Det kanske var något förhastat av mig att prisa Förkväll eter att bara ha sett några program. Speciellt när jag efter två veckor tycker det är ganska nischat mot målgruppen. Vilket väl vore okej om man såg programmet någon enstaka gång men dagligen blir det tröttsamt att bli påmind att man bara är attraktiv för annonsörer om man är intresserad av hälsa, relationer, horoskop, barnuppfostran och mode. Allt som kvinnor mellan 25 - 40 kan vara intresserade av. Är vi verkligen så förutsägbara ? Jag hoppas verkligen inte det.

”Poliser” i Svt på tisdagar kl. 20.00 är rent ut sagt en katastrof. Eftersom det för min del krockar med en kvällskurs och Gilmore Girls så har det aldrig stått på schemat men jag tyckte väl att det, när jag såg att det gick i repris, kanske var värd en chans. En andra chans får den dock inte.

Det är svårt att veta var man ska börja när en serie så totalt brister på alla punkter. Men om man ska säga något positivt så skulle väl det vara att somliga av skådespelarna gör sitt yttersta för att nå fram, dock med varierande resultat. Dialogen blir fasligt trist och långt ifrån naturlig.

Vidare är karaktärerna väldigt platta och endimensionella. Vi har polisen som nyss varit mammaledig som lakterar på lunchen, den ambitiösa muslimen som är ny på stationen, den missbrukande tonårsdottern, den bekymrade polispappan 1, den mobbade dottern, den bekymrade polispappan 2, och den nyktra alkisen till chef som fått i uppdrag att göra stationen ren på kårandan som för länge rått. Med dessa karaktärer är det kanske inte så konstigt att det inte dröjer speciellt länge innan serien blir ett missmash av klichéer som man som tittare blivit minst sagt van vid.

Stundtals kan jag förstå vad manusförfattarna vill med sitt verk. Men dom når långt ifrån ända fram. Att serien berättartekniskt bitvis påminner om "Tusenbröder" som var något av de bästa Svt visat de senaste åren får mig att hoppas på att den kanske blir bättre allt eftersom. Men istället så har den bekymrade pappan ihjäl sin dotters mobbare, den ambitiösa muslimen vädrar tankar om främlingskap med sin imam och chefen fantiserar om en av sina förtrogna.

När en av poliserna som bäst sparkar ihjäl sin dotters mobbare bad jag för mig själv att han kanske bara hallucinerade det hela. Sen undrar också exakt hur hårt han måste ha slagit om killen dog av några knytnävslag i ansiktet och en enstaka spark i magen. Men vad vet jag ?

Bra är det då inte och jag berömmer mig själv för att inte på något sätt satt min tilltro till den här serien som höstens räddning utan ser istället fram emot när Svt börjar visa nästa säsong av The Wire.

Det finns bra tidningar och så finns det dåliga tidningar. Och så finns Chili. Chili är värre en den dåligaste av tidningar. Jag vågar till och med tillstå att en tidning med så tvivelaktigt innehåll som FHM eller Moore är bättre än Chili till så väl form som innehåll.

När jag fortfarande gick gymnasiet hade Chili kvar lite självaktning och originalitet. Nu är allt som bortblåst. Istället får man en blaska som försöker vara alla till lags förpackat på det otäckaste vis.

Tidningen ger ett minst sagt förvirrat intryck. Jag kan inte undgå känslan av att redaktionen alltför väl läst in sig på hur MTV-generationen tillvaratar information. Och på andra sidan tryckpressen kommer det ut något som ger mig huvudvärk.

Virrvarret vore väl okej om det vore snyggt men typsnitt och färgval får Okej! Att framstå som nyanserad. Det är skrikigt, hattigt och motbjudande.

Ska det vara så jäkla svårt att erbjuda ungdomar en vettig tidning som handlar om annat än yta? Tacka vet jag Glöd. Kanske var den överbeskyddande i överkant men där fick man i alla fall träffa vanliga människor.

