vet på ett ungefär vad, så funderar jag fortfarande. Det är nu jag ska vara tacksam, och tänka som jag normalt brukar, att allt är en gåva. Så tack du skräniga sexuellt förvirrade kille i övre tonåren, du var en skänk från ovan.

?

Det här är vad jag hade väntat mig; förortskids i tunnelbanan, sommarnatt, solnedgångar, soluppgångar.

Så här hade jag gjort; samma sol, men i en del av landet där den på sommaren aldrig går ner, och så hade småungar fått cykla snabbt längst gatorna runt Sörböle, Sunnanå och Anderstorp, lite skatekillar, fotbollsträningar och sånt där som hörde min tonår till.

Och det här resultatet; en video som inte tycks ha något med låten att göra. En gigantisk budget där man lagt allt krut på smink, allt för att ge Timbuk horn, och Promoe ett inte särskilt övertygande Gandalfskägg. Jag förstår inte. Kan någon vara så vänlig och förklara för mig.

Jag är George

Ibland känns det verkligen som om jag är George Costanza. Eller som en blandning av honom och Elaine. Men mest honom. Plötsliga utbrott på grund av att jag är helt missförstodd av min omgivning hör inte till ovanligheterna. Jag finner mig själv i situationer som för mig är fullkomligt surrealistiska men som för alla andra inblandade tycks vara helt normala. Som om George skulle vara med i The Office, ungefär så ter sig mitt liv ungefär 80 procent av all min vakna tid. Jag tvingas interagera med folk jag mycket lite, för att säga nästan ingenting, gemensamt med. Och i brist på annat irriterar jag mig på typ allt dom gör. Det senaste är hur majoriteten av dem går. Dålig hållning är liksom bara förnamnet. En av dom studsar fram. En annan kisar konstant med ögonen och liksom hasar sig fram lätt framåtlutad. En tredje vägrar röra på armarna. En femte klampar med fötterna så att hin håle hör. Så här håller det på. Jag har försökt sluta, men en del av mig tycker att det är rätt roligt att en annan del av mig ens orkar bry sig, så jag fortsätter till min oförställda glädje.

Dagens!

Jag ägnade hela torsdagkväll åt att lyssna på denna låt på repeat, vilket lett till att texten kommer till mig vid de mest oväntade tillfällen. Som igår när jag försökte somna. Den kom smygande på mig och viskade "there is something going on among the leaves, can´t put my finger on it, but it´s calling out my name, there´s no misstake in what this day has to say, it whispers in my ear and says...". Låten har helt enkelt förvandlats till ett mantra, något mitt undermedvetna ständigt återvänder till för att antagligen motivera mig till att göra något, ta steget, inse att jag är redo, mogen, beredd att gå vidare.

...

Vad är det för fel på den här kvinnan? Varför måste hon kolla upp i taket bara för att hon pratar med någon på telefon? Varför? Står det skrivet i stjärnorna vad hon ska säga?

Utan att nämna några namn kan jag dock låta meddela att det inte bara är i reklamfilmens värld som människor beter sig så här. Efter att ha jobbat två år i en växel är jag vis av erfarenhet. Inte nog med att mina kollegor, och säkert jag också för den delen, sitter och kollar upp i taket, som om vi faktiskt ser den vi pratar med, vi sitter också och nickar eller skakar på huvudet, samt gestikulerar till jag vet inte vilken nytta.

Dagens!

Dagens!

Tempel of Tyra

Det är med mycket blandade känslor jag väljer att beskåda spektaklet som är Americas Next Top Model. Å ena sidan hatar jag sättet som Tyra gjort programmet till ett altare. För det är det. Tjejerna skriker fullkomligt hysteriskt, det enda man hör deltagarna prata om är hur fantastisk Tyra ser ut, som en barbiedocka! Blir det inte lite väl genomskinligt? Men så tänker jag ett varv till och tänker att Tyra kanske är självironisk? Hon har ju i några extremt korta glimtar visat sig ha en viss självdistans, men frågan är väl om hon verkligen är smart nog. Jag tvivlar.