I det senaste Argument debatterades barn och hur jobbiga dom är för resten av omgivningen. I synnerhet då på caféer, restauranger, teaterföreställningar. Och som jag väntat på det här programmet. Problemet var bara att debatten fokuserade på barnen och inte föräldrarna som är själva problemet. För själv har jag precis samma problem med barn som hon som väckt debatten. Liva Sandra som fick sitta i den röda stolen efterfrågade platser som var fredade zoner där man kunde få slippa barnskrik och dylikt. Det tolkade så klart resten som apartheid. Men hur svårt kan det vara att fatta att somliga inte gillar barn? Vad är det för allenarådande regel som säger att alla gillar barn? Varför är det tabu och säga att man inte gör det? Barn jag känner och har en relation till är ju underbara av nöd men alla andras ungar vill jag helst slippa så gott det bara går. Men föräldrar i den här världen visar ingen som helst hänsyn. Bara för att dom klämt ur sig en unge som ska försörja resten av befolkningen i framtiden så tror dom att dom kan dra fram med sina pansarvagnar och låta deras ungar skrika resten av omgivningen döva. Nästintill alltid så är det lika stora problem att parkera den där pansarvagnen. Den är i vägen var den är står. Ungarna skitar ner, dom sitter och stirrar på en, pekar och är bara överljudliga i största allmänhet. Jag kan fatta att man vill fika med sina väninnor men varför tar man med sig barnen? Det blir så fruktansvärt mycket mer jobb och hur kul tycker ungen det är ? Spelar det någon roll om dom får sin plommonpuré hemma vid köksbordet eller på ett café ? Fram för fler barnfria zoner.

La la Lordi del två

Tiden för att anmäla bidrag till nästa års melodifestival gick ut tidigare i veckan och i City säger Christer Björkman att Lordis vinst haft viss effekt sett till de bidrag som kommit in.

Själv tror jag att om Sverige ska ha skuggan av en chans att vinna ESC som förvandlats till en freakfest där vinnaren är långt ifrån lättippad, måste man skicka det som lättast kan chocka men samtidigt förföra den övriga publiken. Ett bidrag som inte heller för mycket påminner om föregående vinnare. Jag röstar för After Dark eller The Ark allt enligt läran om tes- antites- syntes. Kolla bara på tidigare vinnare : Wild Dances med vad hon nu heter, Elenas grekpop, Lordis Hallelujah anthem ! Kom ihåg var ni läste det först !

Det är tydligen bara när tjejerna ska utmana varandra som stylisterna får fnatt och leker maskerad för killarna ser ju precis ut som vanligt. Varför då?

Indie-idol

Det framgår med allra största tylighet att hjärnorna bakom Idol vill hitta något nytt med mer udd än tidigare. Och so far verkar publiken helt med på noterna. Vilket ifos inte är så konstigt med tanke på att andelen alternativa personer ökat drastiskt en här säsongen.

Första säsongen var det Cornelia Dahlgren som skulle vara något slags indiealibi, förra året var Elina kryddan. Men i år har juryn redan fixat in ett större urval annorlunda människor som dessutom publiken haft vett nog att rösta vidare till final. Mest för att dom tokknäckt allt motstånd.

Men när jag såg programmet igår tyckte jag mest synd om dom stackars deltagarna för stylisten och frissan måste ha gåt på en gemensam snedtripp av det allra värsta slag. Hur kan man annars förklara att Felicia inte gick att känna igen, Natalie över en natt förvandlats till en 35-årig småbarnsmamma med hela Chers perukförråd på huvet, eller att Sara var slående lik ett penntroll? Cissi var den enda som såg någorlunda hemma ut i sina kläder och var följdaktligen en av dem som gjorde bäst ifrån sig för att hon kände sig bekväm. Det gör mig lite ledsen att se den här totala omstylningen för anledningen till att jag gillat en sån som Felicia är just hennes down to earth attitude. Nu fick man istället en Agnes två och allt det där som skulle ge uttryck för hennes personlighet, som bara rösten gjort genom uttagningsserien var försvunnit och hon blev blek, tråkig, förutsägbar osv.

En annan sak som slog mig då jag såg måndagens program var att Mogge verkade forska i hur djupt ner i Cosimas urringning han kunde kolla utan någon skulle märka. Mogge, jag såg dig allt!

Jag tycker Tv4:s Förkväll är riktigt bra. Lite fladdrig och virrigt med fyra programledare men ändå grymt. Förkväll är för tjuvsovare som mig vad godmorgontv är för morgonpigga. Nyheter, dagsaktuella gäster, nöje och mat. Klockrent. Att sen Gynning är ett sådant yrväder som aldrig verkar veta var hon ska fästa blicken och inte direkt gör sig som intervjuare är väl något jag får lära mig leva med ( om programmet får fortsatt förtroende vill säga, tittarsiffrorna har inte motsvarat förväntningarna). Carina Berg är rolig, Nyhetsvkinnan saklig och Kayo ska vad jag kan se tillföra något slags lugn. Funkar för mig. En liten risk med så många programledare är dock att de endera pratar i mun på varandra eller att ingen ställer frågan just man själv vill ha svar på. Just det här blev tydligt när Ville Niskanen gästade programmet igår. Carina hade sin idolpryl på g, för henne är Ville vad Westlife är för Hamster Girls. Gynning gav förslag på hur Ville ska hålla sig kvar i rampljuset. Och i allt det här glömdes det viktigaste bort. Att killen ska släppa en singel blev en parantes och när Kayo frågade vilken typ av musik så fick man inget riktigt svar. Det fanns så mycket mer jag hade velat veta. Och så tycker jag synd om honom där han stod och såg kortväxt ut. För av någon outgrundlig anledning hade man förlagt intervjun till ett bord som gick honom till bröstet. Tjejerna hade högklackade och det såg ut som han stod vid lärarens kateder på första skoldagen. Stackars!

Men asså hallå!

Zlatan nobbar landslaget för att han känner att straffet han fick efter sitt besök på Park Lane var för hårt. Eller ? Kan det vara så att Zlatan använder händelsen som en förevändning för att kunna stanna vid Helena Segers sida då hon snart ska föda parets första barn ? Visst. Med allt som Zlatan sagt och gjort tidigare så är det så lätt att tro att han skulle kunna avstå från spel i landslaget bara för att han tyckte att straffet för incidenten i Göteborg blev orimligt högt. Själv tror jag att Zlatan att avstäning kom väldigt lämpligt och gjorde det enkelt för honom att nobba landslaget på grund av den när han i själva verket vill finnas där för sin kvinna. Redan för några veckor sedan så var det klart att så väl Zlatan som Tobias Linderoth riskerade(?) missa kvalet mot Spanien och Island för att bägge uttryck önskemål att istället umgås med sina familjer då de skulle bli pappor. Så även om Zlatan inte blivit avstängd och velat spela hade han kanske ändå tackat nej. Men om det skulle vara så kommer vi förmodligen aldrig få veta.

Tuppjuck

Jag blir så jävla less på all jävla könsnormativ jävla kukreklam som man ser på tv. Och då i synnerhet fanskapet som Youth Culture by JC som går på tv just nu. Redan första gången jag såg den och krasst kunde konstatera att tjejerna i reklamen endera hängde med dom koola killarna som spelade i rockband eller hade ett synthband bara SÅÅÅÅÅ inspirerat av Cat 5 blev jag mer än nådigt irriterad och irritationen har sedan dess stigit för varje gång reklamfilmen visas. Och nu så har dom klippt till en ny snutt och på min önskelista låg ett hårdrocksband, gothgrupp eller vad fan som helst frontat av en tjej UTOM just en tjej som sitter och plinkar på en akustisk gitarr a la Raymond och Maria. Vem är ansvarig för det här?

Förlåt att jag använt fula ord men man har rätt att bli lite arg ibland.

Kvarteret Skatan

Kvarteret Skatan är helt underbart! Andra avsnittet fick mig att kikna av skratt, speciellt föräldrautbildningen där två blivande föräldrar råkar tända eld på provdockan var fenomenal.

Den klarast lysande stjärnan är ändå Anna Blomberg. Hon är så exakt i sitt tonfall och minspel att om jag någonsin inbillar mig att jag kan agera eller vara rolig ska jag bara ta en titt på vad som helst som hon gjort. I andra avsnittet av Skatan spelar hon i en sketch en sminkförsäljare som är mer mitt i prick än någon sminkförsäljare jag stött på. För mörk underlagscreme, lustig svinrygg och med den där lena lismande försäljarrösten gör Anna Blomberg sketchen!


Se Kvarteret Skatan här.