I alla fall. Trettio tjejer som skriker hysteriskt, och som bedyrar hur mycket de älskar Tyra. Det är sånt som får mig att stänga av. Och så alla dessa jäkla snyfthistorier om mammor som är heroinister, pappor som bara drar, orkaner som gör folk hemlösa, den ekonomiska tillbakagången som tvingar folk att bo i bilar och på tågstationer. Från första säsongen så har samtliga efterföljande inte haft utrymme för mer än kanske på sin höjd fem olika typer av karaktärer, och tjejerna har bara att välja bland dessa. Naiv, blåögd bondjänta, betongbarn, sur snygg subba, den genomtrevliga tjejen och så hon som är "lite konstig". Det är persongalleriet serien leker med säsong efter säsong, och det är för mig fullkomligt oförklarligt varför vi fortsätter kolla.

Men så dyker någon som Jessica upp, och jag är beredd att ge upp min förkärlek för snoppar. Maj gad vad snygg den tjejen va. Hon är inte någon jag vill bli kompis med, hon är den där typen av tjej som Jessica Hudson sjunger om i Spotlight, tjejen man inte släpper ut på kvällen för att man är rädd att mista henne.

Nu är det dock alldeles för tidigt att säga om hon har en lika vacker insida som utsida, men det är ju för att få reda på det, jag kommer fortsätta kolla.

Tiden är inne

Det finns ännu inte någon officiell video till Asha Alis The time is now, och det tjänar Saab förmodligen massor på. Jag har funderat lite på hur smart det egentligen var att av Asha att sälja låten till Saab, i synnerhet eftersom låten inte släppts än, men tycks bli första singeln från hennes nästa skiva. Å ena sidan kan ju reklamen verkligen funka som ett sätt att sälja in resten av henens skiva. Å andra sidan kanske låten bara blir känd som låten från Saabreklamen, och om den går tillräckligt mycket på tv, har folk hunnit tröttna på låten innan Ali ens hunnit börja promota sin skiva. Nu tror jag verkligen inte att så är fallet, jag lyssnade på låten ett tiotal gånger häromkvällen och den håller mer än väl för hundratals lyssningar. Men likväl finns alltid risken att folk tröttnar, som man gjorde med Oh Laura. Jag gillade aldrig den låten, den kom aldrig längre än till att vara just låten från Vattenkraftreklamen. Den enda slingan man hört hade man hört till leda. Om Time is now går sama öde tillmötes får tiden utvisa.

Jag blir hursomhelst väldit hoppfull när jag hör den, den är en utmärkt pepplåt så här när hösten och snart vintern, är i antågande, och man behöver just lite pepp när man inser att sommaren är slut, och det kommer dröja minst sex månader innan man åter får se ljuset igen.

En fiskekrok i ögat

Min lillebror fick ingen fiskekrok i ögat när han var liten, men väl en som satt som handen i handsken i just handen. Jag tror jag var runt åtta, han runt fem, det var i mitten på juli, och vi var som vanligt i finska Lappland på semester. Det var varmt som det alltid är, och jag och brorsan stod och på en sten ungefär två tre meter från strandkanten där pappa stod och kastade. Han var inte på något sätt oförsiktig, faktum är att han alltid varit väldigt försiktigt, av just rädsla för att en fiskekrok i ögat. Det är ju liksom det värsta, absolut värsta, man kan föreställa sig. Att det finns en ganska morbid, men samtidigt rolig, Rockystripp som avhandlar just detta, säger en hel del. Det är som om hjärnan inte kan dra sig för att måla upp det absolut värsta scenariot. Man ser blod, senor, vener och allt förvandlas ganska raskt till en sjuk blandning av splatter och superrealistisk krigsfilm, a la Redacted.

Men så där står då jag och min bror, och min vanligtvis så försiktiga far, och njuter av sommaren. När han,min far, kastar, och kastar så att fjädern från fiskedraget av vad jag förstår, nuddar hans skinka, varpå han genast reagerar med att klia sig, och då förstås kramar om just draget med sin hand.

För en kort sekund, minut, eller kanske till och med en kvart, tror pappa att detta är något han kan klara av att fixa utan att behöva uppsöka ett sjukhus. I vad som förmodligen är att betrakta som chock föreställer han sig att det är något för honom hanterbart. När han sen synar min brors hand och ser hur illa kroken sitter, och verkligen sitter där den sitter, finns det inget annat vi kan göra än i ilfart köra till akuten för att där få hjälp. Hela vägen in till byn mer eller mindre gallskriker min bror, min far försöker ömsom få mig att lugna honom, lugna honom, samt koncentrera sig på att hålla bilen på vägen. Själv sitter jag mest där och vet inte vad jag ska ta mig till, för jag har sedan länge sen insett att inget jag kan göra, kan få min brro att tänka på något annat än det där förbannade jävla fiskedraget som sitter i hans handflata.