Jag sågar Sr Atlas

Sr har precis lanserat Sr Atlas ännu en webbkanal som ska spela wärldsmusik. Jag gav det en halvtimme och bytte över till P3 Street. Problemet är att den är för spretig. Att vilja lyssna på Sr Atlas innebär ett evigt hoppande från Bollywoodballader med fågelkvitter till Ricky Martins spanska repertoar. Man förutsätter alltså att om lyssnarna gillar Bollywoodballader med fågelkvitter så kan man stå ut med Ricky Martin. Men riktigt så enkelt är det väl inte ?

Är man så perifer att man själv måste leta upp musiken man gillar är man nog följdaktligen tillräckligt insatt för att gilla inte bara sånt som kan tilltala mainstreampubliken. Och trots att det kanske låter fördomsfullt så tror jag att Sr Atlas kanske har en förkärlek för lite mer komersiellt gångbar wärldsmusik än svårtillgängligare saker.

Bill har tre fruar, är det okej?

Big Love handlar om en man som tappert försöker tillfredställa sina tre fruar, finnas där för sina sju barn, och jobbar arslet av sig för att det egna företaget inte ska gå i konkurs. Samtidigt måste han och hans familj hela tiden göra sitt yttersta för att dölja det faktum att det inte är som alla andra. För hur långt vi än må ha kommit så är tre fruar tydligen exeptionellt kontroversiellt.

Jag ser Big Love och känner med alla någon gång även om jag har lärt mig att innerligt hata Nick och hennes patariark och profet till pappa Roman. Och för femhudnrade gången så ja, Big Love och Sopranos har fått oss att älska grupper vi aldrig tidigare hade annat än fördomar om.

En annan polygamist som filk verkar ha tröttnat på att förfasa sig över är Hugh Hefner. Han har också fått en serie men den bekräftar så gott som alla fördomar man kan tänkas ha om honom och hans tre flickvänner. Hugh har dessutom varit än värre, som mest har han haft sex flickvänner som alla bodde under samma tak.

I en debatt på Kulturhuset idag diskuterade representanter för de flesta partier, endast kristdemokraterna och miljöpartiet saknades, huruvida det är okej att ha tre fruar och hur det utmanar våra föreställningar.

Jag gick dit med stor nyfikenhet och visste inte vad jag skulle vänta mig. Så här i efterhand kan jag tycka att somliga i panelen kanske var något konservativa i sin uppfattning om relationer. Bara för att monogami tycks ha fungerat i tusentals år behöver det inte vara lösningen. Och har det verkligen fungerat ? Har inte folk som lever i så kallade tvåsamma relationer bedragit varandra i århundraden? I grund och botten handlar det här om psykologi, om tillit, respekt och hänsynfullhet. Själv beundrar jag folk som skulle kunna leva i ett polyamoröst förhållande och jag önskar själv att jag kunde göra det. Men där jag befinner mig nu i livet tror jag inte jag är mogen.

Under debatten så kom det gång på gång upp ett resonemang om att Big Love egentligen inte presenterar något nytt. Det är fortfararande tre kvinnor som tar hand om barn och hem medan en man ska försörja dem och barnen och försummar såväl barn som sina makar. Saknanden av just den tillit och respekt som jag tror är absolut nödvändig för att få ett polygamt förhållande att funka saknas och gör att hela situationen är ohållbar.

Debatten var intressant man hade kunnat ha mer udd. Det var också trist att man valt en lokal där man som åhörare fick ge sig till tåls med skrikande barn (FYRA STYCKEN) vars föräldrar tydligen helt saknade respekt för andra och satte sina egna behov före att visa andra hänsyn. Sen var det i alla fall inte tydligt om det skulle bli en politisk debatt eller inte. Detta fick till konsekvens att en kvinna ur publiken efterfrågade mer ingående svar på hur de olika partierna ville hjälpa henne som polyamorös medan panelmedlemmarna i sin tur blivit ombedda att inte prata så mycket partipolitik utan mer var där som privatpersoner.

Sen var det lite roligt att när moderatorn Ewa Ruz tog upp seriemonogami som ett fenomen i vår värld, där man gifter sig med en person och skiljer sig och sedan hittar en ny tittade bara några sekunder för länge på Linda Rosing. Vi var några stycken som tyckte det var lite roande men samtidigt sorgligt då Linda inte verkade göra samma koppling som vi.

Raballder

Precis som jag trodde är Raballder exakt den typ av feelgooddokumentär som jag älskar. Innerligt porträtterar den det kämpande handbollslaget Raballder och livet för dess spelare. Att samtliga spelare är homosexuella är den förenande länken. Några av dem har blivit trötta på homofobin inom lagidrotter av alla slag medan andra spelar mer som en social grej. Jag gillar sånt här bara för att jag tror att man genom dokumentärer som den här för människor närmare varandra och respekten mellan människor ökar. Förhoppningsvis gör Raballder det även om det inte borde vara nödvändigt.

Se Raballder här.

Weeds (SPOILERVARNING)

Till att börja med. Bilden visar i vilket skick jag fick promodvd:n. Alltså i en liten påse fylld av "gräs". Roligt sätt som definitivt gör att dvd:n inte försvinner i mängden.

Weeds börjar på tv3 på tisdag. Som en skänk från ovan för ensamma tisdagkvällar. Och jag har redan sett de första två avsnitten.

Weeds handlar om Nancy Botwin ( Mary-Louise Parker) som efter att ha blivit änka nu måste se sig om efter sätt att försörja sig och sina två söner på. Och ska någon som fram tills nu inte verkar ha gjort annat än varit hemmafru göra ? Vad kan hon göra ? Hennes levnadsvanor hinner inte med att hon sätter sig i skolbänken för att bli mäklare eller något annat välbetalt yrke som med fördel kan manövreras från förorten. (tänk america beuty, o.c)
Hon väljer, alla moraliska betänkligheter till trots, att börja langa knark i förorten. VIlket så klart är som upplagt för intriger av alla de slag. Tror man. Men väldigt lite av serien handlar om själva knarkhandlandet utan allt det där andra. Sorgen efter maken, orka med skvallerkärringarna i Hem och Skola, den mobbade yngsta sonens vedermödor, den äldsta sonens sprittande hormoner ( han har btw den snyggaste tjejen i tv sedan Shannon Doherty gjorde debut i Bevvan och hon blir så klart utskriven ur manus i andra avsnittet. But Why? Att hans hormoner spritter är dock inte så konstigt när man ser henne, hon är sorglig i sin skönhet).

Men i de fall det handlar om knarket så måste hon blidka sin hårdkokta madam till leverantör att få pantsätta bilen, se till att villaområdets andra langare inte snor hennes klienter och försöka hitta ett sätta komma undan med langningen på genom att starta eget i form av en bulvan.

Portioneringen hemma hos leverantören liknar mer ett kafferep och kontrasten mot Hem och Skola mötet som inleder det första avsnittet får en att förstå att Nancy lever en vardag som mest är att likna vid dubbelmoralens högborg. Man skulle kunna kalla henne hycklare men har man inget annat att göra och samtidigt vill behålla sin drömtillvaro i villaförorten så står det mellan att sälja sin kropp eller knark. Vad skulle du välja ?

Skådespelet är bra. Visst faller serien i fällan att vara förutsägbar. Väninnan som mobbar sina barn och kör rattfull hem efter att ha skällt ut sin makes älskarinna är väl det tydligaste exemplet. Yngsta grabben har svårt att hantera sin pappas död och titar lite för mycket på Bearhunt, även det en vid det här laget välanvänd klyscha. Men samtidigt överraskar serien och är inte lika ansträngt komisk som Desperate Housewifes där man oftast bara rör på mungiporna så fort Susan Mayer ramlar ner i ännu en blomrabatt i jakt på Mike Delfino.

Weeds bevisar slutgiltigt en gång för alla att inga kor längre är heliga. Det enda som saknas nu är just serien om en hallick eller bordellmamma och dennes stall av horor och hur man jonglerar det med att vara en ansvarstagande förälder och bra förebild för sina barn när man samtidigt försörjer sig på att sälja mänskligt kött.

Modebloggarna

Vad ska man säga? Det finns bra och det finns dåliga. Jag försöker undvika de dåliga så gott som är möjligt. Mest förundras jag över deras enorma popularitet. Hur kan en modeblogg som är tråkg, repetetiv och ooriginell ha över 10.000 läsare per vecka när jag inte ens har 300 ? För det är dagens bistra sanning. antalet tråkiga repetetiva ooriginella modebloggar av småbrudar som är alldeles för bortskämda går tolv på dussinet. Och alla har läsare på över tusentalet medan en del bloggar som håller långt mycket högre klass inte ens har en procent av det läsarantalet.