Vi kommer in till akuten, och eftersom min bror har ett fiskedrag i handflatan behöver vi knappt ens visa den, för att vi som genom ett trollslag ska befinna oss i ett undersökningsrum där en läkare med assistans av vad som känns som hundra, men som förmodligen är typ fyra, sjuksköterskor, får hjälp att knipsa av kroken, och sen sy igen brorsans sår. Fiskekroken får vi sen tillbaka i en sån där lite påse av frimärksstorlek, avknipsad och allt, som om vi skulle ha något som helst intresse i att laga den, och sen använda den igen. Visst att vi är snålfinnar, men även vi har gränser.

Jag tror aldrig min pappa varit så skuldtyngd i hela sitt liv, som han var den dagen. Min bror fick en glass, och godis, och hade väl förmodligen fått allt han pekat på, om det inte var för att han någonstans visste att den där glassen, och godiset och läsken, bara var pappas sätt att be om förlåtelse på. Förlåtelse för att han fallit till föga, och inte levt upp till bilden av vilken typ av pappa han skulle vilja vara, som om han inte visste att han redan var den bästa pappa han kunde vara.

Anledningen till att jag gillar fotboll del 1

Dagens!

Perdros hår

Jag betvivlar inte på något sätt att man kan vara så svarthårig som Pedro är, men under matchen upplevde jag att hans hår hade precis den typ av lyster, som bara kommer sig av att man använder vax, eller har färgat håret. Sådan lyster kommer sig helt enkelt väldigt sällan helt naturligt. Så varför färgar då Pedro håret? Av den enkla anledningen att han håller på att bli gråhårig. Nu vill jag understryka att detta bara är ren spekulation från min sida, men jag är mycket övertygad om att detta är anledningen till att han färgar håret. Att det sen är synd om någon som inte ens fyllt 25, som börjar bli gråhårig, kanske jag inte behöver säga.

Paranoja

En gång gjorde jag misstaget att bekanta mig närmare med en arbetskollega. Vi behöver inte gå in på detaljer, men det hela slutade med att han nu vägrar möta min blick och att jag i stillhet hatar honom. Om det beror på att han är man vet jag inte, men han letade sig vidare bland sina kvinnliga kollegor och lever nu tillsammans med en av dem. Att jag är lite bitter har ingenting med det att göra, jag lovar!

Hursomhelst. Huruvida denna kvinna vet att vi är buksvågrar ( eftersom buksvägerskor låter så jävla fult) gnager mig som fan. Till saken hör att hon är så sjukt jäkla trevlig. Jag resonerar bara efter eget huvud och jag tvivlar på att jag skulle vara mer än pliktskyldigt artig med någon som lägrat min partner innan mig. Så jag tänker att hon förmodligen inte har någon jäkla aning om vad hennes partner går för. Eller att hon vet det och vet hur jäkla nojjig jag blir av att hon är så trevlig, och alltså är det med flit för att göra mig nojjig.

Mm. Precis så här självupptagen är jag, att jag tror att alla, jag säger alla, i min omgivning är ute efter att fucka lite med mitt psyke. George Costanza ligger i lä när det kommer till neuroser.

Dagens!

Lika som bär

Patty Hearst



Rihanna, We run this town




Eller är det kanske bara i mitt huvud?

....

Okej att Barca verkligen ägde bollen igår, och att Xavi är the man to be, men tre mål på fasta situationer, jag är fan inte särskilt imponerad. Det är vad man kan förvänta sig av ett lag som Barca. Hade dom inte gjort mål på minst en fast situation hade det nästan varit pinsamt.

För övrigt tror jag den här killen färgar håret och ögonbrynen. Det är den typen av livsviktiga analyser ni kan komma att förvänta er av den här bloggen denna säsong. För tjejer kollar ju bara på fotboll för de snygga killarnas skull. Att jag dock inte finner Pedro det minsta attraktiv hör ju inte till saken, bara det att jag tar mig tid att kommentera hans utseende gör mig skyldig.

Dagens!