Jag skulle inte ha något problem med dessa bloggar om det vore för att det gav uttryck för vad mode är för mig; ett sätt att genom kläder uttrycka sin personlighet. Men istället så är nätet fyllt av bloggörer som tror att just deras tips om att lila är höstens accentfärg kommer göra någon skillnad i mitt liv. Dom klipper och klistrar ut sina outfits bara för att efter en runda på stan upptäcka att alla andra i staden de bor i klär sig i en likadan mundering från H&M, Veromoda, Gina Tricot och JC. Ni är som en armé av inbillningssjuka som bara själva gått på lögnen om att ni på något sätt är unika. Ni är mer förutsägbara än solens upp och nedgång.

Sen finns det modebloggar som bara är där och som gör det oundvikliga och faktiskt sållar. Man guidas genom stilar och personligheter och insikten om att mode inte ska gå att förutse kunde inte vara tydligare. Men blir inspirerad, glad och upprymd över med vilken nonchalans vissa struntar i vad som är inne och envist bär vad som är hopplöst ute. Tack!

Veckans ord

Intervjubonanza: Är det slump att så väl Gringo Grande och Rocky har ordet på sina omslag ? Eller har någon redigerare fått tillgång till motsatt tidnings internät? Vem vet, vem vet.

Djävulen bär Prada

Jag ägnade den gågna helgen åt att till största del sträckläsa Lauren Weisbergers självupplevda vittnesmål av hur ett års slavande åt en av världens chefer kan te sig. Även om hon själv gjort sitt yttersta för at slippa behöva säga att djävulen inte är någon mindre än Anna Wintour så har alla andra runt henne redan räknat ut allt.

I sina värsta stunder påminner bokens despot, Miranda Pristley, om cheferna vi älskar att hata och drömmer om att döda. Aldrig är hon nöjd, helt saknar hon tålamod och anser sig förstås vara helt självtillräcklig och oumbärlig.

Jag frågar mig gång på gång varför omgivningen låter henne hållas och frågar mig själv varför jag i liknande situationer låtit mina chefer hållas. Därför att dom är lismande och samtidigt galet skräckinjagande. Insmickrande någonstans där mellan alla skurar av förolämpningar som man får höra följa på långa utläggningar om exakt hur inkompetent man är.

Även om Mirandas sadism är underhållande och nog så varierande i utformning så dröjer det inte länge innan boken sakta börjar gå på tomgång. Exakt hur rädd bokens huvudperson Andy än är i inledningen för att sedan förvandlas till cynisk och helt likgiltighet så går det på repeat bara efter mindre än hälften. Att man ändå läser ut den beror mest på att man är nyfiken på hur det ska sluta. Men inte ens där bjuds man på någon större överraskning. Bra är dock att för någon som läser i ungefär samma takt som jag borde boken inte ta med mer än någon vecka. Så at man snabbt kan gå vidare till nästa bok i högen av aldrig sinande chiclitt.

Plocka upp senaste numret av Rodeo den som kan. En helt underbar intervju med Fattaru, gjord av ingen mindre än Bodil Malmsten. Ironi har aldrig varit roligare.

En paus med Pause.

Alla som kan bara måste lägga vantarna på senaste numret av Pause. Okej att den är sjukt ojämn men bergen är höga och jätteroliga. Karin Ströms krönika var right on target vad gäller oss singlar som nöjer oss med någon som inte är vår drömpartner, bara för att vi börjar känna osss stressade av oss själva och kraven vi känner från vår omgivning. Sen har redaktionen satt ihop en karta som förklarar vad kända svenskar tänker på. Svennis hjärna är gjorde av bröst och han tänker bara på cash, fotboll och Nancy. Sånt tycker i alla fall jag är roligt. Synd bara att layouten på det avsnittet i tidningen är ungefär det gräsligaste jag sett sedan Vice släppte The Worst Issue ever. Sist men inte minst får man inte missa sammanställningen av nätraggande. Genom att hitta på fyra olika personligheter och lägga ut dem på Sveriges populäraste matchmakingsiter så har man på ett ypperligt sätt gett uttryck för vilket helvete och vilken desperation hela den svenska singelpopulationen lever i.